Rise Ghost of War

Cobalt - Gin
2009, Profound Lore

Det är ibland svårt att veta hur man ska förhålla sig till black metal. Jag småskrattar lika ofta nedlåtande åt det överdjävulskt stenhårda kristhatandet och corpse-painttöntiga skogsdyrkandet, med svärd, hillebarder och mimade avgrundsvrål, som jag kan falla som en fura för det totala upproret och den absoluta far-åt-helvete-attityd som ligger som en tung urgegga över genren.

Men det finns något löjeväckande över det faktum att fullvuxna män klär sig i metallbrynjor, nitar, läder och släpar omkring på Excaliburliknande svärd och kladdar ned sig med färg och getblod innan de går upp på scenen.

Skiljelinjen mellan det coola och det löjliga, ja nästan patetiska, är mycket smal, ibland nästan omöjlig att skilja på och verkar röra sig fritt från gång till gång: det som var fantastiskt stenkrossande coolt igår framstår som juvenilt och absurt idag.

Musiken kan vara rå, kall och halvkass och låta som om den vore inspelad i någon av kristhatarnas morsors badrum eller den kan vara djup, ondskefull och magnifik och ha extraordinärt högkvalitativ ljudproduktion. På något sätt spelar det ingen roll vilken av varianterna jag lyssnar på; ibland klickar det liksom bara och då är det skit samma om det är Judas Iscariots Distant In Solitary Night, Portals Swarth, Weaklings Dead Like Dreams eller Satyricons Now Diabolical. Eller, som i det här fallet, Cobalts senaste album, Gin, från 2009.

Bandets musik brukar kallas war metal, något jag kan förstå men som jag ändå ogillar, bland annat för att det ger en lite för snedvriden bild av vad Cobalt egentligen står för. Musiken är black metal men det är också så mycket mer. Cobalt skiter fullständigt i black metallens konvenanser om hur den ska struktureras och spelas; vad man får och inte får göra. Duon blandar intryck från andra delar av såväl metalspektrat som de hardcorebaserade genrerna så som screamon med sina drag åt dissonans och okonventionell rytmik; de plockar åt sig godbitarna från många olika håll, både vad gäller struktur och stil och de drar sig inte alls för att arbeta mycket med melodier. Cobalts förhållningssätt till melodiositet påminner om bland andra Cult Of Lunas eller kanske Justin Broadricks Jesu, där fokus ligger på melankoli, mörker och svepande, ibland monotona melodier. Dessa blandas på ett tämligen unikt sätt med en fantastisk känsla för helsjuka riffbyggen som i magnifika titelspåret, eller låtar som Arsonry och Stomach. Cobalt undviker i stort sett helt blast beats, annars en stapelvara i black metal, även om hastigheten ibland rör sig ovanför midtemposträcket. Till skillnad från den gängse strukturen inom mycket black metal, så blir aldrig låtarna enformiga eller enkelspåriga. Nästan alla spår på Gin är rejält variationsrika, nästan så variationsrika att jag skulle vilja använda ordet progressiv om bandets unika black/war metal.

Jag ser med spänd väntan fram emot Cobalts nästa platta. Om de lyckas knäcka Gin vad gäller variation, låtskriveri och rent jävlar-anamma så kommer jag att vara så jävla på det bara går att vara.