A small price to pay for the dope and the guns and the rape, it should all be ok

haarp - The Filth
2010, Housecore Records

Det första som slår en när man lyssnar på haarps debutplatta med den passande titeln The Filth är inte så mycket det faktum att det går riktigt långsamt utan att musiken är så förbannat ultratung.

Som en långsamt skenande steroidsvullen ångvält rullar den fram och krossar precis allting i sin väg till damm. Som en lavin av stridsvagnar i slow motion eller som ett bergsskred i ultrarapid, exploderar musiken långsamt fram och tillintetgör alla hinder.

Och det är just denna förkrossande tyngd som placerar haarp i en helt annan liga än i stort sett alla andra band i samma genre.

Att lyssna på haarp är som att för första gången lyssna på öppningsspåret Collapse på Brutal Truths platta Need To Control. Det är så tungt att tänderna fanimig skallrar i huvudet! Detta parat med fantastiska riffbyggen och en sångare som måste käka betong och armeringsjärn till frukost gör att det är svårt att finna några som helst brister i haarps doomrecept.

Den enda sprickan i bygget jag kan finna är bristen på, men ändå inte totala frånvaron av, melodier. Även om de finns där under de väldiga rasmassorna är de svåra att urskilja och det krävs många lyssningar för att finna dem. Annars är det både svängigt och argsint, med täta riff och perfekt avvägd growlsång, men haarp faller inte, till skillnad från många andra, i den allra vanligaste av doomfällor; att försöka låta som Black Sabbath. Istället stakar man ut en helt egen väg och låter stridsvagnarna rulla.

De enda band jag kan komma på som ens kommer i närheten av haarps malande doomkross är Ramessess och i viss mån Rusted Shut (minus det hyperdistade ljudet) men där de flesta andra antingen förlitar sig på repetetiva riffmönster eller droneliknande oljudsmattor med rundgång och minimalism agerar haarp som ett klassiskt metalband, dock med enda skillnaden att man sänker hastigheten till knappt en tiondel och låter alla riffen få rullas ut fullt ut, utan krusiduller eller gimmickar.

Plattan är utgiven på Phil Anselmos (Pantera, Superjoint Ritual, Arson Anthem) skivbolag Housecore Records, som för övrigt släppte årets bästa old school hardcoreplatta med just Anselmos egna band Arson Athem. Ett bolag att hålla ett extra noggrant öga på i framtiden alltså.

I'll tell you stage dives make me feel more alive than coded messages in slowed down songs

No Friends - Traditional Failures EP
2010, Kiss Of Death Records

Minns ni hur det var när man för första gången hörde Gorilla Bisquits Start Today, Dag Nastys Can I Say eller Descendents Milo Goes To College? Hur jävla adrenalinpumpad man blev, samtidigt som man fylldes av en alldeles speciell sorts glädje som bara riktigt bra musik kan skapa och förmedla? Samma sak, fast i en smula modernare, och kanske lätt urvattnad, form (närmar man sig de fyrtio så blir man tyvärr lite svårflörtad och cynisk), hittar man i No Friends musik och då särskilt på senaste alstret Traditional Failures som släpps på Kiss Of Death Records som gratis nedladdning (här).

Detta är bandets senaste släpp efter den självbetitlade debuten från 09. Bandet består av medlemmar från New Mexican Disaster Squad och sångaren från crossover/thrash metalbandet Municipal Waste. Här är det rak melodiös punk som serveras, i en dos om sex låtar på omkring en och en halv minut i snitt, med uppenbara influenser från Minor Threat, Descendents, Gorilla Bisquits, Dag Nasty etc.

Tony Forestas uppkäftiga sångröst är som gjord för den här typen av hardcorepunk där det behövs en vokalist som både kan hålla en ton men som också kan förmedla fuck you-attityd och känsla. Om denna utmärkta ep, som för övrigt också släpps som ensidig vinyl lp, passar i smaken kan jag också med värme rekommendera deras debut.

