“In the industry, we call them cigarette burns.”

http://iwdrm.tumblr.com/

I clock the signal to noise / And take suicide capsules now / For me the sky has fallen / Is this how Braille sounds?

Noisear - Subvert The Dominant Paradigm
2011, Relapse

HO. LY. SHIT!
Noisear spelar grindcore. Riktig grindcore, alltså. Riktigt elak, våldsam och nästintill bakåtsträvande grindcore. Sån grindcore som ger en njurskador och svårigheter med närminnet. Inget konstnärligt bjäfs med glastoner, ultrakomplicerade riffbyggen, underligt ironiska solon, jazzkrångliga sambablastbeats och texter på hexameter. Riktig grindcore. Med kuk i. Sån som Napalm Death skulle ha kunnat - och kanske borde ha - spelat in efter From Enslavement To Obliteration. Ursinnigt snabbt med en hejdlös och nästintill okontrollerbar aggression och i stort sett helt befriad från irriterande solon, lullull och skitnödig progressivitet.

Man kan finna en liten antydan om ett inte helt skygglappat synfält men man är extremt noga med vad man väljer att foga in i mixen, där det alltsom oftast går i minst trehundra knyck och sången antingen skälls fram gutturalt (dock utan att låta som ett nedpitchat Kakmonster med huvudet nedstoppat i toaletten) eller grisvrålas. Detta är så satans überbrutalt att det är tur att inga låtar, förutom avslutande ambient/noiseeposet Noiseruption, tar sig förbi tvåminutersstrecket.

Det som dock imponerar allramest är bandets förmåga att skriva riktigt svängiga minnesvärda riff (och att foga in dessa i minst lika minnesvärda låtar) och att inte falla i fällan att kulsprutepeppra låtarna med riffsallad. Det hela är ofta mycket minimalistiskt men man fyller ibland i en del av tomrummen i musiken med sjukt vridna små atonala inpass, magsjukt glidande ackordföljder och nästan black metalliknande melodislingor. Dock utan att för ett ögonblick försöka vara något annat än ren grindcore.

Det hela påminner ibland en hel del om både sorgligt insomnade Discordance Axis och Brutal Truth, både vad gäller riffandet och de atonala inpassen men även i själva sångstrukturerna. Detta är i mina ögon en helt perfekt grindcoreplatta. Jag finner inget som drar ned varesig tempo eller låtkvalitet (jag väljer här att helt ignorera det avslutande noisespåret eftersom det, i min mening, egentligen inte hör hemma på plattan). Min gissning: Subvert The Dominant Paradigm kommer att visa sig vara en av årets starkaste givar i genren. Vi får väl se hur Brutal Truths nya platta (som också väntas under 2011) står sig mot detta.

The kids hit the stand then the shit hit the fan

Vices - Demo X
2010

Vices ilskna punk har märkbara drag av Quicksands melodiösa postpunkrock och en vokalist som ofta påminner mig om Minor Threats sångare Ian Mackaye eller en riktigt sur Civ. Demons tre låtar har en tydlig influens av småflummig sjuttiotalsrock i de suveräna basgångarna och de lysande små solon man hinner klämma in i de alldeles för korta låtarna. Tre låtar på drygt fem minuter är åt helvete för kort! Jag vill ha mer!



Das Hate - Demo
2010

Das Hate serverar på sin demo från 2010 upp en dos crossoverhardcore med tydlig influens av band som DRI, Corrosion Of Conformity, Suicidal Tendencies, etc. Ett riktigt bra låtmaterial, en riktigt duglig sångare och en inte alltför pissig produktion lyfter denna demo ett par rejäla hack över många av Das Hates samtida i samma genre. Lovande. Denna demo finns för övrigt för gratis nedladdning här.



Desperate Times - Demo
2010

Här har vi fem stycken testosteronstinna hardcorespår i samma stil som gjordes populär av band som Hatebreed, Bloodlet och Madball. Hyffsat tight crossovermangel med bra tempo, korta koncisa låtar - ingen knäcker tvåminuterssträcket - och med en väl godkänd sångarinsats, trots att jag egentligen avskyr den här sortens vokalister. Det gungar extra på de låtar där tempot varieras lite mer tydligt, som i Crooked Ways och My Time. Enda riktiga minuset på den här demon är de ultramaskulina hardcorehockeykörerna som tack och lov inte är alltför frekventa.

Don't say motherfucker, motherfucker

Här har vi några riktigt rysansvärt bra videor med några av broderlandets allra finaste poporkestrar; detta som försmak på en framtida Norgespecial med recensioner av flera av dessa fantastiska band.

You want to see pissed off? I'll show you pissed off like you've never seen.

