Kill trend suicide

Det är återigen den tiden på året då skribenter, journalister, bloggare och tyckare överallt - proffs som amatörer - plötsligt finner sig febrilt upptagna med att försöka summera året innan det tar slut. Själv intar jag en mer avslappnad och lakonisk attityd till det hela, för jag vet att inga listor eller krönikor någonsin blir kompletta eller rättvisande. Det enda man kan hoppas åstadkomma är en något sånär rättvis fingervisning om vad året har lämnat efter sig, inte en korrekt eller komplett - i någon som helst betydelse av ordet - summering som kan tas för objektiv sanning.

Med andra ord; jag kommer att glömma bort en massa bra releaser som släppts under året, jag kommer, långt senare, att inse att jag framhöll en del som alldeles för bra medan de egentligen bara var mediokra, jag kommer att ångra att jag inte gjorde en Topp 50 istället för en Topp 20, jag kommer att ångra att jag inte gjorde listan i bakvänd rangordning eller att jag skulle ha blandat genrerna, osv.

Min egen Årsbästalista är baserad på musiksläpp som gjorts under 2010 och jag kommer att ordna dem enligt generell genretillhörighet, utan någon som helst inbördes rangordning.

Varför?
Därför.
Deal with it.

Gott nytt, alla jävlar!

Hoppas nästa år blir åtminstone marginellt bättre än 2010.


-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Årets Jäfvla Bästalista

PUNK/HARDCORE:

Arson Anthem - Insecurity/Notoriety
Old schoolhets av bästa slag. Argt, dedsperat och perfekt. Go NOLA!

No Friends - Traditional Failures
Gorilla Bisquitsdoftande punkig hardcore uppdaterad till 2010 i perfekt balans med Descendentspunkiga melodier.

Trash Talk - Eyes & Nines
Otroligt vital hardcorepunk med metalliska inslag och drag åt fastcore. Årets bästa spår finns på plattan: Explode.

Product Of Waste - Prophesies Of A Poor Man
Ilsken politiskt klingande hardcore med punkens egen Vanilla Ice på sång.

Nails - Unsilent Death
Skitigt, snabbt, inget tjafs, bara vildsint hardcore med death metal och grindinslag.

The Black Pacific - ST
Pennywisepunk men så mycket jävla bättre än Pennywise.

Ceremony - Rohnert Park
Old school hardcore a la Dischord, såsom Minor Threat och SOA lirade den med Black Flagesque eftersmak av ångest, ilska och depression.

Total Abuse - Mutt
Svettigt misantropisk hardcore av den ilsknare arten där allt stinker av misslyckande, febrilt självhat och misär.

Nesseria - ST
Manglande fransk metallisk hardcore som vet precis hur skiten sitter ihop.

Integrity - The Blackest Curse
De är tillbaka och på många sätt bättre än någonsin. Feta metallguror slingrar ihop sig i Slayermelodier och skaffar horbarn med Tragedy och His Hero Is Gone. Mayhem sweet mayhem.

Hedervärda omnämnanden:
Burning Love - Songs For Burning Lovers
Dangers - Messy, Isn't It?
Coliseum - House With A Curse
Pro-Pain - Absolute Power
Okkultokrati - No Light For Mass
Masakari - The Profit Feeds
Hellmouth - Graveyard Skies
OFF! - 4 First EPs
Nightbirds - ST
Early Graves - Goner

METAL:

Misery Index - Heirs To Thievery
Grind, death, hardcore i optimal kombination.

Slang - Life Made Me Hardcore
Dessa japaner spelar Tung Death Metal såsom Fan själv skulle spela den, fylld med crustig hardcore och heavy metalinfluenser.

Watain - Lawless Darkness
Världens bästa Black Metalband, kanske världens bästa Metalband. Punkt slut.

Fear Factory - Mechanize
Grindig, precisionsthrashmetal med den patenterade industrifeelingen. They're back.

Gadget/Phobia - Split
Två av den ultrabrutala deathgrindens allra klarast lysande stjärnor förenas på en av de senaste årets bästa splitar. Svenska Gadget massakrerar allt motstånd och låter Phobia puréea likdelarna.

