Kill trend suicide

Det är återigen den tiden på året då skribenter, journalister, bloggare och tyckare överallt - proffs som amatörer - plötsligt finner sig febrilt upptagna med att försöka summera året innan det tar slut. Själv intar jag en mer avslappnad och lakonisk attityd till det hela, för jag vet att inga listor eller krönikor någonsin blir kompletta eller rättvisande. Det enda man kan hoppas åstadkomma är en något sånär rättvis fingervisning om vad året har lämnat efter sig, inte en korrekt eller komplett - i någon som helst betydelse av ordet - summering som kan tas för objektiv sanning.

Med andra ord; jag kommer att glömma bort en massa bra releaser som släppts under året, jag kommer, långt senare, att inse att jag framhöll en del som alldeles för bra medan de egentligen bara var mediokra, jag kommer att ångra att jag inte gjorde en Topp 50 istället för en Topp 20, jag kommer att ångra att jag inte gjorde listan i bakvänd rangordning eller att jag skulle ha blandat genrerna, osv.

Min egen Årsbästalista är baserad på musiksläpp som gjorts under 2010 och jag kommer att ordna dem enligt generell genretillhörighet, utan någon som helst inbördes rangordning.

Varför?
Därför.
Deal with it.

Gott nytt, alla jävlar!

Hoppas nästa år blir åtminstone marginellt bättre än 2010.


-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Årets Jäfvla Bästalista

PUNK/HARDCORE:

Arson Anthem - Insecurity/Notoriety
Old schoolhets av bästa slag. Argt, dedsperat och perfekt. Go NOLA!

No Friends - Traditional Failures
Gorilla Bisquitsdoftande punkig hardcore uppdaterad till 2010 i perfekt balans med Descendentspunkiga melodier.

Trash Talk - Eyes & Nines
Otroligt vital hardcorepunk med metalliska inslag och drag åt fastcore. Årets bästa spår finns på plattan: Explode.

Product Of Waste - Prophesies Of A Poor Man
Ilsken politiskt klingande hardcore med punkens egen Vanilla Ice på sång.

Nails - Unsilent Death
Skitigt, snabbt, inget tjafs, bara vildsint hardcore med death metal och grindinslag.

The Black Pacific - ST
Pennywisepunk men så mycket jävla bättre än Pennywise.

Ceremony - Rohnert Park
Old school hardcore a la Dischord, såsom Minor Threat och SOA lirade den med Black Flagesque eftersmak av ångest, ilska och depression.

Total Abuse - Mutt
Svettigt misantropisk hardcore av den ilsknare arten där allt stinker av misslyckande, febrilt självhat och misär.

Nesseria - ST
Manglande fransk metallisk hardcore som vet precis hur skiten sitter ihop.

Integrity - The Blackest Curse
De är tillbaka och på många sätt bättre än någonsin. Feta metallguror slingrar ihop sig i Slayermelodier och skaffar horbarn med Tragedy och His Hero Is Gone. Mayhem sweet mayhem.

Hedervärda omnämnanden:
Burning Love - Songs For Burning Lovers
Dangers - Messy, Isn't It?
Coliseum - House With A Curse
Pro-Pain - Absolute Power
Okkultokrati - No Light For Mass
Masakari - The Profit Feeds
Hellmouth - Graveyard Skies
OFF! - 4 First EPs
Nightbirds - ST
Early Graves - Goner

METAL:

Misery Index - Heirs To Thievery
Grind, death, hardcore i optimal kombination.

Slang - Life Made Me Hardcore
Dessa japaner spelar Tung Death Metal såsom Fan själv skulle spela den, fylld med crustig hardcore och heavy metalinfluenser.

Watain - Lawless Darkness
Världens bästa Black Metalband, kanske världens bästa Metalband. Punkt slut.

Fear Factory - Mechanize
Grindig, precisionsthrashmetal med den patenterade industrifeelingen. They're back.

Gadget/Phobia - Split
Två av den ultrabrutala deathgrindens allra klarast lysande stjärnor förenas på en av de senaste årets bästa splitar. Svenska Gadget massakrerar allt motstånd och låter Phobia puréea likdelarna.

Pristina - The Drought (Ov Salt & Sorrow)
Omtumlande hardcoremetal med progressiva inslag. Att våga slänga in ett trumsolo i avslutande spåret tyder på gigantiskt stora testiklar; precis så som vi vill ha dem.

Black Anvil - Triumvirate
Innovativ Black Metal från ett band som går från klarhet till klarhet.

Exodus - Exhibit B
Gammal är äldst eller hur? De här rävarna vet precis hur man sätter ihop skiten så att den får en att känna sig som om man vore på sin allra första thrash metalkonsert (för min del Metallica 1986 med Anthrax som förband) iklädd skinnpaj och jeansväst med Dead Kennedystryck.

High On Fire - Snakes For The Divine
Massivt tunggung från mästarna av doom/sludgemetal

Torture Division - Evighetens Dårar
Det kanske är tur att inte alla spelar Death Metal på den här nivån. Då skulle det bara finnas perfekta plattor. Hur tråkigt vore inte det?

Hedervärda omnämnanden:
haarp - The Filth
Black Breath - Heavy Breathing
Heaven Shall Burn - Iconoclast (Part One: The Final Resistance)
Phobia - Unrelenting
Death Angel - Relenltless Retribution
Aeon - Path Of Fire
Bombs Of Hades - Chambers Of Abomination
The Crown - Doomsday King
GAF - Cultivate Disdain
Horned Almighty - Necro Spirituals

The fire in our throats will beckon the thaw

Comeback Kid - Symptoms + Cures
2010, Victory Records

Jag har gått och dragit på den här recensionen i flera månader, trots att det hela egentligen är väldigt enkelt. Men av någon märklig anledning så krånglar jag till det som vanligt.

Jag har, istället för att anamma det udda, det säregna och unika med Comeback Kid, försökt analysera och förstå varför bandet väljer att använda så udda grepp och besynnerliga infallsvinklar.

Här har vi ett band som i grund och botten lirar hardcorepunk (med betoning på hardcore) med inslag av pop, metal och rock. Bandets sångare är en av väldigt få som lyckas få ett ilsket skrik att få riktig ton trots att hans struphuvud måste bågna ut ur hans hals som en erigerad elefantlem. Hans välbalanserade skriksång har hela tiden en grym punkighet som mången thrashmetalsångare skulle dräpa småbarn för.

