My name is Michael Caine

Harry Brown (2009) är inte bara ännu en vigilantefilm; inte bara ännu en Death Wishkopia, uppdaterad till 00-talet, där hjälten dödar knarkande bad guys. Harry Brown är detta också, visst, men den är även den senaste filmen i en, kanske inte helt ny, trend inom brittisk film som började någonstans i krokarna av Nil By Mouth och som senare kan exemplifieras med b la This Is England och mer nyligen Eden Lake: filmer vilka vill spegla det allt snabbare sammanfallande brittiska samhället, den ökande polariseringen mellan de som har och de som inte har, mellan en alltmer moraliskt förtappad, apatisk underklass och en alltmer ointresserad, isolerad medel- och överklass.



Gettoisering, marginalisering, arbetslöshet, ärftlig kriminalitet, alkoholism och trasiga moraliska kompasser. Mitt i denna sörja lever Harry Brown, storartat spelad av Michael Caine, pensionerad marinsoldat, med sin ende vän Len och sin långsamt döende fru.

Omkring sig ser han, dag för dag, hur den nedgångna förorten han bor i alltmer förvandlas till en krigszon, där smålangare utan samveten säljer allt från småflickor och vapen till knark; hur det ur dess ingrodda hopplöshet och sysslolöshet gror ett allt starkare hat mot allt och alla och hur detta hat går i arv från far till son.

En serie händelser får Harry att tappa kontrollen över sitt liv och inom honom växer behovet att få hämnas: först dör hans fru efter en lång tids sjukdom i ett alltmer vegetativt tillstånd, därefter mördas hans sista vän av ett gäng chavs som trakasserat honom en längre tid. När dessa ankare i hans tillvaro försvinner, försvinner även det som hållit Harrys mörkare sidor i schack. Resultatet blir rörigt och våldsamt.

Harry Brown är inte en film som glorifierar våld även om det är en bitvis riktigt våldsam film; den moraliserar inte heller med den övertydlighet som många andra filmer i samma genre gör. Visst hejar man på Michael Caines rollfigur men samtidigt undrar man varför han gör som han gör. Viljan att hämnas är bara en liten del av hans motiv. Andra orsaker kan dunkelt skönjas i hans förflutna; i hans kanske alltför stillsamma liv efter sina upplevelser på Irland som marinkårssoldat; i hur han oförmögen att göra något sett sitt land sakta falla samman i isolerade hatfulla enklaver.

Harry Brown handlar i slutändan om tre saker: samhällets moraliska förfall, de ökande sprickorna mellan de olika samhällsklasserna och den naturliga mänskliga lusten till hämnd och aggression.

Sean Harris som Stretch

Filmens stora behållning är naturligtvis Michael Caine som med bravur och finkänslighet gestaltar den åldrade marinsoldaten Harry Brown, men även de många birollerna är klockrena, bland dem Emily Mortimer som spelar den kvinnliga polisinspektör som undersöker vännen Lennys död och Sean Harris utomordentligt vidriga porträtt av den heroiniserade langaren och vapenhandlaren Stretch.

På det hela taget är Harry Brown en mycket välspelad, välregisserad och relevant film med bra tempo och klippning som är väl värd att se både en och två gånger.

Spellistan:

Yakuza - Of Seismic Consequence
Black Army Jacket - Closed Casket
Bird Eater - Utah
Cease Of Breeding - Sounds Of Disembowelment

It's the end of the world as we know it

Genierna på Brewdog har gjort det igen. Fuck the world!

The End of History from BrewDog on Vimeo.

Mer info här.

Planet Of Ass

Dagens musikrekomendation: Scissorfight

Portsmouthkvartetten Scissorfight (senare baserade i Boston) är en av undergrundmetallens allra mest underskattade band. Med sin ultramaskulina blandning av punk, stonerrock och hård rock (inte direkt metall men samtidigt inte inte metall, om ni fattar?) och sina ofta juvenila och provokativa texter ("I don't think you seem to understand. I'm gonna fuck you in the can! Ass, ass, ass, planet of ass!") har de pumpat ut ett tiotal plattor av varierande längd sedan starten 1995. Senaste alstret, Jaggernaut, kom 2006 och sedan dess har det varit ganska tyst om bandet. En del bandmedlemmar har valt att lägga sitt kreativa krut på diverse andra projekt (Dead Whale, Mess With The Bull)så just nu ser det ut som om Scissorfight ligger i träda.