Pristina - The Drought (Ov Salt & Sorrow)
Omtumlande hardcoremetal med progressiva inslag. Att våga slänga in ett trumsolo i avslutande spåret tyder på gigantiskt stora testiklar; precis så som vi vill ha dem.

Black Anvil - Triumvirate
Innovativ Black Metal från ett band som går från klarhet till klarhet.

Exodus - Exhibit B
Gammal är äldst eller hur? De här rävarna vet precis hur man sätter ihop skiten så att den får en att känna sig som om man vore på sin allra första thrash metalkonsert (för min del Metallica 1986 med Anthrax som förband) iklädd skinnpaj och jeansväst med Dead Kennedystryck.

High On Fire - Snakes For The Divine
Massivt tunggung från mästarna av doom/sludgemetal

Torture Division - Evighetens Dårar
Det kanske är tur att inte alla spelar Death Metal på den här nivån. Då skulle det bara finnas perfekta plattor. Hur tråkigt vore inte det?

Hedervärda omnämnanden:
haarp - The Filth
Black Breath - Heavy Breathing
Heaven Shall Burn - Iconoclast (Part One: The Final Resistance)
Phobia - Unrelenting
Death Angel - Relenltless Retribution
Aeon - Path Of Fire
Bombs Of Hades - Chambers Of Abomination
The Crown - Doomsday King
GAF - Cultivate Disdain
Horned Almighty - Necro Spirituals

The fire in our throats will beckon the thaw

Comeback Kid - Symptoms + Cures
2010, Victory Records

Jag har gått och dragit på den här recensionen i flera månader, trots att det hela egentligen är väldigt enkelt. Men av någon märklig anledning så krånglar jag till det som vanligt.

Jag har, istället för att anamma det udda, det säregna och unika med Comeback Kid, försökt analysera och förstå varför bandet väljer att använda så udda grepp och besynnerliga infallsvinklar.

Här har vi ett band som i grund och botten lirar hardcorepunk (med betoning på hardcore) med inslag av pop, metal och rock. Bandets sångare är en av väldigt få som lyckas få ett ilsket skrik att få riktig ton trots att hans struphuvud måste bågna ut ur hans hals som en erigerad elefantlem. Hans välbalanserade skriksång har hela tiden en grym punkighet som mången thrashmetalsångare skulle dräpa småbarn för.

Musiken innehåller hela skalan; från midtempohardcorepunk till poppig punk till svintung chuggig metalcore till rasande hardcorepisk, ofta med en grym variation av melodier rinnande under riffen.

Viljan att leka med dissonans, både rent tonmässigt men också i dynamiken mellan vad sången speglar och vad musiken i sin tur förmedlar, är vad som gör mig så förbryllad. Ibland kan sången förmedla ett förvirrande nästan bipolärt virrvarr av känslor; allt från melankoli till positivitet, för att sedan explodera i ilska i samma andetag, medan musiken samtidigt förmedlar något helt annat, avvikande, vilket skapar en märklig och lite obekväm kognitiv dissonans.

Men detta är nog något som helt enkelt är en del av Comeback Kids grej; det är inte alltid så enkelt som det ser ut på ytan. Därunder grumlas vattnen och saker och ting blir svårtydda och betydligt mer intressanta.

Kanske skulle musiken på plattan göra sig mindre märkligt schizoid om jag faktiskt lyssnat på någon av bandets tidigare alster; den kanske skulle kunna sättas i någon sorts konstnärligt sammanhang. Jag har hört Comeback Kid förut men aldrig lyssnat på dem ordentligt. Shame on me.

Jag har som sagt lyssnat på plattan sedan tidigt i höstas och har fortfarande inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker. Symptoms + Cures är helt klart en av genrens mest intressanta, välspelade och gedigna släpp 2010, men jag kan inte bestämma mig för om det är min grej eller inte. Men, jag antar att det faktum att jag hela tiden kommer tillbaka till den säger en hel del egentligen.

Fuck it up Pigface!

Jag borde ha ett ordentligt jävla kok stryk.

Det finns säkerligen många anledningar, men just nu förtjänar jag av en alldeles särskild orsak. Inte förrän nu, bara de senaste dagarna, har jag insett att jag har gjort en katastrofal blunder; jag har under många år gått miste om något som jag med all rätt inte borde ha missat.