You're siding with the enemy

Hardcorebandet Product of Wastes allra senaste (och slutsålda) release Prophesies Of A Poor Man finns att tanka hem alldeles gratis för den som vill det via bandets bandcampsida, i allt från FLAC till mp3format. Snorsnabb hardcore med influenser från framförallt åttiotalet och med samma metalliska stil som band som Capitalist Casualties och Hellnation. Go on, moron, vad väntar du på?

No remorse, no repent, we don't care what it meant

Today Is The Day

Today Is The Day ÄR Steve Austin. Så är det bara. Resten av bandet kan komma och gå - och har så även gjort sedan bandet startades i början av nittiotalet; medlemmarna har onekligen varit många, omkring tjugotalet vid det här laget - men Steve Austin är evig. Han är bandets kärna och dess låtskrivare, tillika dess sångare och gitarrist. Han är sektledaren som bestämmer när den förgiftade Kool-Aiden skall delas ut till församlingen; han är tyrannen som bestämmer vem som får leva och vem som skall "försvinna".

Och tur är väl det: för få band har lyckats hålla sig så vitala, progressiva och samtidigt så fokuserade som TITD under så lång tid, utan att tappa bort sig på vägen. Här finns hela tiden en klarsyn och en exakthet i vad man vill uträtta, samtidigt en nästintill aggressiv orädsla för att gå vilse när man trampar upp helt nya, okända stigar. För ett av ledorden i Austins vision är progressivitet. Ett annat, kanske ännu viktigare, är kompromisslöshet. Denna kombination, tillsammans med bandets dynamiska sammansättning och Austins unika förmåga att fånga känslor, ofta av det extrema slaget, och förvandla dem till musik gör TITD till ett av den extrema metallens allra starkaste och intressantaste band, samtidigt ett av dess mest oberäkneliga. Man har sedan debut-epn How to Win Friends and Influence People (1992) fram till senaste Axis Of Eden, täckt in stora delar av den extrema metallens marker, från spretig mardrömslik noise-rock till progressiv psykedelisk Mastodon-metall och från ilsken hatdrypande sludgefetma a la Eyehategod till ursinnig grindcore.



Om man skulle försöka sammanfatta TITD i ett enda ord så är nog extremism det ord som först infinner sig. För oavsett om det handlar om de melankoliskt melodiösa inslagen i låtar som till exempel Temple Of The Morning Star eller gitarrernas elaka och svindelframkallande deathgrindgungande i IED eller Austins hatiska grisliknande skriksång i Why They Hate Us eller de utdragna lätt hypnotiska blastbeatsen i Mother's Ruin så andas allt en nästan psykotisk kompromisslöshet som är rotad i decenniers utmattning av och hat emot samhällets och kuturens långsamma glidning mot mediokritet och apati och utmynnar i en till synes fullständig, förtärande misantropi. Inte helt förvånande kallar Steve Austin sig för "a right wing conservative and I hate everything Obama stands for".



Att läsa Austins texter är ibland som att dyka rakt ned i en värld av varandra avlösande raseriutbrott; där samsas maniska svamlanden, lösryckta paranoida brottstycken, bipolärt människofientliga hatmantran och en aggressiv konfrontationsmentalitet som liksom bara ber om att du ska ställa dig i vägen så att hatet och våldet kan få flöda. Allt detta omgärdat av ett tillstånd av till synes permanent psykos. Att allt detta sedan inte är Austins egna åsikter och tankar kanske man kan utröna om man anstränger sig lite, men det krävs ändå en relativt vriden och cynisk hjärna för att frammana dessa psykiska vålnader av hat, febriga våldsdrömmar och kokande ilska.

Smaka bara på följande:

"Why am I pissing blood
I can't live I can't eat
Time has risen
Land of the free
It is no gift honesty
It is my life don't promise me
shit drunk sad fuck
Live your life don't live mine
Leave me alone
I don't wanna be sane
I don't wanna be saved"
("The Descent" från Sadness Will Prevail)

"This is how I load my gun
.308 makes lots of fun.
You can't touch what I have son.
Higher than the highest star.
Up above the world so high.
Like a rocket in the sky.
If it hollers let it go.
We should kill you god says so.
Never ending can't stop spending cash.
Stop pretending it's not ending fast"
("Why They Hate Us" från Kiss The Pig)

"My first knife
My whole life
I been good
Misunderstood
No more
We'd laugh and sing songs about GOD
I'd sing along
I wanna crash I wanna burn
I wanna drown I want to die"
("My First Knife" från Willpower)

Någonstans djupt därinne i berättarröstens nihilistiska, självömkande hat finns en fingervisning om att detta egentligen är en förbannelse, kastad mot hela det dekadenta västsamhällets långsamma moraliska, kulturella och socioekonomiska förfall. Det finns en klar politisk kritik i Austins verk och han verkar dessutom inte vara rädd för att visa att han även har lösningen på problemet:

"holographic weapon sight pointed on you
dynamite and theramite, use a short fuse
20 metric tons of hydrogen gas
we can overcome if we kick ass".