Redan på debuten Guaranteed Kill satte man tonen och stilen med rakbladsskärpa. Med låtar som Helicopter Killing Cottonmouth, Build More Prisons och Planet Of Ass inser man snabbt att bandets musik och texter är skrivna med en stor dos humor, men dock utan att någonsin falla i fällan och bli ett av alla dessa förhatliga humorband. Någonstans i de överparanoida, översexualiserade och övermaskuliniserade texterna finns ett uns av allvar, men det är, som altid, upp till lyssnaren att tolka det hela.

Man gjorde dessutom ett genidrag då man spelade in coverplattan Pisquata, på vilken bandet ger sina egna versioner av bl a Dead Kennedys Too Drunk To Fuck, Dwarves Fuck'em All och GG Allins Drink Fight & Fuck, plus de egna låtarna Outmotherfucker The Man och Shewolf. För undertecknad har Pisquata kommit att bli en av de allra bästa partyplattorna någonsin alla kategorier.





Diskografi:

Guaranteed Kill (Wonderdrug Records, 1996)
Balls Deep (Wonderdrug Records, 1998)
New Hampshire (Tortuga Recordings, 1999)
Piscataqua EP (Tortuga Recordings, 2000)
Mantrapping for Sport and Profit (Tortuga Recordings, 2001)
American Cloven Hoof Blues (UK only) (Tortuga Recordings/Eccentric Man Recordings, 2002)
Potential New Agent For Unconventional Warfare EP (Tortuga Recordings, 2002)
Deathchants, Breakdowns and Military Waltzes Vol. 2 EP (Tortuga Recordings, 2003)
Instant Live: Middle East - Cambridge, MA 11/13/04 (2004)
Victory Over Horseshit maxi-single (Tortuga Recordings, 2006)
Jaggernaut (Tortuga Recordings, 2006)




Dagens spellista:

Look above, fool!

1.000 Days In Sodom.

"One night in Bangkok makes a hard man humble".

Eller kanske

"One thousand days in sodom. The ways of god forgotten".

Eller fast, nja..snarare "en natt i Nora makes a weak man bakfull."

Undertecknad, Undertecknads fru (vi kallar henne Fru Undertecknad) och vännerna Sari och Micke drog en repa till Nora i helgen. Varför? Jag är fortfarande lite oklar på den fronten. Det hela hade med Ernst Kirchsteiger (jag skiter i hus hans namn stavas, alla vet vem jag menar i alla fall) att göra; något hus han renoverat (eller destruerat, beroende på smak), en krimskramsaffär i Nora och någon sorts loppissafari i allra vildaste och mörkaste Bergslagen.

Vi hade bokat rum (jag använder nu ordet rum i väldigt lös bemärkelse) på Stadshotellet i Nora, som, när man ser det framifrån ter sig väldigt ståtligt, anrikt och imponerande. Dock skavs denna fasad av stark karaktär och stolthet ned bit för bit, ju längre in i hotellets innanmäte vi tar oss för att nå vårt rum, som ligger längst ned i en ringlande korridor, likt analöppningen i slutet av en tjocktarm. Vi äntrar vad som ser ut som en sjukhussal från fyrtiotalet och en av mina kompanjoner börjar nynna I en sal på lasarettet... Korridoren tillhör något sorts påbyggnad som inte hör till originalbyggnaden. Rakt under oss ligger Systembolaget, en glassaffär och en pizzeria.

Nora Stadshotell, sett framifrån.

Hotellet som Gud och wifi glömde, sett snett bakifrån. Längst ut till höger, ovanför pizzerian ligger vårt rum.

Utsikten över Nora från hotellet. Good times.

Eftersom Sari och jag pimplat whisky hela för- och eftermiddagen gjorde skabbigheten på rummet inget större intryck på oss. Vi hinkade i oss en pinne till och sedan drog vi på loppissafari i omnejden. Vi hamnade i Gyttorp men valde att fort om satan lämna detta lilla mulna samhälle som troligen aldrig erfarit en enda sekund av lycka eller framgång bakom oss. Detta lilla helvete på jorden hade nog gjort mig grovt deprimerad om det inte varit för whiskyn.

The path to hell is paved with bad samhällen

Detta är Gyttorp. Undvik som pesten!

Här bor det alltså folk. På riktigt!