Hur fan kunde jag missa att Ignite var så fasansfullt jäfvla bra?!

Jag har alltid känt till deras existens, de har liksom alltid funnits där i periferin och jag har alltid trott att de var någon sorts macho/chugga-chugga moshcore i sämsta SXE/NYHC-stil.

Hur kunde detta hända?

Jag en teori.

Jag tror att det kan vara så att den blockigt urusla straight edge-liknande machofonten på Ignites logo har förvirrat mig. Stilen är för mig djupt associerad med tråkig och ointressant breakdowntung 90-tals metalcore och urusla straight edgeband.

Jag associerar till mentalt baktunga, muskulösa, helsleevetatuerade karlakarlshardcoresnubbar från arbetarkvarteren i NYC, som hellre framhäver sin machismo och arbetarklasskämparanda (alternativt sin obegripliga ovilja att dricka alkohol, röka gräs och knulla) än de anammar Hardcorepunkens grundregler Nummer Ett,Två och Tre; det ska gå fort, det ska vara intensivt och det ska vara kul. Inte gå långsamt, vara otight på ett pinsamt garageheavymetal-spelad-av-finniga-tonåringar-sätt eller ha singalongtexter om heder, moral och gängbråk.

Inget av detta stämmer in på Ignite.

Alls.

Faktum är ju att Ignite är ett alldeles makalöst hardcoreband i den allra bästa progressiva Propaghandhi-andan. Just parallellen till Propagandhi är så vansinnigt klockren, och jag ska erkänna att jag inte alls vet vem som apar efter vem och det spelar ingen som helst roll, för när det är så här bra blir alla sådana distinktioner meningslösa.

Jag slöslyssnade (till en början) på deras Our Darkest Days häromdagen och efter knappt en minut började jag genast leta efter något jävligt hårt att slå mig själv med.

Vadfan!?

Dunderös med massor av (popbefriade) melodier, suveränt musicerande, tunga partier varvade med vansinnigt engegerande hardcorepisk; rensång med tonvis med känsla och en röst som ibland drar åt Maynard Keenan i Tool.

Fan! Jag kan inte med ord beskriva hur JÄVLA bra detta är!

Det bara går inte.

Så jag får nöja mig med att helt enkelt skicka ut en råsop till alla er andra som gjort samma misstag som jag, även om jag tvivlar på att någon annan varit så satans dum: SKAFFA FÖR FAN! Dröj inte en enda dag, era jävlar! Go!

Happy Christmas, you arse, I pray God it's our last

Dagens spellista:

Dean Fucking Martin, Agoraphobic Nosebleed och The Pogues

Skål tamigfan!

Time...to die

Full Metal Jack-Off

Kulspruterecensioner idag: Lock. Load. Aim. FIRE!

Dangers - Messy, Isn't It?
2010, Vitriol Records

Otroligt dynamisk hardcore från The Sunshine State med rötter i såväl metal som punk. Detta är melankoliskt melodiöst, maniskt förbannat, ofta dissonant, med tyngd och fart och med den intensivt närvarande sången tangerar Dangers åretsbästalistan helt klart. Har svårt att förklara hur jävla bra detta är.




Early Graves - Goner
2010, Ironclad Recordings/Metal Blade Records

Mer Calihardcore med metallinfluenser, lite i stil med band som Integrity, Nesseria, Blind To Faith, fast mer stenhårt och kompromisslöst. Tungt så in i helvete. Kan vara en av årets bästa plattor i genren. Detta är stenkrossmusik på den allra högsta nivån.




Wymyns Prysyn - Tres Umbros Tape
2010,

Feedbackdrypande, överdistad slamrig punk med lite 70-tals punkrockvibbar. Gratis nedladdning här. Vad har du att förlora? Bandet har för övrigt ingen hemsida eller ens en myspacesida, men dock en Facebooksida(!?).






Veins -Veins Tape
2010, Youth Attack

Jag har över huvud taget ingen info om detta band. Alls. Men det är snabbt, argt, influerat av 80-talets hardcorepunk med snabba korta låtar med tunga, hastigt passerande breakdowns; vildsint skrikande sång, rejält med rundgång och livsbejakande titlar: smaka på Sniper Parade, Hospice, Closed Eyes Always. Gott så.