Musiken innehåller hela skalan; från midtempohardcorepunk till poppig punk till svintung chuggig metalcore till rasande hardcorepisk, ofta med en grym variation av melodier rinnande under riffen.

Viljan att leka med dissonans, både rent tonmässigt men också i dynamiken mellan vad sången speglar och vad musiken i sin tur förmedlar, är vad som gör mig så förbryllad. Ibland kan sången förmedla ett förvirrande nästan bipolärt virrvarr av känslor; allt från melankoli till positivitet, för att sedan explodera i ilska i samma andetag, medan musiken samtidigt förmedlar något helt annat, avvikande, vilket skapar en märklig och lite obekväm kognitiv dissonans.

Men detta är nog något som helt enkelt är en del av Comeback Kids grej; det är inte alltid så enkelt som det ser ut på ytan. Därunder grumlas vattnen och saker och ting blir svårtydda och betydligt mer intressanta.

Kanske skulle musiken på plattan göra sig mindre märkligt schizoid om jag faktiskt lyssnat på någon av bandets tidigare alster; den kanske skulle kunna sättas i någon sorts konstnärligt sammanhang. Jag har hört Comeback Kid förut men aldrig lyssnat på dem ordentligt. Shame on me.

Jag har som sagt lyssnat på plattan sedan tidigt i höstas och har fortfarande inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker. Symptoms + Cures är helt klart en av genrens mest intressanta, välspelade och gedigna släpp 2010, men jag kan inte bestämma mig för om det är min grej eller inte. Men, jag antar att det faktum att jag hela tiden kommer tillbaka till den säger en hel del egentligen.

Fuck it up Pigface!

Jag borde ha ett ordentligt jävla kok stryk.

Det finns säkerligen många anledningar, men just nu förtjänar jag av en alldeles särskild orsak. Inte förrän nu, bara de senaste dagarna, har jag insett att jag har gjort en katastrofal blunder; jag har under många år gått miste om något som jag med all rätt inte borde ha missat.

Hur fan kunde jag missa att Ignite var så fasansfullt jäfvla bra?!

Jag har alltid känt till deras existens, de har liksom alltid funnits där i periferin och jag har alltid trott att de var någon sorts macho/chugga-chugga moshcore i sämsta SXE/NYHC-stil.

Hur kunde detta hända?

Jag en teori.

Jag tror att det kan vara så att den blockigt urusla straight edge-liknande machofonten på Ignites logo har förvirrat mig. Stilen är för mig djupt associerad med tråkig och ointressant breakdowntung 90-tals metalcore och urusla straight edgeband.

Jag associerar till mentalt baktunga, muskulösa, helsleevetatuerade karlakarlshardcoresnubbar från arbetarkvarteren i NYC, som hellre framhäver sin machismo och arbetarklasskämparanda (alternativt sin obegripliga ovilja att dricka alkohol, röka gräs och knulla) än de anammar Hardcorepunkens grundregler Nummer Ett,Två och Tre; det ska gå fort, det ska vara intensivt och det ska vara kul. Inte gå långsamt, vara otight på ett pinsamt garageheavymetal-spelad-av-finniga-tonåringar-sätt eller ha singalongtexter om heder, moral och gängbråk.

Inget av detta stämmer in på Ignite.

Alls.

Faktum är ju att Ignite är ett alldeles makalöst hardcoreband i den allra bästa progressiva Propaghandhi-andan. Just parallellen till Propagandhi är så vansinnigt klockren, och jag ska erkänna att jag inte alls vet vem som apar efter vem och det spelar ingen som helst roll, för när det är så här bra blir alla sådana distinktioner meningslösa.

Jag slöslyssnade (till en början) på deras Our Darkest Days häromdagen och efter knappt en minut började jag genast leta efter något jävligt hårt att slå mig själv med.

Vadfan!?

Dunderös med massor av (popbefriade) melodier, suveränt musicerande, tunga partier varvade med vansinnigt engegerande hardcorepisk; rensång med tonvis med känsla och en röst som ibland drar åt Maynard Keenan i Tool.

Fan! Jag kan inte med ord beskriva hur JÄVLA bra detta är!

Det bara går inte.

Så jag får nöja mig med att helt enkelt skicka ut en råsop till alla er andra som gjort samma misstag som jag, även om jag tvivlar på att någon annan varit så satans dum: SKAFFA FÖR FAN! Dröj inte en enda dag, era jävlar! Go!

Happy Christmas, you arse, I pray God it's our last

Dagens spellista:

Dean Fucking Martin, Agoraphobic Nosebleed och The Pogues

Skål tamigfan!

Time...to die

Full Metal Jack-Off

Kulspruterecensioner idag: Lock. Load. Aim. FIRE!

Dangers - Messy, Isn't It?
2010, Vitriol Records

Otroligt dynamisk hardcore från The Sunshine State med rötter i såväl metal som punk. Detta är melankoliskt melodiöst, maniskt förbannat, ofta dissonant, med tyngd och fart och med den intensivt närvarande sången tangerar Dangers åretsbästalistan helt klart. Har svårt att förklara hur jävla bra detta är.




Early Graves - Goner
2010, Ironclad Recordings/Metal Blade Records

Mer Calihardcore med metallinfluenser, lite i stil med band som Integrity, Nesseria, Blind To Faith, fast mer stenhårt och kompromisslöst. Tungt så in i helvete. Kan vara en av årets bästa plattor i genren. Detta är stenkrossmusik på den allra högsta nivån.




Wymyns Prysyn - Tres Umbros Tape
2010,

Feedbackdrypande, överdistad slamrig punk med lite 70-tals punkrockvibbar. Gratis nedladdning här. Vad har du att förlora? Bandet har för övrigt ingen hemsida eller ens en myspacesida, men dock en Facebooksida(!?).






Veins -Veins Tape
2010, Youth Attack

Jag har över huvud taget ingen info om detta band. Alls. Men det är snabbt, argt, influerat av 80-talets hardcorepunk med snabba korta låtar med tunga, hastigt passerande breakdowns; vildsint skrikande sång, rejält med rundgång och livsbejakande titlar: smaka på Sniper Parade, Hospice, Closed Eyes Always. Gott så.