Vi besökte ett dussintal loppisar denna tidiga eftermiddag efter att vi plöjt igenom Nora stadskärna och besökt bl a den omhuldade Nora Diversehandel; en antik/skräp/bjäfsaffär vilken likt skrubben som leder in till Narnia aldrig tar slut: man går från det ena klaustrofobiskt minimal rummet till det andra, belamrat med så mycket skit att man inte vet hur man ska ta sig fram utan att bryta knäskålarna av sig. Och inte nog med att man måste lägga all hjärnaktivitet på att inte välta ned något av alla dessa lömskt ihopknorvlade helveten till hyllor, lådor och skåp med avfall och pinaler; det är dessutom så fullt med människor (fan ta dessa jävla tyskar!) att man ibland drabbas av panik och/eller mordiskt raseri. Även här hade jag hjälp av min gode vän whiskyn. Tack Skottland för 12-årig Highland Park.

Vi mötte även vad vi förmodar var den lätt förståndshandikappade dottern till kvinnan som lekte med falukorven i Fäbodjäntan. Hon var blond, storbystad, hade flätor och bar ett ständigt uttryck av mild förvåning och pratade som ett litet barn. Hon förestod en liten kuriosabutik inne i Nora. Så fort hon öppnade munnen och började tala gick jag därifrån. Jag insåg snabbt att inget gott kan komma av att lyssna på henne. Varje gång vi passerade butiken hörde vi henne säga samma sak om och om igen till sina kunder som om hon inövat ett manus till vilket hon i alla lägen måste hålla sig. Obegripligt och obehagligt på samma gång.

Efter en alltmer regnig och alltmer småberusad men på något sätt tillfredsställande eftermiddag vände vi kosan tillbaka till The City Of A Handful Of Lights och grundade inför kvällen. Vi drack champagne, vin och whisky, åt nötter och chips och svor över den ickebefintliga wifi-uppkopplingen. Enligt personalen låg vårt rum (använder återigen ordet väldigt löst) så långt bort från entrén och deras server/wifi-nod/whatever att signalen inte nådde fram. Sålunda, inget Spotify eller porrsurfning för oss!

Kvällen påbörjades på kvartersrestaurangen Den Glada Krogen (!!) med mat, vin och fyllesnack från Noras lokala avdelning av Aktiva Anonyma Alkoholister. Den Glada Krogen har inga fasta öppettider; man stänger när gästerna gått hem. Mycket bra lösning, tycker jag, även om det kanske borgar för lite knackiga sovvanor för personalen.

Efter kvarterskrogen lullade vi över till Puben. Jag använder stor bokstav på P.et för att det var den enda puben i Nora. Minns inte riktigt vad den egentligen hette. Vid det här laget var min nykterhetsnivå på en all-time-low och allt började få ett disigt skimmer av fylleseende med ständigt skiftande perspektiv och varianter på dubbelsyn.


Här avslutades kvällen efter mycken dryckjom och osammanhängande samtal. Micke lyckades (efter att ha hånglat med Nora-Horan) tigga till sig några mackor ifrån baren eftersom vi vid den här tidpunkten började bli lite småhungriga igen och det inte fanns någon korvmoj någonstans i Nora. Åtminstone ingen inom bekvämt avstånd. Snart sov vi. Dock inte Sari för hon tyckte att vi skulle gå och röka hela tiden. Men jag lyckades något sånär klämma in ett par öronproppar så att hon snart försvann i bruset som fyllde mina öron. Sömnen, ja. Ja, den var det inte mycket med. Den utdragbara sängsoffans madrass lutade starkt mot mitten så att Fru Undertecknad och Undertecknad hela tiden krockade med varandra i sömnen.

Dagen efter mosade vi lite skakiga i oss en riktigt bastant frukost och snodde så många minipaket med sylt i matsalen att jag nästan fick dåligt samvete. Det gick dock snart över.

I bakfylla.


Dagens spellista:

Nasum - Grind Finale
100 Demons - 100 Demons

"Wheverever else Hell may be, it's in the human mind"

Slöläser just nu om några av Michael Slades böcker. Inte i någon direkt ordning, utan huller om buller.


Jag började med Bed Of Nails, sedan Burnt Bones. Just nu läser jag Cutthroat och siktar sedan in mig på debuten Headhunter eller kanske uppföljaren, Ghoul. Vi får se.