Undergång - Apocalypse...Now!
2007, Shelf Ornament Records

Thinnerstinkande gutterhardcore från Uppsala. Enkla, snabba punkdängor som smakar tidigt nittiotal. Sköna metalliska riff bygger bättre låtar än man har rätt att förvänta sig av ett sånt här band. Enkelt. Bra.






The Secret - Solve Et Coagula
2010, Southern Lord

Italiensk modern, men melodibefriad, metalcore med mathcore- och crustiga blackmetalinfluenser. Det spretar åt varje tänkbart väderstreck men gör det med precision och hypermanisk intensitet. Snabbt på gränsen till grindcore, tungt på gränsen till doom och med samma tyngd som modern death metal men med svänget från hardcore. Guld!


State Poison - S/T
2010, ?

Om jag har förstått det hela rätt har dessa fransoser spelat in materialet till sin lp-debut live vilket ger deras noisiga d.i.y hardcore a la tidig japcore ett extra lager av intensitet och stressig ilska. Det enda som kanske enerverar något är det ständiga ekot på leadsången. Annars riktigt bra, med variation och låtkänsla.




Sex Prisoner - S/T
2010, To Live A Lie

Misantropisk ursinnig hardcore på gränsen till power violence. Inget rockdravel här inte, inget tjafs, ofta med tunga inledande riff eller oljudseffekter som leder rakt in i en käftsmäll på gränsen till grindcore. Korta låtar. Hat. Arga killar. That is all.





Last Laugh - Dead Serious
2007, Musta Maija Records

Negative Approach och Poison Idea måste ha varit detta finska hardcoregängs husgudar, för här piskas punkrock å det ilsknaste och det är så sataniskt jävla medryckande. Att man kan bli så glad av något så argt! Och finskt!?





Hårda Tider - Gatan Kallar
2010, Hårda skivor

Svensk hardcore på riktigt så som det ska låta, med influenser från såväl Gorilla Bisquits, Sick Of It All som Minor Threat och svensk kängpunk.







Gehenna & Blind To Faith - Split
2010, A389 Recordings

Gehennas blackmetalhardcore med influenser av klassisk hårdrock startar denna split mellan två av dessa Holy Terrorhardcorevildar. Blind To Faith är dock bandet som gör att denna sjutummare ger mig galen styve. Tur att det är en singel så att man kan lyssna om och om och om och om igen...




Blood I Bleed & Massgrav - Split
2010, Fast and Furious Records

Blood I Bleed fyrar av elva spår av aggrohardcore på gränsen till grindcore, någonstans i närheten av Fuck On The Beach, medan Massgrav manglar ur sig tolv grindkängor som Protesbengt skulle ha varit stolt över. Mera bruk i baljan boys!





Sofy Major - Permission To Engage
2010, Communication is Not Words och Communication is Not Words

Detta är tung, melodiös och ilsken rock/metall på en och samma gång, med influenser från såväl klassisk punk och postrock som stonerrock och doom. Dessa egensinniga fransoser har lånat friskt från bland andra Helmet, Cave In, tidiga Clutch och Quicksand. Otroligt skönt gung.