Don't even think about it

Courtesy of http://iwdrm.tumblr.com/

If you love your fun, die for it!

Product Of Waste - St 7''
Product Of Waste - You Wont Take Me Alive cd
Product Of Waste/Colin Of Arabia - Split 7''

Med endast en fullängdare, en sjutummare och en split med Colin Of Arabia i sin diskografi kanske man kan tycka att det är lite väl tidigt att prata om Product Of Wastes stordåd inom sin genre, men har man hört något av alstren fattar man att hypen är helt jävla sann. Med ett ursinne av sällan skådat slag, med febril old school hardcore med nickningar åt såväl The Adolescents och MDC som Integrity och med en av punkens allra bästa vokalister har man dragit en bred skiljelinje i sanden: "hit fram måste ni nå för att ens komma i närheten av oss."

Jag vet inte om det är POWs låtskrivarförmåga, deras så inihelvetes fantastiskt punkiga attityd, deras orädda balansgång mellan hitlistepunk och ilsken hatecore eller deras suveräna sångare Ts ovanliga förmåga att förmedla sina känslor utan att varesig skrika eller growla eller kanske en kombination av allt detta som gör att jag har svårt att sluta lyssna på dem.

Ryggraden i POWs musik är, vilket nog är uppenbart vid det här laget, snabb, bitsk hardcore med drag åt både old school och den mer moderna metalliska typen, även om tyngden ligger framförallt på den stil som pionjerades av band såsom Bad Brains, Minor Threat, Void och Circle Jerks. Men, man räds inte alls att hiva in massor med thrashcoreinfluenser från band som Fuck On A Beach och Charles Bronson, där hastigheten hela tiden ligger bara ett fitthårs bredd från blast beats. Dessa ilsket piskande låtar, som många gånger får mig att tänka på D.R.I innan de helt tappade förståndet och började lira urusel crossover thrash metal, varvas perfekt med långsammare, men aldrig mindre intensiva, punkiga spår, till exempel Paranoid på självbetitlade sjutummaren, vars trallvänliga refränger snabbt hakar sig fast i huvudet.

Bandet har förutom de tre tidigare nämnda alstren även släppt en sjukt limiterad kassett med titeln Prophecies Of A Poor Man.

Bandet håller för övrigt en mycket låg profil på internet, så förutom en mySpacesida och deras webshop så finns det inte mycket info att tillgå om bandet. Förhoppningsvis är detta en indikation på att bandet hellre lägger sitt krut på musiken och inte på att figurera i media. För jag hoppas att bandet släpper någonting nytt snart.

Riktigt jävla snart.

Jealous cowards try to control

Hardorebandet Nails består av luttrade veteraner i branschen, med medlemmar som bland annat figurerat i band som Terror, Carry On, Internal Affairs och Betrayed. Bandet har på kort tid hunnit ge ut två ordentligt uppmärksammade plattor; först vinyldebuten Obscene Humanity som utkom 2009 och nu senast Unsilent Death, 2010, båda på Six Feet Under Records.

Obscene Humanity var en blixtsnabb men kraftig rallarsving rakt i solar plexus. Ljudet var skitigt och lite grumligt, men utan att bli grötigt på riktigt. Sju spår på omkring elva minuter ger inte direkt utrymme för något lullull eller onödiga intron eller runkiga solon. Det är fullt mangel nästan från första till sista sekunden, med endast kortare intervaller av andrum, framförallt i sludgetunga White Walls och andra halvan av suveräna Lies.

Obscene Humanity gjorde stort intryck på mig framförallt eftersom låtmaterialet är så klockrent men även för att aggressionen i musiken är så påtaglig, så ren och okomplicerad. Man har tagit intryck från klassisk old schoolhardcore i sin musik men också sömlöst vävt in såväl Slayerinfluenser som grindcore utan att tappa räkningen en enda millisekund. En i det närmaste perfekt debut.