Ser dessutom mycket fram emot Slades senaste, Red Snow. Hans (deras kanske är mer korrekt eftersom Slade är ett pseudonym för flera författare, dock främst Jay Clarke) senaste produktion har varit lite svajig kvalitetsmässigt, framförallt Kamikaze, Swastika och den rent urusla Crucified.


Den sistnämnda tillhör dock inte Special X-serien utan är en helt fristående spänningsroman, i stil med Dan Browns bedrövliga Da Vincikoden och de omkringliggande missfostren till böcker.


Jag hoppas att kvaliteten höjs i det senaste alstret och att man kanske till och med går tillbaka till den ursprungliga tonen och stilen som dominerade de första tre böckerna.



Spellistan:

Hatred Surge - Deconstruct
Kriegshög - Hardcore Hell

Let The Day Begin. Let The Horror Start.

Jag hittade nyligen en trevlig filmblog där man kan finna en hel uppsjö intressanta dokumentärer och en hel del andra icke Hollywoodifierade filmer, tex Delikatessen, City Of Lost Children, The Lives Of Others. Tyvärr är de flesta upplagda på sega rapidshare men varför klaga när det är gratis?

Kolla även in Ghoulson, en skön blog om allehanda kulturell terrorism.

Jag vill också passa på att slå ett slag för Share The Brutality, ett musikforum för dig som kräver rens, blastbeats och gutturala kakmonstervokaliseringar. Man måste registrera sig men det är det värt om man letar obskyr grindcore, death metal, gore/porngrind och så vidare.




Intressanta nyheter idag:
70 000 Dead In Bloggocide.
They're Watching You: Top Secret America.
The Real U.S Government.
Rum + Coke=Death

Fick ett grymt sug att lyssna på Samhain och kom åter till insikt om att Let The Day Begin, från November-Coming-Fire är bandets allra bästa låt. Jag menar, smaka bara på texten:

Let the day begin
Let the horror start
Let the fury swell
Let the skies all cry
Let the day begin

Let the fun begin
Let the worlds collide
Let the day begin
Let humanity spin
Let the day begin

Chorus:
Inherent time is at hand
So then let the day begin
Nomadic waltz into light
So then let the day begin

Let the world stand bare
Let it stand on trial
Let it open up
Let the tides explode
Let the day begin

Let the Jews all scream
Let the Catholics burn
Let the Protestants hide
Let the false ones wallow in their own demise

Let the fun begin
Let the worlds collide
Let the day begin
Let humanity spin
Let the day begin

Chorus

And the earth stands stripped
And its imminent rape
Let them get their due
Let them feel the pain
That they gave to you

Let the day begin
Let the horror start
Let the fury swell
Let the skies all cry
Let the day begin

Chorus


Sing along, assholes!




Jag hittade även några trevliga videor med Ättestupa. Varsågoda.






Spellistan:
Devin Townsend - Infinity
Nomeansno - 0+2=1
Sista Sekunden - Åldras Med Stil

4 On The Whore

Fyra snabba.

Black Tusk - Taste The Sin
2010, Relapse Records

Groovigt sydstatsgung från denna Savannahtrio, vars hardcore/metallfusion rör sig i samma svårdefinierade utmarker som Kylesa, Coliseum etc. Det är metal men med en stor dos hardcore-estetik. Efter ett gäng splitar med band som Fight Amp, Holy Mountain och Low Country kommer nu deras andra fullängdare, två år efter fullängsdebuten Passage Through Purgatory. Intet nytt under solen. Tack och lov! Den enda egentliga skillnaden är att man här har valt att sänka tempot lite granna, precis som på senaste Coliseumplattan House With A Curse. Ljudbilden är fortfarande tung och grynig, på ett positivt sätt, däremot har man till skillnad mot på Passage Through Purgatory sänkt ned basen i ljudmixen vilket resulterar i ett mer kompakt ljud. Jag föredrar fortfarande debuten pga det högre tempot och det faktum att låtmaterialet var snäppet bättre. Men Taste The Sin är en gedigen efterföljare, som med all säkerhet kommer att växa.