Undergång - Apocalypse...Now!
2007, Shelf Ornament Records

Thinnerstinkande gutterhardcore från Uppsala. Enkla, snabba punkdängor som smakar tidigt nittiotal. Sköna metalliska riff bygger bättre låtar än man har rätt att förvänta sig av ett sånt här band. Enkelt. Bra.






The Secret - Solve Et Coagula
2010, Southern Lord

Italiensk modern, men melodibefriad, metalcore med mathcore- och crustiga blackmetalinfluenser. Det spretar åt varje tänkbart väderstreck men gör det med precision och hypermanisk intensitet. Snabbt på gränsen till grindcore, tungt på gränsen till doom och med samma tyngd som modern death metal men med svänget från hardcore. Guld!


State Poison - S/T
2010, ?

Om jag har förstått det hela rätt har dessa fransoser spelat in materialet till sin lp-debut live vilket ger deras noisiga d.i.y hardcore a la tidig japcore ett extra lager av intensitet och stressig ilska. Det enda som kanske enerverar något är det ständiga ekot på leadsången. Annars riktigt bra, med variation och låtkänsla.




Sex Prisoner - S/T
2010, To Live A Lie

Misantropisk ursinnig hardcore på gränsen till power violence. Inget rockdravel här inte, inget tjafs, ofta med tunga inledande riff eller oljudseffekter som leder rakt in i en käftsmäll på gränsen till grindcore. Korta låtar. Hat. Arga killar. That is all.





Last Laugh - Dead Serious
2007, Musta Maija Records

Negative Approach och Poison Idea måste ha varit detta finska hardcoregängs husgudar, för här piskas punkrock å det ilsknaste och det är så sataniskt jävla medryckande. Att man kan bli så glad av något så argt! Och finskt!?





Hårda Tider - Gatan Kallar
2010, Hårda skivor

Svensk hardcore på riktigt så som det ska låta, med influenser från såväl Gorilla Bisquits, Sick Of It All som Minor Threat och svensk kängpunk.







Gehenna & Blind To Faith - Split
2010, A389 Recordings

Gehennas blackmetalhardcore med influenser av klassisk hårdrock startar denna split mellan två av dessa Holy Terrorhardcorevildar. Blind To Faith är dock bandet som gör att denna sjutummare ger mig galen styve. Tur att det är en singel så att man kan lyssna om och om och om och om igen...




Blood I Bleed & Massgrav - Split
2010, Fast and Furious Records

Blood I Bleed fyrar av elva spår av aggrohardcore på gränsen till grindcore, någonstans i närheten av Fuck On The Beach, medan Massgrav manglar ur sig tolv grindkängor som Protesbengt skulle ha varit stolt över. Mera bruk i baljan boys!





Sofy Major - Permission To Engage
2010, Communication is Not Words och Communication is Not Words

Detta är tung, melodiös och ilsken rock/metall på en och samma gång, med influenser från såväl klassisk punk och postrock som stonerrock och doom. Dessa egensinniga fransoser har lånat friskt från bland andra Helmet, Cave In, tidiga Clutch och Quicksand. Otroligt skönt gung.

Humanity Is The Devil

Integrity - The Blackest Curse
2010, Holy Terror Records

För den oinvigde kanske Integritys senaste alster bara är ännu en i mängden av hardcoreband som blandar från både metallgenren och den punkbaserade dito, men se då har de fel. För även om flera band - främst Rot In Hell och Blind To Faith - lever upp till och kanske även ibland överträffar Integrity i det de gör (metalcore såsom den lät från början, dvs mitten av nittiotalet) så är detta Originalet. Det var där, i Cleveland, hos Dwid Hellion, sångare i Integrity, som det hela började. På den tiden hade man ännu inte myntat uttrycket Holy Terror Hardcore eller Clevocore men det var bara en tidsfråga innan de involverade bandens och människornas intresse för The Process Church Of The Final Judgement och dess ledare Robert DeGrimstone, skulle spilla över i deras musik. Detta tillsammans med Integritys textmässiga fokus på undergångstemata och dess nästan religiösa språk skapade grunden för denna högst apokalyptiska metalcore. Men trots att gammal är äldst och allt det där, så överlever man inte i längden på att vila på sina lagrar och drömma om svunnen storhet. Nu är bandet tillbaka på riktigt, minus några medlemmar, plus några nya och de låter bättre än på väldigt länge. Feta gitarrer manglar i bästa Holy Terrorstil sönder tunga metallriff till takten av krigiska trumsynkop, omgärdade och infiltrerade av ömsom melodiösa, ömsom kaotiska soloslingor. Allt med en stor dos hardcore i själen. Melodiösa intervaller avlöser de hetsigt ursinniga och bildar en suverän kanvas på vilken Dwids fullständigt söndergrowlade röst kan vråla sitt hat och sina domedagsprofetior. Det som lyfter hela plattan lite extra är det suveräna låtmaterialet, där TUNGT feta The Last Great Seance kan samsas med ilsket snabba Simulcra och den åtta minuter långa, delvis aukustiska, episka Before The World Was Young. Kanske Integritypurister känner sig nödgade att protestera att "så här ska minsann inte Integrity låta": det är för mycket metal eller för lite, eller det är för lite chugga-chugga-mosh, eller det saknas nyckelpersoner i bandet etc etc. Allt detta skiter jag kapitalt i. Detta är bra, riktigt bra och det är allt som räknas.

Up yer bum!

Maybe what we need are more trolls under the bridge

Planks - The Darkest Of Grays
2010, Per Koro Records

Tysk sludgig hardcore med metalliska inslag av såväl black metal, grindcore, mathcore (ännu ett uttryck - och genre - jag verkligen hatar; "mathcore", vad fan betyder det egentligen?! Överkomplicerad jazzgrindcore? Obegripliga metallhybrider som hellre serverar riffsallad än riktiga låtar?) och post-rockig melodiositet. Tankarna drar åt Black Anvil, Cobalt, Today Is The Day, Jesu, Cult Of Luna. Ja, kort sagt så spretar det åt alla håll och kanter. Dock utan att förlora ett uns av intensitet och tyngd eller en enda sekund av fokus. Det är egentligen jävligt svårt att kalla detta hardcore med en något sånär bibehållen definition av ordet eftersom Planks musik på nya plattan är så mycket mer komplex än den man normalt förväntas höra inom sagda genre. Progmetalcore (Progressiv metallisk hardcore), kanske? Här leker man dessutom med albumtäckande existentiella koncept i värsta Queensrÿchemanér, vilket gör att det hela spetsas till lite extra, både textmässigt och musikaliskt, vilket i sin tur är ett måste på en konceptplatta.