Humanity Is The Devil

Integrity - The Blackest Curse
2010, Holy Terror Records

För den oinvigde kanske Integritys senaste alster bara är ännu en i mängden av hardcoreband som blandar från både metallgenren och den punkbaserade dito, men se då har de fel. För även om flera band - främst Rot In Hell och Blind To Faith - lever upp till och kanske även ibland överträffar Integrity i det de gör (metalcore såsom den lät från början, dvs mitten av nittiotalet) så är detta Originalet. Det var där, i Cleveland, hos Dwid Hellion, sångare i Integrity, som det hela började. På den tiden hade man ännu inte myntat uttrycket Holy Terror Hardcore eller Clevocore men det var bara en tidsfråga innan de involverade bandens och människornas intresse för The Process Church Of The Final Judgement och dess ledare Robert DeGrimstone, skulle spilla över i deras musik. Detta tillsammans med Integritys textmässiga fokus på undergångstemata och dess nästan religiösa språk skapade grunden för denna högst apokalyptiska metalcore. Men trots att gammal är äldst och allt det där, så överlever man inte i längden på att vila på sina lagrar och drömma om svunnen storhet. Nu är bandet tillbaka på riktigt, minus några medlemmar, plus några nya och de låter bättre än på väldigt länge. Feta gitarrer manglar i bästa Holy Terrorstil sönder tunga metallriff till takten av krigiska trumsynkop, omgärdade och infiltrerade av ömsom melodiösa, ömsom kaotiska soloslingor. Allt med en stor dos hardcore i själen. Melodiösa intervaller avlöser de hetsigt ursinniga och bildar en suverän kanvas på vilken Dwids fullständigt söndergrowlade röst kan vråla sitt hat och sina domedagsprofetior. Det som lyfter hela plattan lite extra är det suveräna låtmaterialet, där TUNGT feta The Last Great Seance kan samsas med ilsket snabba Simulcra och den åtta minuter långa, delvis aukustiska, episka Before The World Was Young. Kanske Integritypurister känner sig nödgade att protestera att "så här ska minsann inte Integrity låta": det är för mycket metal eller för lite, eller det är för lite chugga-chugga-mosh, eller det saknas nyckelpersoner i bandet etc etc. Allt detta skiter jag kapitalt i. Detta är bra, riktigt bra och det är allt som räknas.

Up yer bum!

Maybe what we need are more trolls under the bridge

Planks - The Darkest Of Grays
2010, Per Koro Records

Tysk sludgig hardcore med metalliska inslag av såväl black metal, grindcore, mathcore (ännu ett uttryck - och genre - jag verkligen hatar; "mathcore", vad fan betyder det egentligen?! Överkomplicerad jazzgrindcore? Obegripliga metallhybrider som hellre serverar riffsallad än riktiga låtar?) och post-rockig melodiositet. Tankarna drar åt Black Anvil, Cobalt, Today Is The Day, Jesu, Cult Of Luna. Ja, kort sagt så spretar det åt alla håll och kanter. Dock utan att förlora ett uns av intensitet och tyngd eller en enda sekund av fokus. Det är egentligen jävligt svårt att kalla detta hardcore med en något sånär bibehållen definition av ordet eftersom Planks musik på nya plattan är så mycket mer komplex än den man normalt förväntas höra inom sagda genre. Progmetalcore (Progressiv metallisk hardcore), kanske? Här leker man dessutom med albumtäckande existentiella koncept i värsta Queensrÿchemanér, vilket gör att det hela spetsas till lite extra, både textmässigt och musikaliskt, vilket i sin tur är ett måste på en konceptplatta.

För, ärligt talat, hur många gånger har inte ett etablerat band avvikit från sin invanda rutin och bestämt sig för att göra en konceptplatta, vilket resulterat i fullständig och komplett katastrof? Konceptalbum verkar vara musikers frikort för att göra lite vad fan man vill utan att behöva ta ansvar för skiten de kräker ur sig. Om folk inte gillar det så är det deras problem; de förstår bara inte plattan, menar man då. Om publiken inte har vett nog att förstå storheten med en metallplatta, endast släppt på genomskinlig dubbelvinyl i Indonesien, med tjugominuterslåtar om utomjordiska féer med eldkastare och demonfyllda dystopiska framtidsscenarion, sjungna i falsett till samba- och jazztaktshårdrock, ackompanjerade av panflöjter, lasersyntar och fioler, så är det deras egen förlust. Liksom.

Detta undviker dock Planks här. Med ett koncept/tema som ligger mycket närmare det verkliga livet och som känns mycket mer aktuellt har man lyckats skapa en hyfsat sammanhållen berättelse med lagom diffusa texter för att man ska kunna tolka det hela lite som man vill. En imponerande insats som lockar till fler lyssningar. Här har bandet valt att, efter det att vinylversionen sålt slut, lägga upp hela plattan till allmänhetens förfogande, med texter, förklaringar av koncept och hela konkarången, så det är bara att rulla in på länken och slanga hem.

Thanks to Andrew of Aversionline for the tip.