Various Artists: This Comp Kills Fascists Volume 2
2010, Relapse Records

Scott Hull (Pig Destroyer, Agoraphobic Nosebleed, Japanese Torture Comedy Hour etc) är en man med många bollar i luften. En av de senaste i raden är denna uppföljare till 2009 års supersamling This Comp Kills Fascists Volume 1 på vilken han samlade några av den absoluta eliten inom framförallt grindcoregenren, bl a Brutal Truth, Magrudergrind, Insect Warfare, Total Fucking Destruction. På denna volym har han valt att sprida stilarna lite mer och inkluderat, förutom grind, mer power violenceband, såväl som en hälsosam dos fastcore och renodlad hardcore. Över sjuttio spår med bla Extortion, Crom, Despise You och Voetsek; band som figurerat ganska länge inom sina respektive undergroundgenrer men som nu lyfts på en något högre nivå tack vare Relapse Records tämligen stora distributionsnätverk. En massiv samling som spretar något, såväl stilmässigt som kvalitativt, men som väger upp dessa brister med intensitet och variationsrikedom.


Watain - Lawless Darkness
2010, Season Of Mist

Ingen kan väl ha undgått att läsa om eller åtminstone höra talas om dessa svenska gossars framgångar; framgångar som inte alltid ses med blida ögon av många inom denna minst sagt konservativa genre - black metal. Man verkar vilja att allt som produceras inom black metal ska vara hemligt, uruselt producerat och helst olyssningsbart så att man aldrig säljer en enda skiva och ingen någonsin hör talas om en. Man anammar obskyritet, ovilja att utvecklas och förakt för allt och alla som strävar efter särprägel, kvalitet och vision. Något som Watain tack och lov har i överflöd. Här på fjärde fullängdaren, har man vässat svärden ännu skarpare än på föregångaren Sworn To The Dark och dränkt låtmaterialet i mörkaste mörker. Men vilket ljuvligt mörker, vilka låtar! Detta är en perfekt uppvisning i hur man kombinerar aggression, melodier, snabba partier och mer behärskade hastigheter, utan att förlora sikte på helheten. En perfekt platta i alla avseenden.


Ättestupa - Begraven Mot Norr
2009, Release The Bats

Ättestupa spelar en typ av progginspirerad industrimusik, vars rötter i såväl black metal och dark ambient som ren harsh noise är klart märkbar på denna lp. För den oinvigde kan första mötet med Ättestupa, och föralldel de flesta av deras likar (tex Niellerade Falibilisthorstar, Dusa, Hum Of The Druid, DHÄ Straffet etc), vara förvirrande, för att inte säga irriterande. Om man inte känner till denna sida av industrimusiken (dark ambient, noise, power electronics osv) så finns det risk att allt man hör är ett enda krossande, malande, strukturlöst oljud. Är då detta musik? frågar någon. Det är något som i och försig kan diskuteras men låt oss för enkelhetens skull säga att det är musik. Av något sorts slag. Kanske antimusik om man har lättare att svälja den termen. För om man kan se bortom det faktum att Ättestupa tar alla dessa mer eller mindre lyssningsbara tidigare nämnda genrer, strimlar ned dem i småbitar, tuggar dem till en trögflytande massa och sedan spottar ur sig resterna, så finner man till slut både struktur, rytm och melodi i detta sammelsurium av ljud. Till skillnad från Ättestupas första självbetitlade lp har man på de två spåren på Begraven Mot Norr tonat ned oljudsbilden något och introducerat en något mer tydlig skärpa i de ofta mycket melankoliska melodierna. De två spåren, Den Sista Tiden och Skymningen klockar tillsammans in på omkring trettiosex minuter, vilket gör dem till maratonlyssningsmaterial. Detta är inget man slölyssnar på i bilen eller på jobbet, snarare meditationsmusik eller som bakgrund när man läser. Detta är annorlunda musik i ordets sanna bemärkelse. Men våga prova. Det är värt det. Jag lovar.


Spellistan:
Excrementory Grindfuckers - Headliner Der Herzen
Possessed - Seven Churches
Rentokiller - Vigil

Smooth Operator

Playboy, oktober 1978

Buy! Buy! Buy from Circle A!

"Buy! Buy! Buy from Circle A!

Like hoola-hoops a disposible craze.
Another fast food-fad to throw away!
Anarchy For Sale!
Anarchy For Sale!
Anarchy For Sale!"

Anarchy For Sale från Bedtime For Democracy
Dead Kennedys

En ytterst vanlig karaktärsdefekt hos den moderna människan är samlandet. Kanske är det en genetisk rest från vårt djupa förflutna, från tiden innan människan började bruka jorden, byggde samhällen och civiliserade sig, då vi levde som nomader och samlade bär eller vad fan vi nu gjorde i våra samlar/jägarstammar.