För, ärligt talat, hur många gånger har inte ett etablerat band avvikit från sin invanda rutin och bestämt sig för att göra en konceptplatta, vilket resulterat i fullständig och komplett katastrof? Konceptalbum verkar vara musikers frikort för att göra lite vad fan man vill utan att behöva ta ansvar för skiten de kräker ur sig. Om folk inte gillar det så är det deras problem; de förstår bara inte plattan, menar man då. Om publiken inte har vett nog att förstå storheten med en metallplatta, endast släppt på genomskinlig dubbelvinyl i Indonesien, med tjugominuterslåtar om utomjordiska féer med eldkastare och demonfyllda dystopiska framtidsscenarion, sjungna i falsett till samba- och jazztaktshårdrock, ackompanjerade av panflöjter, lasersyntar och fioler, så är det deras egen förlust. Liksom.

Detta undviker dock Planks här. Med ett koncept/tema som ligger mycket närmare det verkliga livet och som känns mycket mer aktuellt har man lyckats skapa en hyfsat sammanhållen berättelse med lagom diffusa texter för att man ska kunna tolka det hela lite som man vill. En imponerande insats som lockar till fler lyssningar. Här har bandet valt att, efter det att vinylversionen sålt slut, lägga upp hela plattan till allmänhetens förfogande, med texter, förklaringar av koncept och hela konkarången, så det är bara att rulla in på länken och slanga hem.

Thanks to Andrew of Aversionline for the tip.

You ball like the baby in Eraserhead

Endless blockades for the pussyfooter

Slang - Life Made Me Hardcore
2010, Prank Records

Japanska kvartetten Slang har med Life Made Me Hardcore lyckats skapa 2010 års, förmodligen, allra bästa metall/punkhybridsplatta. Bandet som, enligt sin hemsida, existerat sedan 1988 spelar en sanslöst medryckande blandning som spretar åt såväl Motörhead, Entombed, G.I.S.M, Poison Idea och Skitsystem som åt mer konventionell melodiös 70- och 80-talshårdrock. Allt detta är dock rotat i djup crustig hardcoremylla där Discharge är den kanske mest vitala maskrosen. Men, det måste påpekas att det inte alls låter som Discharge. Eller Motörhead eller Poison Idea. Men det märks att det är detta man lyssnat på. Ofta. Nä, Slangs egen variant av hardcore (eller metal eller vad fan det nu ska kallas) är snarare ett helt lysande distillat av allt detta som med en alldeles perfekt kompakt men ändå grynigt luftig ljudbild, lyckas blanda gammaldags Death Metal med rock/metal och känghardcore utan att det låter schizofrent eller lika misslyckat som Mucky Pup då de försökte göra sin efterblivna rock/punk/funk/rapmetalcore.

Efter ett tiotal genomlyssningar av plattan känns den fortfarande ny och fräsch, som om det vore första gången jag hör den, och samtidigt härligt inkörd som Slayers Reign In Blood eller Clutchs Blast Tyrant: jag hittar hela tiden nya saker jag gillar med den, nya nyanser som jag inte märkt förut. Detta från en i grund och botten simpel enkel hardcoreplatta. Detta är nog fan årets bästa fynd! Jag hade aldrig hört talas om bandet tidigare trots att de funnits i över tjugo år och så blir min första erfarenhet av bandet såhär stark. Makalöst! Jag måste helt klart kolla upp bandets back catalogue och hålla ett vakande öga på framtida releaser. Kolla bara in följande låt från Life Made Me Hardcore:

Born with a moustache and a Supernova, tossed off the cliffs of Dover. Washed up on a far away shore, in the arms of the daughter of the buffalo

En kortis idag. Mer imorgon. Now fuck off!

Burning Love - Don't ever change EP
2010, Deranged

Här har vi två snabbt avklarade spår från punkkvintetten Burning Love, i vilken bland andra Chris Colohan från Cursed figurerar. Precis som i hans gamla band handlar det mesta om skitig lätt metallspetsad hardcorepunk men här med starkare drag åt band som Bars, Black Breath och Mondo Generator. Spår nummer ett, titelspåret, är en midtempodängare med spastiga riff och ettriga gitarrslingor och lätt distad sång. Produktionen är top notch och de bluesiga start/stoppen i mitten med den malande basen inunder ger allt en schysst dos av Stooges och MC5. Don't Ever Change klockar in på under tre minuter vilket är föredömligt.

Spår två, Jack The Ripper, är en långsammare, men minst lika skitig, historia med klara drag av 70-talsinfluerad hårdrock. Det är naturligtvis Nick Cave & The Bad Seeds original som man manglat till och gett en alldeles suverän kantstötthet. Klockrent.

Ni borde förövrigt rulla över till Burning Loves blog här och framförallt kolla in denna post. En liten Varning är dock på sin plats för den som är känslig. Bildmaterialet är litet i det grövsta laget. Bokstavligt talat.

Mark it zero

The sport is war, total war, where victory's really massacre

Det är som med skärsår; ibland droppar det lite granna bara, ibland forsar det. Plötsligt så finns det bara där, blodet, och man har ingen aning om var eller när man skar sig. Och ibland så sprutar det till ordentligt medan det ibland bara dripp-dripp-droppar sådär löjligt. Idag är en dag av förra varianten; idag har jag massor med skit att rekommendera, så försök hänga med lite nu för fan.

Pristina - The Drought (ov Salt and Sorrow)
2010, Trendkill Records

Ultrabrutalt mangel från Connecticut med hjärtat djupt nedsjunket i sludgetung metallera, blandad med lika stora delar death och metalcore, och med minimala rester av andra spårämnen, såsom till exempel grind djupt inne i smeten. Det låter som om Neurosis har fått ett barn med Terrorizers och Killswitch Engages barn ungefär. Lite som Today Is The Day, kan man säga, dock utan TITDs extremism. TITDs frontfigur Steve Austin medverkar för övrigt på ett av spåren (tillsammans med andra gäster) och ett av spåren på plattan har samma titel som en av TITDs plattor (Temple Of The Morning Star). Komplicerat? Skit i det. Här varvas tunga metalliska partier sömlöst med aukustiska och kasten är inte sällan tvära mellan aggression och monoton melankoli. Allting har dock en otroligt bra dynamik och blir aldrig meckig eller mathmetallig. Bästa nya på länge.


