Now it's dark!

Ännu en legend har gått ur tiden. Fan!

Lyssnar just nu på:

Ättestupa - Begraven Mot Norr

Enter the Criminal Mind

Kvartalsdeckaren nr4 1964















Spellistan:

Pharmakon - (MySpace)
Entombed - Hollowman
VA - Moonlanding 7'' (Haters, Thurston Moore, Aube, Bastard Noise, Spastic Colon etc - google them bitch!)

Fuck the police coming straight from the underground

När jag häromåret tittade på den utmärkta brasilianska filmen Tropa de Elite så fanns det en scen som jag reagerade lite extra på. Det var en scen som utspelade sig på en fest i en av Rio de Janeiros favelor (om jag minns rätt), där man i bakgrunden kunde höra en låt spelas; en låt som jag kände igen men inte kunde placera. Efter en stund så kopplade jag. Jag hade hört låten tidigare, men då var det annat band som spelade den. Även den gången hörde den till ett filmsoundtrack, nämligen till den måttligt imponerande Demon Knight. Då var det Sepultura som lirade den, men den här gången var det originalet, inspelad av pop/punk/reggae/whatever-bandet Titãs, från deras platta Go Back från 1988.

Här har ni båda spåren.


Sepultura - Policia


Titãs - Policia


Och här kan ni ladda hem båda i mp3-format: POLICIA


Can you dig it?:

Black Tusk - Taste The Sin
Sadus - Swallowed In Black
Wilt - Witches Brew

In The Doorway, Release the Black Dogs, We'll Never Rest

Rysare i kortfilmsformat av Edward Ballinger med musik/ljudkollage av bl a Jonathan Canady (Angel Of Decay, Deathpile etc) och Rich Hoak (Total Fucking Destruction och Brutal Truth). Filmen kan ses i HD om man vill.

The Secret Door from Edward Ballinger on Vimeo.

Spellista:
Cobalt - Gin
Thou - Peasant
Gaza - He Is Never Coming Back

Prime Directive: Exterminate The Whole Fuckin' Race.

Snabbrecension:

La Horde (2009)

Franska splatterfilmen La Horde handlar i all enkelhet om två saker:

1. En handfull snutar ska hämnas på ett gäng bovar som dödat en kollega. Dessa bovar håller till i ett nästan övergivet höghus i förorten.
2. Zombies.

Regissörsduon Yannick Dahan och Benjamin Rocher ödslar ingen tid med långa mödosamma introduktioner av karaktärer och platser. De bryr sig inte ens om att förklara premissen till filmen. Efter en kort begravningsscen kastas tittaren rakt in i filmens hjärta: det höghus i vilket 90 % av handlingen utspelas. Efter en misslyckad hämndaktion, rusar de odöda plötsligt in och börjar tugga på folk. Blodet sprutar, köttslamsor flyger och folk dör till höger och vänster, bara för att återuppstå en stund senare som fradgande fräsande zombies.

Varifrån kommer då dessa de odödas arméer och varför? Svaren på dessa frågor uteblir i stort sett helt. Till skillnad från många andra filmer i samma genre har regissörerna och manusförfattarna bestämt sig att detta är av underordnad betydelse. Vilket det ju på sätt och vis är. "We came for the blood and guts." Inga krusiduller, inget lull-lull. Hinka på med fejkblodet bara! Det enda man får reda på, under en scen på höghusets tak, är att staden och med sannolikt resten av omkringliggande bygd helt står i brand. Tunga explosioner dundrar dovt vid horisonten medan oräkneliga rökpelare stiger i natten.

Resten av filmen är ett enda långt cinematiskt blodbad, något som fransmännen på senare år lyckats bli riktigt bra på (se Ils, Martyrs, Inside, Frontieres etc), under vilket de så sakteliga allt färre överlevande försöker ta sig nedför det blodindränkta höghuset och ut i det fria.

Naturligtvis är detta inte någon stor film, inte någon cineastisk upplevelse. Den är ju trots allt en skräckfilm, men La Horde lyckas ändå väl med sin intention: att underhålla och kittla tittaren under dryga halvannan timme med kiloliter blod och tonvis köttslamsor. Inga av karaktärerna är varesig särskilt unika/minnesvärda eller särskilt irriterande (möjligtvis är den föredetta åldrande soldaten lite over-the-top) och inte en enda gång under filmens gång finner jag mig lojt snegla på klockan eller märker att mina tankar börjar vandra.

Omdöme: Sevärd men inte nödvändig.



På dagens spellista hittar vi:

Extortion - Degenerate
Extortion - Sick

"Limousines? Yes! Could you please wear a shorter dress?"

Snabbrecension:

The Drips - S/T (White Drugs)

Eftersom grymt underskattade The Drips består av medlemmar från bl a The Bronx, Suicidal Tendencies och The Distillers kan man mycket enkelt dra slutsatsen att detta måste handla om punk. Vilket det naturligtvis gör. Ordentligt. The Drips musik låter ganska mycket The Bronx, vilket ju inte är särskilt underligt, då de delar både gitarrist (Joby J. Ford) och sångare (Matt Caughtran). The Drips är dock lite slamrigare, lite lösare och lite skitigare än The Bronx, vilket ger musiken lite mer andrum och djup rent produktionsmässigt. Elva spår klaras av på under 30 minuter; farten är av medeltempo men full av frenesi; sången är något distad vilket passar Caughtrans röst utmärkt och låtarna korta och koncisa med skönt röj och lagom hookiga melodier, som inte fastnar på en gång, vilket gagnar för ett långvarigt förhållande.