You ball like the baby in Eraserhead

Endless blockades for the pussyfooter

Slang - Life Made Me Hardcore
2010, Prank Records

Japanska kvartetten Slang har med Life Made Me Hardcore lyckats skapa 2010 års, förmodligen, allra bästa metall/punkhybridsplatta. Bandet som, enligt sin hemsida, existerat sedan 1988 spelar en sanslöst medryckande blandning som spretar åt såväl Motörhead, Entombed, G.I.S.M, Poison Idea och Skitsystem som åt mer konventionell melodiös 70- och 80-talshårdrock. Allt detta är dock rotat i djup crustig hardcoremylla där Discharge är den kanske mest vitala maskrosen. Men, det måste påpekas att det inte alls låter som Discharge. Eller Motörhead eller Poison Idea. Men det märks att det är detta man lyssnat på. Ofta. Nä, Slangs egen variant av hardcore (eller metal eller vad fan det nu ska kallas) är snarare ett helt lysande distillat av allt detta som med en alldeles perfekt kompakt men ändå grynigt luftig ljudbild, lyckas blanda gammaldags Death Metal med rock/metal och känghardcore utan att det låter schizofrent eller lika misslyckat som Mucky Pup då de försökte göra sin efterblivna rock/punk/funk/rapmetalcore.

Efter ett tiotal genomlyssningar av plattan känns den fortfarande ny och fräsch, som om det vore första gången jag hör den, och samtidigt härligt inkörd som Slayers Reign In Blood eller Clutchs Blast Tyrant: jag hittar hela tiden nya saker jag gillar med den, nya nyanser som jag inte märkt förut. Detta från en i grund och botten simpel enkel hardcoreplatta. Detta är nog fan årets bästa fynd! Jag hade aldrig hört talas om bandet tidigare trots att de funnits i över tjugo år och så blir min första erfarenhet av bandet såhär stark. Makalöst! Jag måste helt klart kolla upp bandets back catalogue och hålla ett vakande öga på framtida releaser. Kolla bara in följande låt från Life Made Me Hardcore:

Born with a moustache and a Supernova, tossed off the cliffs of Dover. Washed up on a far away shore, in the arms of the daughter of the buffalo

En kortis idag. Mer imorgon. Now fuck off!

Burning Love - Don't ever change EP
2010, Deranged

Här har vi två snabbt avklarade spår från punkkvintetten Burning Love, i vilken bland andra Chris Colohan från Cursed figurerar. Precis som i hans gamla band handlar det mesta om skitig lätt metallspetsad hardcorepunk men här med starkare drag åt band som Bars, Black Breath och Mondo Generator. Spår nummer ett, titelspåret, är en midtempodängare med spastiga riff och ettriga gitarrslingor och lätt distad sång. Produktionen är top notch och de bluesiga start/stoppen i mitten med den malande basen inunder ger allt en schysst dos av Stooges och MC5. Don't Ever Change klockar in på under tre minuter vilket är föredömligt.

Spår två, Jack The Ripper, är en långsammare, men minst lika skitig, historia med klara drag av 70-talsinfluerad hårdrock. Det är naturligtvis Nick Cave & The Bad Seeds original som man manglat till och gett en alldeles suverän kantstötthet. Klockrent.

Ni borde förövrigt rulla över till Burning Loves blog här och framförallt kolla in denna post. En liten Varning är dock på sin plats för den som är känslig. Bildmaterialet är litet i det grövsta laget. Bokstavligt talat.

Mark it zero

The sport is war, total war, where victory's really massacre

Det är som med skärsår; ibland droppar det lite granna bara, ibland forsar det. Plötsligt så finns det bara där, blodet, och man har ingen aning om var eller när man skar sig. Och ibland så sprutar det till ordentligt medan det ibland bara dripp-dripp-droppar sådär löjligt. Idag är en dag av förra varianten; idag har jag massor med skit att rekommendera, så försök hänga med lite nu för fan.