Nesseria - Nesseria
2010, Trendkill Records

Stenkrossande fransk metallisk hardcore med drag åt grind är vad som bjuds på Nesserias fullängdsdebut med samma namn. Ingen tramsig skönsång, inga At The Gatesminnande deathmetalmelodier, inget tjafs, ingen engelska, ingen hitliste-deathcore, ingen som helst jävla pardon alls. Bara rent hårt metalliskt ös, i stil med Integrity, Ringworm, Blind To Faith etc och med dissonanta drag åt screamo. Jag tar tillbaka det jag sa om Pristina; det här är det bästa nya på länge.


Scaremaker - What Evil Have They Summoned
2010, Razorback Recordings

Scaremaker lirar klockren retrothrashdeathblackmetal så som den lät innan något ljushuvud bestämde att man inte längre kunde spela så; man var helt enkelt tvungen att skapa helt separata genrer åt de olika uttrycken så att man kunde renodla dem och likrikta dem så att det skulle vara enklare att lyssna på. Typ. Idioter. Det skiter Scaremaker kapitalt i. Och det gör de rätt i. What Evil Have They Summoned är hård, vass, gammelskolad och har bra låtmaterial. Till detta kommer ett hyfsat barskrapat, uppruggat ljud och känsla för sväng. Bra så.


Hellmouth - Graveyard Skyline
2010, Paper + Plastic Records

Precis som på Hellmouths debut Destroy Everything, Worship Nothing hittar vi även här på uppföljaren en virvelvind av ilsken snabb hardcore med metallinslag där man finner drag av såväl Descendentspoppunkighet som NYHC breakdowns. Här är det hela dock lite smutsigare, lite mer ostädat och med en distinktare GG Allin-attityd som med ett hatiskt grisvrål skriker att det är fan bäst att du passar dig så att du inte får avsluta kvällen nedblodad och sönderslagen på en bakgata; i värsta fall nedsmetad med någon annans skit.


Black September - The Forbidden Gates Beyond
2010, Shaman / Iconoclast

Black September är ett namn som man inte riktigt vet om man ska på allvar eller ej, men tack och lov så råder inte samma tvekan om deras musik. Detta är bandets första fullängdsplatta såvitt jag vet och precis som på de föregående kortare släppen bjuds det på blackmetalkaka med crustiga inslag åt både old school death metal som gammelgrindcore. Stadiga (men kanske inte de allra tajtaste) dubbelkaggar ligger som en matta av exploderande minor under gedigna riffkanonader, understödda av black metalmelodier som mer påminner mig om tidiga Morbid Angel än modern black metal. Jag finner att Black Septembers musik hela tiden får mig att göra nya associationer: ena sekunden Morbid Angel och Metallica, i nästa sekund Satyricon och Manowar för att sedan få mig att tänka på Kreator omkring Terrible Certainty. Med andra ord en influens- och associationsrik platta men som helt klart är skriven av utomordentliga låtsmeder. The Forbidden Gates Beyond kommer säkerligen att snurra ofta i min stereo och iPod framför.

Annat som jag gärna vill pusha lite extra för är:

Coke Bust : Power violence, fastcore, riktigt sabla snabb ilsken musik. Som en känga i bröstet.
Cult Ritual : Som ovan, fast råare, smutsigare.
Knife Fight : Även här lite power violencedrag men mer renodlad hardcore.
No Balls : Oljudsskronkig rock.
Slang : Japansk gudomlig hardcorepunkmetall som låter som om Discharge fått horungar med Entombed, Amebix och Manowar.
The Holy Mountain : Klockren skitig hardcore, varesig mer eller midre. Gott så.

A small price to pay for the dope and the guns and the rape, it should all be ok

haarp - The Filth
2010, Housecore Records

Det första som slår en när man lyssnar på haarps debutplatta med den passande titeln The Filth är inte så mycket det faktum att det går riktigt långsamt utan att musiken är så förbannat ultratung.

Som en långsamt skenande steroidsvullen ångvält rullar den fram och krossar precis allting i sin väg till damm. Som en lavin av stridsvagnar i slow motion eller som ett bergsskred i ultrarapid, exploderar musiken långsamt fram och tillintetgör alla hinder.

Och det är just denna förkrossande tyngd som placerar haarp i en helt annan liga än i stort sett alla andra band i samma genre.

Att lyssna på haarp är som att för första gången lyssna på öppningsspåret Collapse på Brutal Truths platta Need To Control. Det är så tungt att tänderna fanimig skallrar i huvudet! Detta parat med fantastiska riffbyggen och en sångare som måste käka betong och armeringsjärn till frukost gör att det är svårt att finna några som helst brister i haarps doomrecept.

Den enda sprickan i bygget jag kan finna är bristen på, men ändå inte totala frånvaron av, melodier. Även om de finns där under de väldiga rasmassorna är de svåra att urskilja och det krävs många lyssningar för att finna dem. Annars är det både svängigt och argsint, med täta riff och perfekt avvägd growlsång, men haarp faller inte, till skillnad från många andra, i den allra vanligaste av doomfällor; att försöka låta som Black Sabbath. Istället stakar man ut en helt egen väg och låter stridsvagnarna rulla.

De enda band jag kan komma på som ens kommer i närheten av haarps malande doomkross är Ramessess och i viss mån Rusted Shut (minus det hyperdistade ljudet) men där de flesta andra antingen förlitar sig på repetetiva riffmönster eller droneliknande oljudsmattor med rundgång och minimalism agerar haarp som ett klassiskt metalband, dock med enda skillnaden att man sänker hastigheten till knappt en tiondel och låter alla riffen få rullas ut fullt ut, utan krusiduller eller gimmickar.

Plattan är utgiven på Phil Anselmos (Pantera, Superjoint Ritual, Arson Anthem) skivbolag Housecore Records, som för övrigt släppte årets bästa old school hardcoreplatta med just Anselmos egna band Arson Athem. Ett bolag att hålla ett extra noggrant öga på i framtiden alltså.