På uppföljaren Unsilent Death, hittar vi mer av samma sak, fast mer väloljat, mer metalliskt och med större spänst. Här är ljudet helt jävla perfekt; klart, luftigt och välbalanserat men ändå med lite skit längst in i hörnen. Låtmatarialet har lite mer skärpa, är mer genomtänkt och något mer dynamiskt än på debuten, med toner av old school death metal och d-taktscrust. Även här handlar det om korta, intensivt koncisa låtar, fyllda av ilsket hat. Endast hälften av dem lyckas ta sig förbi minutsträcket. Det är argt, distat och så jävla bra.

Av de två plattorna föredrar jag den något längre Unsilent Death, kanske mest för att den har ett skarpare mer death metalgrynigt ljud men också för att låtarna ibland uppvisar en skönt gungig Entombedvibb som man inte kan annat än älska.

Head to wall

Idag lyssnar jag på Quicksands Slip och dricker kaffe medan jag ögnar igenom tidningarna på nätet. "Kyla på väg". No shit, det är snart vinter, så det är ju ingen vågad gissning kan man tycka. Medan solen skiner utanför läser jag några kapitel ur Barry Ritzholtz bok Bailout Nation, som handlar om den ekonomiska hubris och totala finansiella ansvarslöshet som ledde upp till den ekonomiska krisen 2008 fram till nu. Deprimerande. Hittar ett nyhetsbrev i min inkorg från Coliseum, med några schyssta länkar, bland annat till livevideon med bandet nedan och deras cover på The Misfits klassiska låt Bullet som finns att slanga hem härifrån.

Where's your god? He's in your head.

Corrosion Of Conformity COC III - Your Tomorrow 7''
2010, Southern Lord

Apropå Corrosion Of Conformity, ja. Bandet har ju gått och gjort en sorts reunion, fast då bara som trio (med Reed Mullin, Woody Weatherman och Mike Dean tillsammans igen), så som bandet såg ut då de släppte Animosity 1985. Animosity är för övrigt den enda platta jag någonsin blivit skrämd av. Nu har de alltså återförenats och spelar live (och då framförallt hardcorematerialet från 80-talet) under namnet C.O.C III. De håller även på att lira in en ny platta och har nyss släppt en sjutummare på Southern Lord, betitlad Your Tomorrow. Det nya materialet är ganska långt ifrån det som bandet ilsket kräktes ur sig på Animosity (om ni har hört Mikes sång på plattan förstår ni vad jag menar), vilken jag än idag håller som ett av de allra bästa hardcore/crossoveralbum någonsin.

Nya singeln består av två spår varav det första mestadels består av ungefär samma stonerdoftande ökenrock som bandet blivit kända för efter den katastrofala plattan Blind, med Karl Agell på sång. Det är svängigt och svettigt och Mikes numer inte särskilt kräkliknande sång passar riktigt bra. Tänk ett mindre flummigt Kyuss så hamnar ni ganska rätt. Spår två följer nästan samma vibb men har ett klart punkigare uttryck och hur mycket jag än tvekar att använda Black Flagliknelsen igen (jag verkar hitta Flaginfluenser ta mig fan i allting nuförtiden) så sitter den som en smäck. Det hela låter väldigt mycket My War/Loose Nut-eran. Vilket aldrig kan vara dåligt. På det hela en riktigt skön singel men som vanligt så är det alldeles för lite, man vill ju ha mer! Väntar med spänning på fullängdaren.

Loose nut in my head

The Fucking Wrath - Terra Fire
2010, Tee Pee Records

Denna ep är The Fucking Wraths uppföljare till debuten från 2007, Season Of Evil, och är menad att fungera lite som en teaser inför fullängdssläppet i början av nästa år. Den består av fem låtar med en snittspeltid på omkring 3 minuter.

Precis som på Season Of Evil är det Black Sabbathriffig metallisk hardcore som ligger till grund för TFWs musik; metallisk hardcore med en svavelosande ton av Holy Terror Hardcore i stil med Integrity, Gehenna och Ringworm. Men in i mixen på Terra Fire har man också injicerat en redig dos ren och skär hardcorepunk a la B'last, Black Flag och tidig Corrosion Of Conformity, vilket skapar en lösare form av metallisk hardcore och ett sound som skaver och gnisslar mer än på debuten.