Spellistan:

The Stupids - Peruvian Vacation lp
Splitter/From The Ashes - Split 7''
Skinny Puppy - Too Dark Park
Ween -Chocolate & Cheese

Hollywood Babylon

FIB Aktuellt, nr 18 1968.

Skön snubbe.

Spellistan:

Discordance Axis - The Inalienable Dreamless
Godflesh - Hymns
Niellerade Fallibilisthorstar - DOM
These New Puritans - Hidden

"They live on fear! They live on fear!"

Videovåldsklassiker, del 1



The Texas Chainsaw Massacre II måste vara en av horror/splatterhistoriens mest underskattade filmer. Jag minns första gången jag såg den, i sovrummet hos en polares polare, på en kass tionde generationens VHS-kopia med sprakande, knappt hörbart ljud och med så urusel bildkvalitet att färgen nästan helt försvunnit. Den var så härligt sinnessjuk i sin helsvarta humor och sin ogenerade våldsfascination. Den hade dessutom, för genren, en helt ok (om än inte helt originell) story och en inte helt oäven skådespelarsättning, med bl a Dennis Hopper i en av huvudrollerna. Karaktärerna i filmen är även de riktigt minnesvärda.

Förutom Hoppers hämndtörstande snut och Leatherface som ju personifierar allt TCM-filmerna står, så har vi resten av kannibalfamiljen Sawyer: Leatherfaces chililagande farsa Drayton (gissa vad chilin är gjord av...japp, du gissade rätt: människokött), hans underliga brorsa Chop Top: han med metallplattan i skallen, som med en kirurgtång river av hudflagor från den såriga flinten; hudflagor som han sedan småsnacksar nervöst på. Sedan har naturligtvis hjältinnan i filmen, en olyckosam radio-DJ som hamnar i fel sällskap, gestaltad av Caroline Williams.

Filmen kryllar av scener som etsat sig fast i minnet: sekvensen där brodern krasar sönder huvudet med en hammare på en radioproducent (något vi alla nog har velat gjort en och annan gång!); den där hjältinnan flyr genom de vindlande underjordiska gångarna på det övergivna tivoli som kannibalfamiljen tagit över; scenen där Leatherface blir kär i hjältinnan och försöker ge henne ett nytt ansikte: ett från hennes kompis som han skurit bort en liten stund innan. Men filmens absoluta höjdpunkt måste ändå vara scenerna med Dennis Hopper iförd sin Texas Rangeruniform, beväpnad med tre (!!) motorsågar: en stor buzz-saw som han svingar som ett motoriserat svärd och två mindre, fästade som revolvrar på höfterna.

Handlingen i filmen är enkel. Den innehåller allt en videovåldsklassiker ska innehålla: motorsågsviftande galningar, litervis med blod, hämndlystna poliser, halvnakna kvinnor, chili och övergivna tivolin. Kan det bli bättre än så?

Här har ni trailern till filmen.

"Dog will hunt!"







Dagens Spellista:

Black Breath - Heavy Breathing
Melvins - The Bride Screamed Murder
Howl - Full Of Hell

In the misty morning, on the edge of time...

R.I.P Ronnie James Dio.


En tidlös röst har gått förlorad. Den lille mannen med en av de mäktigaste piporna i rockhistorien gick i dagarna bort efter en tids kamp mot cancer. Han efterlämnar en avundsvärd samling klassiska album med flera legendariska band: Black Sabbath, Elf, Rainbow och naturligtvis hans eget band Dio.



Just nu:

Black Sabbath - Heaven and Hell
Black Sabbath - Mob Rules

It's Martini Time

På grund av en djup men sällan uppträdande karaktärsdefekt kunde jag inte motstå dessa vinyler när jag hittade dem på en second-handbutik (jag vägrar kalla det loppis då det antyder loppmarknad, vilket i sin tur antyder fler försäljare vid separata bord eller stånd, snarare än en enda överviktig rumänska med grov skånsk brytning omringad av minst ett sekels skräpsamlande) i en gammal lada utanför Höganäs.

De andas sent sextiotal och tidigt sjuttiotal, cocktails, dålig schlagermusik (the only kind), fanér, Aston Martin och en sval, trotsig likgiltighet inför världens bekymmer. Jag har hittills inte vågat lyssna på någon av skivorna. Inga av titlarna verkar lovande då merparten är på tyska: smaka till exempel på Wer weint denn schon um einen Mann eller varför inte Mein Herz schlägt daba daba dab eller den engelskt betitlade I was Kaiser Bill's batman, så kanske ni förstår min tvekan.

Jag nöjer mig istället med att betrakta dem som idealiserade sinnebilder av en svunnen tid; en tid som kanske aldrig riktigt har funnits, förutom som missminnelser av hur saker och ting var, i våra medvetanden.



Just nu snurrar:

Nails - Uncertain Death
Exodus - Exhibit B: The Human Condition
Marduk - Wormwood
Misery Index - Heirs To Thievery

Warriors, come out to playyay!