Eller är det bara en form av satir även när han tycks förespråka väpnad revolution? Jag antar att det är upp till var och en att ta ställning.



TITD har under bandets nu omkring två decennier långa karriär legat på framförallt independentbolag (även om varesig Amphetamine Reptile eller Relapse kan beskrivas som småaktörer) och det faktum att bandet sedan starten inte haft någon egentlig fast punkt beträffande skivkontrakt verkar inte ha påverkat musikens utveckling nämnvärt. Möjligtvis har det befriat den kreativa process om ligger bakom den, och på så sätt att man kunnat skapa utan att behöva ta hänsyn till ett skivbolags önskningar/påtryckningar eller deadlines. Bandets nästa platta, vilken än så länge saknar titel och som förväntas någon gång under 2011, kommer att släppas av The Red Chordsångaren Guy Kozowyks skivbolag Black Market Activities.

Diskografi i urval:
Supernova 1993
Willpower 1994
Today Is The Day 1996
Temple Of The Morningstar 1997
In The Eyes Of God 1999
Sadness Will Prevail 2002
Kiss The Pig 2004
Axis Of Eden 2007

Spawn of the ever rolling abyss

Svart Crown - Witnessing The Fall
2010, Listenable Records

Fransk metal är en genre som jag inte ens har en rudimentär koll på. Än mindre då vi talar om dess subgenrer som death-, black-, blackdeathmetal och så vidare. Därför var det med ett helt rent sinne (nåja) och utan några som helst förväntningar som jag gav mig an Nicekvartetten Svart Crowns andra fullängdare Witnessing The Fall. De tjugo inledande sekunderna på öppningsspåret (egentligen ett intro) Where The Light Ends var allt som behövdes för att övertyga mig om att jag inte skulle släppa uppmärksamheten en enda sekund av Witnessing The Falls drygt fyrtiosex minuter långa speltid - något som nästan stämde. Sällan har väl en platta öppnats med en sådan oväntad råsop i magen. En MASSIVT sludgefet bas ekar fram under accentuerande tunga trummfills och drar med sig en slarvpunkigt rullande gitarrmelodi som dryper Altars Of Madness och når sitt crescendo med ett löfte om att snart så bryter Helvetet med ultrastort fetstilsH ut. Vilket det också gör i efterföljande, vildsinta Colosseum. Vidrigt svarta melodislingor och parerande riff slingrar sig likt ormar ovanpå en galet intensiv blastbeat, emellanåt varvad med mer behärskade hastigheter och death melalriff som ligger någonstans mellan det grovhuggna och det laserprecisa. JB Lebails lätt maniska resonansdjupa growlröst påminner mig ibland om hur David Vincent lät omkring Blessed Are The Sick och Rapture med det där maskulint grova blandat med ett högre vassare tilltal; ibland far han fram med värsta grindcoretaggtråden i halsen som vore han sångaren i Misery Index. En galet bra kombination med andra ord.

De följande spåren rasar fram med samma intensitet och grova men effektiva dynamik som får mig att båda tänka på old school death metal men även progressiv dito. Det finns även en uppkäftig attityd som ibland får tränga fram i musiken när de allra tyngsta våldsdimmorna lättar något; en - törs jag säga det? - nästan punkighet både i sångens inflektioner men även i musiken. Minst lika ofta lättar man på den ursinniga hastigheten och släpper fram ett större djup och en mångsidighet som både förvånar och imponerar; man låter musiken andas och räds inte att sjunka ned i intressanta interludium som ofta blandar tyngd med melodiositet.

Men för det mesta smakar det hela väldigt mycket amerikansk nittiotalsdeath metal och då framförallt Morbid Angel, något som på intet sätt förtar något av upplevelsen. Jag har läst recensioner i efterhand av denna platta och diverse elitister hävdar att Svart Crowns musik inte bara är derivativ, oengagerande och härmapig utan också valpig, innovativlös och tröttsam. Inget av detta finner jag själv i deras musik. Tvärtom så finner jag den oerhört engagerande och dessutom relativt egensinnig. Dock tappar plattan lite fokus i mitten efter Nahash The Temptator men återfångar skärpan mot sista tredjedelen och avslutar storslaget med den brutala Of Fire And Sulphur.

För övrigt skulle denna platta helt klart ha kvalificerat sig till Raised By Snakes Årsbästalista 2010 om undertecknad hade fått tummen ur och lyssnat på den före årsslutet. My bad.