Det är musik dränkt i sprit, hasch, olja, avgaser och svett. Det är flummigt och aggressivt på en och samma gång. Omslagsdesignen är märkligt Magnumdoftande men känns ändå på något sätt jävligt rätt, om man tänker på att de här tomtarna säkert röker olaglig tobak minst ett par gånger i veckan. Att sedan en av snubbarna i bandet, jag tror det är sångaren, ser ut som Ron Jeremy gör inte saken sämre! Kolla själva.

Ron Jeremy, andra från höger, har startat ett punkband

Corruption in the goat herd

Alldeles för mycket musik och åt helvete för lite tid. Så ser det ut för svartpåven just nu. Måste sortera och ordna och se till att få lite jävla ordning i röran. Återkommer framöver med mer i sinom tid. För tillfället släpper jag lös några snabba rekommendationer. Lyssna, skaffa, headbanga.

Bastard Priest - Under the Hammer of Destruction
2010, Blood Harvest

FET svensk death metal i old schoolstil, med inslag av tidiga Sodom, Kreator, Hellhammer och Destruction. Det är tungt och svängigt och skönt otight på ett sätt som det ofta var i slutet av åttiotalet. Allt är dränkt i thrash/death men med en droppe punkighet som jag fan dyrkar. Ibland tycker jag mig märka inslag av crustig melodiös death metal a la Hellchild men även en hel del At The Gates och Slayer. Man märker direkt vad de här killarna har lyssnat på under sin uppväxt.


Protestant - Judgements
2010, Vendetta Records

Detta är, såvitt jag förstår, Milwuakeekvartettens andra fullängdare. Jag lyckades aldrig riktigt komma in i förstlingsverket The Hate, The Hollow, trots att den var riktigt bra. Det kan ha varit något med den lite enformiga sången och de tråkiga melodiösa inslagen. Men på nya plattan Judgements har det mesta som störde mig tidigare slipats bort. Här handlar det om snyggt utmejslad metallisk hardcore med inslag av dissonant emo/post rock/screamo och vissa melodiösa metalinslag. Tungt, grymt, mycket bra.


Total Abuse - Mutt
2010, Post Present Medium

Svinig, snabb, kaotisk och elak hardcore. Det är det Total Abuse handlar om. Det är skitigt, riktigt skitigt. Tänk Negative Approach och Ceremony mixat med Die Kreuzen plus en liten dos Jesus Lizard och ni hajar åt vart det lutar. Midtempo för det mesta men ibland raserar bandet allting i sin väg med sinnessjuk krosshardcore för att i nästa andetag sänka sig till tempon som får mig att tänka på b-sidan på Black Flags My War och The Melvins. Ljudet är på gränsen till black metaldåligt men det passar så satans bra. Mycket rundgång, mycket psykopatskrik i bästa Henry Rollinsstil, cirka Who's Got The 10 1/2? Kan vara ett av årets bästa hardcoresläpp. For reals.


The Rotted - Anarchogram EP
2010, Anarchogram Industries

När brittiska death metalbandet Gorerotted gav upp andan uppstod ur dess rester The Rotted. Det är fortfarande death metal men nu med en distinkt punkigare attityd. På självsläppta Anarchogram hittar vi två nya spår tillsammans med covers på Motörhead, Sepultura, Entombed och Mayhem. Man har behållt mycket av känslan i originalen men också lyckats göra låtarna till sina egna, förmodligen för att man helt enkelt älskar musiken och har lyssnat på de här banden och låtarna sedan de var tonåringar. Med en speltid på omkring 20 minuter är Anarchogram perfekt avvägd för musik av den här typen. Lagom med grind, lagom med death metal och alldeles lagom med punk. Inga fillers. Bästa spåret på plattan är dock deras egna Dawn Of A New Error, som är som en blixtattack med machete rakt in i bröstet. Går inte att värja sig helt enkelt.