Det verkar vara något som fattas i våra liv, i våra gemensamma band, må de vara sexuella, genetiska, yrkessmässiga, som driver oss till att samla, att jaga.

Vad det är vi samlar och jagar verkar inte vara särskilt viktigt, bara vi gör det. Det kan vara små hiskeliga grodfiguriner i keramik, riktigt sunkiga ikonbilder på Jesus eller vinylplattor med obskyra black metalband.

Själv samlar jag i viss mån på ett antal saker, t-shirts, vinyler, böcker, 70-talserotik etc, fast inget av dem med den där galna, vildögda blicken man ibland kan se hos människor som levt ensamma i sina källare fulla med barbiedockor alldeles för länge. Det är snarare en sporadisk, spontan företeelse som jag unnar mig någon gång ibland. Inte för att jag måste, utan för att jag kan. Här nedan ett axplock av några av det senaste årets t-shirtsinköp.

Gazas Beardman från Gazas officiella merch site

Hoodie, även den ifrån Gazas merch site

En av ett helt gäng Coliseum t-shirts jag inskaffat under det senaste året. Nedan följer några fler, alla inköpta på Shirtkiller.

Min personliga favorit. Brown Bikers From Hell.

Weedeaters Burn 1. Också från Shirtkiller.

Bars tee inköpt från Shirts&Destroy.

Amen Ra tee också från Shirts&Destroy.

Min kanske absoluta favorit, Integritys Jim Jones ifrån Hated In The World-serie. Från Shirtkiller, liksom nedanstående Integrity tee, Rasputin, även den ifrån HITW-serien.

Nedan följer ännu ett gäng tees från Shirt&Destroy

Senaste inköpet. Johnny Drama tee från Shirtstore.

Spellistan just nu:

Battletruk - Acid Death

I didn't come to sling salvation, baby. I bring you missiles tonight

Långsam. Väldigt långsam. Glacial. Malande. Som en jättelik bulldozer. Och trög, obegripligt trög med hög viskositet. Som sirap i ultrarapid. Sådan har juli varit för min del hittills. Allt har handlat om den obarmhärtiga, oundvikliga nedräkningen inför semestern. Först i veckor. Sedan i dagar. Till slut i bara ynka timmar.

I flera dagar har jag gått omkring med en vag misstanke att någon sprutat in leverpastej i min hjärna. Allt går så oerhört trögt. Jag har rasat ned på en IQ-nivå jämförbar med ett liggunderlag. Jag fattar inte vad folk säger och när jag väl förstår vad det var de ville har de för länge sedan gått hem med en misstanke om att allt nog inte stod rätt till med den där killen. Den mentala dimman har alltmer tätnat de senaste dagarna och nu har jag i ett par dygn varit hopplöst förlorad i ett tillstånd av konstant mild förvåning och bestörtning.

Och så helt plötsligt så är den där. Semestern. Rakt framför en. Och så vet man inte vad fan man ska göra med den, som en klumpig finnig tonåring som hamnat i säng med en luttrad porrskådespelerska. Vad gör man? Vad förväntas av mig?

Äh vad fan, resten, som han som sket i vasken sa, kommer att lösa sig. (Tack, Christian)


Kanske årets bästa hardcorelåt på en av årets, hittills, bästa hardcoreplattor.

Spellistan:

Trash Talk - Eyes & Nines
Jello Biafra & The Guantanamo School Of Medicine - The Audacity Of Hype
Bombus - Bombus
Herätys - Herätys
Watch Them Die - Watch Them Die


Läslistan:

Howard Zinn - A People's History of the United States
Michael Slade - Burnt Bones
Richard Morgan - The Steel Remains
Roslund & Hellström - Edward Finnegans Upprättelse
Brett Easton Ellis - Imperial Bedrooms
Roberto Saviano - Skönhet och Helvete

Raggare Is a Bunch of Motherfuckers

Senaste tilläggen i podden:

Turbonegro - Ass Cobra
Turbonegro - Darkness Falls
Turbonegro - Apocalypse Dudes
Fudge Tunnel - Creep Diets
Fudge Tunnel - Hate Songs In E-Minor
Fudge Tunnel - The Complicated Futility Of Ignorance
Witchery - Witchkrieg
Lard - 70's Rock Must Die
Tumor Circus - S/T
Colin Of Arabia/Product Of Waste - Split
Bombus - S/T
Motörhead - No Remorse