I'll tell you stage dives make me feel more alive than coded messages in slowed down songs

No Friends - Traditional Failures EP
2010, Kiss Of Death Records

Minns ni hur det var när man för första gången hörde Gorilla Bisquits Start Today, Dag Nastys Can I Say eller Descendents Milo Goes To College? Hur jävla adrenalinpumpad man blev, samtidigt som man fylldes av en alldeles speciell sorts glädje som bara riktigt bra musik kan skapa och förmedla? Samma sak, fast i en smula modernare, och kanske lätt urvattnad, form (närmar man sig de fyrtio så blir man tyvärr lite svårflörtad och cynisk), hittar man i No Friends musik och då särskilt på senaste alstret Traditional Failures som släpps på Kiss Of Death Records som gratis nedladdning (här).

Detta är bandets senaste släpp efter den självbetitlade debuten från 09. Bandet består av medlemmar från New Mexican Disaster Squad och sångaren från crossover/thrash metalbandet Municipal Waste. Här är det rak melodiös punk som serveras, i en dos om sex låtar på omkring en och en halv minut i snitt, med uppenbara influenser från Minor Threat, Descendents, Gorilla Bisquits, Dag Nasty etc.

Tony Forestas uppkäftiga sångröst är som gjord för den här typen av hardcorepunk där det behövs en vokalist som både kan hålla en ton men som också kan förmedla fuck you-attityd och känsla. Om denna utmärkta ep, som för övrigt också släpps som ensidig vinyl lp, passar i smaken kan jag också med värme rekommendera deras debut.

Don't even think about it

Courtesy of http://iwdrm.tumblr.com/

If you love your fun, die for it!

Product Of Waste - St 7''
Product Of Waste - You Wont Take Me Alive cd
Product Of Waste/Colin Of Arabia - Split 7''

Med endast en fullängdare, en sjutummare och en split med Colin Of Arabia i sin diskografi kanske man kan tycka att det är lite väl tidigt att prata om Product Of Wastes stordåd inom sin genre, men har man hört något av alstren fattar man att hypen är helt jävla sann. Med ett ursinne av sällan skådat slag, med febril old school hardcore med nickningar åt såväl The Adolescents och MDC som Integrity och med en av punkens allra bästa vokalister har man dragit en bred skiljelinje i sanden: "hit fram måste ni nå för att ens komma i närheten av oss."

Jag vet inte om det är POWs låtskrivarförmåga, deras så inihelvetes fantastiskt punkiga attityd, deras orädda balansgång mellan hitlistepunk och ilsken hatecore eller deras suveräna sångare Ts ovanliga förmåga att förmedla sina känslor utan att varesig skrika eller growla eller kanske en kombination av allt detta som gör att jag har svårt att sluta lyssna på dem.

Ryggraden i POWs musik är, vilket nog är uppenbart vid det här laget, snabb, bitsk hardcore med drag åt både old school och den mer moderna metalliska typen, även om tyngden ligger framförallt på den stil som pionjerades av band såsom Bad Brains, Minor Threat, Void och Circle Jerks. Men, man räds inte alls att hiva in massor med thrashcoreinfluenser från band som Fuck On A Beach och Charles Bronson, där hastigheten hela tiden ligger bara ett fitthårs bredd från blast beats. Dessa ilsket piskande låtar, som många gånger får mig att tänka på D.R.I innan de helt tappade förståndet och började lira urusel crossover thrash metal, varvas perfekt med långsammare, men aldrig mindre intensiva, punkiga spår, till exempel Paranoid på självbetitlade sjutummaren, vars trallvänliga refränger snabbt hakar sig fast i huvudet.

Bandet har förutom de tre tidigare nämnda alstren även släppt en sjukt limiterad kassett med titeln Prophecies Of A Poor Man.

Bandet håller för övrigt en mycket låg profil på internet, så förutom en mySpacesida och deras webshop så finns det inte mycket info att tillgå om bandet. Förhoppningsvis är detta en indikation på att bandet hellre lägger sitt krut på musiken och inte på att figurera i media. För jag hoppas att bandet släpper någonting nytt snart.

Riktigt jävla snart.

Jealous cowards try to control

Hardorebandet Nails består av luttrade veteraner i branschen, med medlemmar som bland annat figurerat i band som Terror, Carry On, Internal Affairs och Betrayed. Bandet har på kort tid hunnit ge ut två ordentligt uppmärksammade plattor; först vinyldebuten Obscene Humanity som utkom 2009 och nu senast Unsilent Death, 2010, båda på Six Feet Under Records.

Obscene Humanity var en blixtsnabb men kraftig rallarsving rakt i solar plexus. Ljudet var skitigt och lite grumligt, men utan att bli grötigt på riktigt. Sju spår på omkring elva minuter ger inte direkt utrymme för något lullull eller onödiga intron eller runkiga solon. Det är fullt mangel nästan från första till sista sekunden, med endast kortare intervaller av andrum, framförallt i sludgetunga White Walls och andra halvan av suveräna Lies.

Obscene Humanity gjorde stort intryck på mig framförallt eftersom låtmaterialet är så klockrent men även för att aggressionen i musiken är så påtaglig, så ren och okomplicerad. Man har tagit intryck från klassisk old schoolhardcore i sin musik men också sömlöst vävt in såväl Slayerinfluenser som grindcore utan att tappa räkningen en enda millisekund. En i det närmaste perfekt debut.

På uppföljaren Unsilent Death, hittar vi mer av samma sak, fast mer väloljat, mer metalliskt och med större spänst. Här är ljudet helt jävla perfekt; klart, luftigt och välbalanserat men ändå med lite skit längst in i hörnen. Låtmatarialet har lite mer skärpa, är mer genomtänkt och något mer dynamiskt än på debuten, med toner av old school death metal och d-taktscrust. Även här handlar det om korta, intensivt koncisa låtar, fyllda av ilsket hat. Endast hälften av dem lyckas ta sig förbi minutsträcket. Det är argt, distat och så jävla bra.

Av de två plattorna föredrar jag den något längre Unsilent Death, kanske mest för att den har ett skarpare mer death metalgrynigt ljud men också för att låtarna ibland uppvisar en skönt gungig Entombedvibb som man inte kan annat än älska.