Pristina - The Drought (ov Salt and Sorrow)
2010, Trendkill Records

Ultrabrutalt mangel från Connecticut med hjärtat djupt nedsjunket i sludgetung metallera, blandad med lika stora delar death och metalcore, och med minimala rester av andra spårämnen, såsom till exempel grind djupt inne i smeten. Det låter som om Neurosis har fått ett barn med Terrorizers och Killswitch Engages barn ungefär. Lite som Today Is The Day, kan man säga, dock utan TITDs extremism. TITDs frontfigur Steve Austin medverkar för övrigt på ett av spåren (tillsammans med andra gäster) och ett av spåren på plattan har samma titel som en av TITDs plattor (Temple Of The Morning Star). Komplicerat? Skit i det. Här varvas tunga metalliska partier sömlöst med aukustiska och kasten är inte sällan tvära mellan aggression och monoton melankoli. Allting har dock en otroligt bra dynamik och blir aldrig meckig eller mathmetallig. Bästa nya på länge.


Nesseria - Nesseria
2010, Trendkill Records

Stenkrossande fransk metallisk hardcore med drag åt grind är vad som bjuds på Nesserias fullängdsdebut med samma namn. Ingen tramsig skönsång, inga At The Gatesminnande deathmetalmelodier, inget tjafs, ingen engelska, ingen hitliste-deathcore, ingen som helst jävla pardon alls. Bara rent hårt metalliskt ös, i stil med Integrity, Ringworm, Blind To Faith etc och med dissonanta drag åt screamo. Jag tar tillbaka det jag sa om Pristina; det här är det bästa nya på länge.


Scaremaker - What Evil Have They Summoned
2010, Razorback Recordings

Scaremaker lirar klockren retrothrashdeathblackmetal så som den lät innan något ljushuvud bestämde att man inte längre kunde spela så; man var helt enkelt tvungen att skapa helt separata genrer åt de olika uttrycken så att man kunde renodla dem och likrikta dem så att det skulle vara enklare att lyssna på. Typ. Idioter. Det skiter Scaremaker kapitalt i. Och det gör de rätt i. What Evil Have They Summoned är hård, vass, gammelskolad och har bra låtmaterial. Till detta kommer ett hyfsat barskrapat, uppruggat ljud och känsla för sväng. Bra så.


Hellmouth - Graveyard Skyline
2010, Paper + Plastic Records

Precis som på Hellmouths debut Destroy Everything, Worship Nothing hittar vi även här på uppföljaren en virvelvind av ilsken snabb hardcore med metallinslag där man finner drag av såväl Descendentspoppunkighet som NYHC breakdowns. Här är det hela dock lite smutsigare, lite mer ostädat och med en distinktare GG Allin-attityd som med ett hatiskt grisvrål skriker att det är fan bäst att du passar dig så att du inte får avsluta kvällen nedblodad och sönderslagen på en bakgata; i värsta fall nedsmetad med någon annans skit.


Black September - The Forbidden Gates Beyond
2010, Shaman / Iconoclast

Black September är ett namn som man inte riktigt vet om man ska på allvar eller ej, men tack och lov så råder inte samma tvekan om deras musik. Detta är bandets första fullängdsplatta såvitt jag vet och precis som på de föregående kortare släppen bjuds det på blackmetalkaka med crustiga inslag åt både old school death metal som gammelgrindcore. Stadiga (men kanske inte de allra tajtaste) dubbelkaggar ligger som en matta av exploderande minor under gedigna riffkanonader, understödda av black metalmelodier som mer påminner mig om tidiga Morbid Angel än modern black metal. Jag finner att Black Septembers musik hela tiden får mig att göra nya associationer: ena sekunden Morbid Angel och Metallica, i nästa sekund Satyricon och Manowar för att sedan få mig att tänka på Kreator omkring Terrible Certainty. Med andra ord en influens- och associationsrik platta men som helt klart är skriven av utomordentliga låtsmeder. The Forbidden Gates Beyond kommer säkerligen att snurra ofta i min stereo och iPod framför.

Annat som jag gärna vill pusha lite extra för är:

Coke Bust : Power violence, fastcore, riktigt sabla snabb ilsken musik. Som en känga i bröstet.
Cult Ritual : Som ovan, fast råare, smutsigare.
Knife Fight : Även här lite power violencedrag men mer renodlad hardcore.
No Balls : Oljudsskronkig rock.
Slang : Japansk gudomlig hardcorepunkmetall som låter som om Discharge fått horungar med Entombed, Amebix och Manowar.
The Holy Mountain : Klockren skitig hardcore, varesig mer eller midre. Gott så.