Head to wall

Idag lyssnar jag på Quicksands Slip och dricker kaffe medan jag ögnar igenom tidningarna på nätet. "Kyla på väg". No shit, det är snart vinter, så det är ju ingen vågad gissning kan man tycka. Medan solen skiner utanför läser jag några kapitel ur Barry Ritzholtz bok Bailout Nation, som handlar om den ekonomiska hubris och totala finansiella ansvarslöshet som ledde upp till den ekonomiska krisen 2008 fram till nu. Deprimerande. Hittar ett nyhetsbrev i min inkorg från Coliseum, med några schyssta länkar, bland annat till livevideon med bandet nedan och deras cover på The Misfits klassiska låt Bullet som finns att slanga hem härifrån.

Where's your god? He's in your head.

Corrosion Of Conformity COC III - Your Tomorrow 7''
2010, Southern Lord

Apropå Corrosion Of Conformity, ja. Bandet har ju gått och gjort en sorts reunion, fast då bara som trio (med Reed Mullin, Woody Weatherman och Mike Dean tillsammans igen), så som bandet såg ut då de släppte Animosity 1985. Animosity är för övrigt den enda platta jag någonsin blivit skrämd av. Nu har de alltså återförenats och spelar live (och då framförallt hardcorematerialet från 80-talet) under namnet C.O.C III. De håller även på att lira in en ny platta och har nyss släppt en sjutummare på Southern Lord, betitlad Your Tomorrow. Det nya materialet är ganska långt ifrån det som bandet ilsket kräktes ur sig på Animosity (om ni har hört Mikes sång på plattan förstår ni vad jag menar), vilken jag än idag håller som ett av de allra bästa hardcore/crossoveralbum någonsin.

Nya singeln består av två spår varav det första mestadels består av ungefär samma stonerdoftande ökenrock som bandet blivit kända för efter den katastrofala plattan Blind, med Karl Agell på sång. Det är svängigt och svettigt och Mikes numer inte särskilt kräkliknande sång passar riktigt bra. Tänk ett mindre flummigt Kyuss så hamnar ni ganska rätt. Spår två följer nästan samma vibb men har ett klart punkigare uttryck och hur mycket jag än tvekar att använda Black Flagliknelsen igen (jag verkar hitta Flaginfluenser ta mig fan i allting nuförtiden) så sitter den som en smäck. Det hela låter väldigt mycket My War/Loose Nut-eran. Vilket aldrig kan vara dåligt. På det hela en riktigt skön singel men som vanligt så är det alldeles för lite, man vill ju ha mer! Väntar med spänning på fullängdaren.

Loose nut in my head

The Fucking Wrath - Terra Fire
2010, Tee Pee Records

Denna ep är The Fucking Wraths uppföljare till debuten från 2007, Season Of Evil, och är menad att fungera lite som en teaser inför fullängdssläppet i början av nästa år. Den består av fem låtar med en snittspeltid på omkring 3 minuter.

Precis som på Season Of Evil är det Black Sabbathriffig metallisk hardcore som ligger till grund för TFWs musik; metallisk hardcore med en svavelosande ton av Holy Terror Hardcore i stil med Integrity, Gehenna och Ringworm. Men in i mixen på Terra Fire har man också injicerat en redig dos ren och skär hardcorepunk a la B'last, Black Flag och tidig Corrosion Of Conformity, vilket skapar en lösare form av metallisk hardcore och ett sound som skaver och gnisslar mer än på debuten.

Det är musik dränkt i sprit, hasch, olja, avgaser och svett. Det är flummigt och aggressivt på en och samma gång. Omslagsdesignen är märkligt Magnumdoftande men känns ändå på något sätt jävligt rätt, om man tänker på att de här tomtarna säkert röker olaglig tobak minst ett par gånger i veckan. Att sedan en av snubbarna i bandet, jag tror det är sångaren, ser ut som Ron Jeremy gör inte saken sämre! Kolla själva.

Ron Jeremy, andra från höger, har startat ett punkband

Corruption in the goat herd

Alldeles för mycket musik och åt helvete för lite tid. Så ser det ut för svartpåven just nu. Måste sortera och ordna och se till att få lite jävla ordning i röran. Återkommer framöver med mer i sinom tid. För tillfället släpper jag lös några snabba rekommendationer. Lyssna, skaffa, headbanga.

Bastard Priest - Under the Hammer of Destruction
2010, Blood Harvest

FET svensk death metal i old schoolstil, med inslag av tidiga Sodom, Kreator, Hellhammer och Destruction. Det är tungt och svängigt och skönt otight på ett sätt som det ofta var i slutet av åttiotalet. Allt är dränkt i thrash/death men med en droppe punkighet som jag fan dyrkar. Ibland tycker jag mig märka inslag av crustig melodiös death metal a la Hellchild men även en hel del At The Gates och Slayer. Man märker direkt vad de här killarna har lyssnat på under sin uppväxt.


Protestant - Judgements
2010, Vendetta Records

Detta är, såvitt jag förstår, Milwuakeekvartettens andra fullängdare. Jag lyckades aldrig riktigt komma in i förstlingsverket The Hate, The Hollow, trots att den var riktigt bra. Det kan ha varit något med den lite enformiga sången och de tråkiga melodiösa inslagen. Men på nya plattan Judgements har det mesta som störde mig tidigare slipats bort. Här handlar det om snyggt utmejslad metallisk hardcore med inslag av dissonant emo/post rock/screamo och vissa melodiösa metalinslag. Tungt, grymt, mycket bra.


Total Abuse - Mutt
2010, Post Present Medium

Svinig, snabb, kaotisk och elak hardcore. Det är det Total Abuse handlar om. Det är skitigt, riktigt skitigt. Tänk Negative Approach och Ceremony mixat med Die Kreuzen plus en liten dos Jesus Lizard och ni hajar åt vart det lutar. Midtempo för det mesta men ibland raserar bandet allting i sin väg med sinnessjuk krosshardcore för att i nästa andetag sänka sig till tempon som får mig att tänka på b-sidan på Black Flags My War och The Melvins. Ljudet är på gränsen till black metaldåligt men det passar så satans bra. Mycket rundgång, mycket psykopatskrik i bästa Henry Rollinsstil, cirka Who's Got The 10 1/2? Kan vara ett av årets bästa hardcoresläpp. For reals.


The Rotted - Anarchogram EP
2010, Anarchogram Industries

När brittiska death metalbandet Gorerotted gav upp andan uppstod ur dess rester The Rotted. Det är fortfarande death metal men nu med en distinkt punkigare attityd. På självsläppta Anarchogram hittar vi två nya spår tillsammans med covers på Motörhead, Sepultura, Entombed och Mayhem. Man har behållt mycket av känslan i originalen men också lyckats göra låtarna till sina egna, förmodligen för att man helt enkelt älskar musiken och har lyssnat på de här banden och låtarna sedan de var tonåringar. Med en speltid på omkring 20 minuter är Anarchogram perfekt avvägd för musik av den här typen. Lagom med grind, lagom med death metal och alldeles lagom med punk. Inga fillers. Bästa spåret på plattan är dock deras egna Dawn Of A New Error, som är som en blixtattack med machete rakt in i bröstet. Går inte att värja sig helt enkelt.

Daggers from the swagger of a sodomites concubine

Always look on the bright side of life

Jag har aldrig förstått varför någon vid sina sinnens fulla bruk skulle vilja lyssna på Cradle Of Filth, men när det gäller Gilded Cunt från plattan Nymphetamine kan jag tänka mig att göra en kortvarig omvärdering. Jag vet inte varför den här låten tilltalar mig. Kanske har det att göra med låtens skönt crossoveraktiga sångstruktur, där suverän stavelse-per-beat-sång ligger precis i takt med rytmsektionen, eller kanske har det med den härligt depraverade texten att göra där Dani Filth rhymar som värsta Lord Byron-gone-gangsta:

Your thin pretence overstretched and sickly
Feigns love and light a long time laid in the grave
My preference leans to killing you quickly
Scissored in the gizzard
That a heart no more maintains

Eller kanske är det helt enkelt så att jag uppskattar att Dani growlvrålar om en förgylld fitta i refrängen i ett stycke medioker meainstream-(pseudo)black-metal och att jag helt enkelt inte kan låta bli att tycka att det är jävligt punkigt och coolt av dem, trots att deras band suger rejäl hästballe.

Vem vet?

Och kanske viktigare:

Vem bryr sig?



Spellistan:

Hellmouth - Destroy Everything, Worship Nothing
Triptykon - Shatter EP

O.C. life is not for me

Mikroinlägg idag. Bra band på MySpace. Night Birds heter de. Surfig Californiapunk. Gillar man Adolescents, tidiga D.I. eller O.C.- punk så gillar man Night Birds. Digga eller dö. Ditt val.

I was so wasted!

OFF! är Keith Morris (från Black Flag och Circle Jerks) nya band ihop med Mario Rubalcaba från Rocket From The Crypt, Steven McDonald från Red Kross och Dimitri Coats från Burning Brides. Det hela låter synnerligen bekant, men fy i helvete så jävla bra! Om jag inte visste bättre skulle jag kunna tro att låtarna jag hittills hört är bortglömt Black Flagmaterial från Nervous Breakdown-eran. Det är slamrigt, hetsigt, intensivt och så fyllt med attityd och punktestiklar att jag man har svårt att tro att Keith är en bra bit över femtio.

EP:n OFF! 1st EP (bra titel där, gubbar) är ute så det är bara att beställa, det ska jag i alla fall göra.

Rise Ghost of War

Cobalt - Gin
2009, Profound Lore

Det är ibland svårt att veta hur man ska förhålla sig till black metal. Jag småskrattar lika ofta nedlåtande åt det överdjävulskt stenhårda kristhatandet och corpse-painttöntiga skogsdyrkandet, med svärd, hillebarder och mimade avgrundsvrål, som jag kan falla som en fura för det totala upproret och den absoluta far-åt-helvete-attityd som ligger som en tung urgegga över genren.

Men det finns något löjeväckande över det faktum att fullvuxna män klär sig i metallbrynjor, nitar, läder och släpar omkring på Excaliburliknande svärd och kladdar ned sig med färg och getblod innan de går upp på scenen.

Skiljelinjen mellan det coola och det löjliga, ja nästan patetiska, är mycket smal, ibland nästan omöjlig att skilja på och verkar röra sig fritt från gång till gång: det som var fantastiskt stenkrossande coolt igår framstår som juvenilt och absurt idag.

Musiken kan vara rå, kall och halvkass och låta som om den vore inspelad i någon av kristhatarnas morsors badrum eller den kan vara djup, ondskefull och magnifik och ha extraordinärt högkvalitativ ljudproduktion. På något sätt spelar det ingen roll vilken av varianterna jag lyssnar på; ibland klickar det liksom bara och då är det skit samma om det är Judas Iscariots Distant In Solitary Night, Portals Swarth, Weaklings Dead Like Dreams eller Satyricons Now Diabolical. Eller, som i det här fallet, Cobalts senaste album, Gin, från 2009.

Bandets musik brukar kallas war metal, något jag kan förstå men som jag ändå ogillar, bland annat för att det ger en lite för snedvriden bild av vad Cobalt egentligen står för. Musiken är black metal men det är också så mycket mer. Cobalt skiter fullständigt i black metallens konvenanser om hur den ska struktureras och spelas; vad man får och inte får göra. Duon blandar intryck från andra delar av såväl metalspektrat som de hardcorebaserade genrerna så som screamon med sina drag åt dissonans och okonventionell rytmik; de plockar åt sig godbitarna från många olika håll, både vad gäller struktur och stil och de drar sig inte alls för att arbeta mycket med melodier. Cobalts förhållningssätt till melodiositet påminner om bland andra Cult Of Lunas eller kanske Justin Broadricks Jesu, där fokus ligger på melankoli, mörker och svepande, ibland monotona melodier. Dessa blandas på ett tämligen unikt sätt med en fantastisk känsla för helsjuka riffbyggen som i magnifika titelspåret, eller låtar som Arsonry och Stomach. Cobalt undviker i stort sett helt blast beats, annars en stapelvara i black metal, även om hastigheten ibland rör sig ovanför midtemposträcket. Till skillnad från den gängse strukturen inom mycket black metal, så blir aldrig låtarna enformiga eller enkelspåriga. Nästan alla spår på Gin är rejält variationsrika, nästan så variationsrika att jag skulle vilja använda ordet progressiv om bandets unika black/war metal.

Jag ser med spänd väntan fram emot Cobalts nästa platta. Om de lyckas knäcka Gin vad gäller variation, låtskriveri och rent jävlar-anamma så kommer jag att vara så jävla på det bara går att vara.