Eller kanske
"One thousand days in sodom. The ways of god forgotten".
Eller fast, nja..snarare "en natt i Nora makes a weak man bakfull."
Undertecknad, Undertecknads fru (vi kallar henne Fru Undertecknad) och vännerna Sari och Micke drog en repa till Nora i helgen. Varför? Jag är fortfarande lite oklar på den fronten. Det hela hade med Ernst Kirchsteiger (jag skiter i hus hans namn stavas, alla vet vem jag menar i alla fall) att göra; något hus han renoverat (eller destruerat, beroende på smak), en krimskramsaffär i Nora och någon sorts loppissafari i allra vildaste och mörkaste Bergslagen.
Vi hade bokat rum (jag använder nu ordet rum i väldigt lös bemärkelse) på Stadshotellet i Nora, som, när man ser det framifrån ter sig väldigt ståtligt, anrikt och imponerande. Dock skavs denna fasad av stark karaktär och stolthet ned bit för bit, ju längre in i hotellets innanmäte vi tar oss för att nå vårt rum, som ligger längst ned i en ringlande korridor, likt analöppningen i slutet av en tjocktarm. Vi äntrar vad som ser ut som en sjukhussal från fyrtiotalet och en av mina kompanjoner börjar nynna I en sal på lasarettet... Korridoren tillhör något sorts påbyggnad som inte hör till originalbyggnaden. Rakt under oss ligger Systembolaget, en glassaffär och en pizzeria.
Nora Stadshotell, sett framifrån.
Hotellet som Gud och wifi glömde, sett snett bakifrån. Längst ut till höger, ovanför pizzerian ligger vårt rum.
Utsikten över Nora från hotellet. Good times.
Eftersom Sari och jag pimplat whisky hela för- och eftermiddagen gjorde skabbigheten på rummet inget större intryck på oss. Vi hinkade i oss en pinne till och sedan drog vi på loppissafari i omnejden. Vi hamnade i Gyttorp men valde att fort om satan lämna detta lilla mulna samhälle som troligen aldrig erfarit en enda sekund av lycka eller framgång bakom oss. Detta lilla helvete på jorden hade nog gjort mig grovt deprimerad om det inte varit för whiskyn.
The path to hell is paved with bad samhällen
Detta är Gyttorp. Undvik som pesten!
Här bor det alltså folk. På riktigt!Vi besökte ett dussintal loppisar denna tidiga eftermiddag efter att vi plöjt igenom Nora stadskärna och besökt bl a den omhuldade Nora Diversehandel; en antik/skräp/bjäfsaffär vilken likt skrubben som leder in till Narnia aldrig tar slut: man går från det ena klaustrofobiskt minimal rummet till det andra, belamrat med så mycket skit att man inte vet hur man ska ta sig fram utan att bryta knäskålarna av sig. Och inte nog med att man måste lägga all hjärnaktivitet på att inte välta ned något av alla dessa lömskt ihopknorvlade helveten till hyllor, lådor och skåp med avfall och pinaler; det är dessutom så fullt med människor (fan ta dessa jävla tyskar!) att man ibland drabbas av panik och/eller mordiskt raseri. Även här hade jag hjälp av min gode vän whiskyn. Tack Skottland för 12-årig Highland Park.
Vi mötte även vad vi förmodar var den lätt förståndshandikappade dottern till kvinnan som lekte med falukorven i Fäbodjäntan. Hon var blond, storbystad, hade flätor och bar ett ständigt uttryck av mild förvåning och pratade som ett litet barn. Hon förestod en liten kuriosabutik inne i Nora. Så fort hon öppnade munnen och började tala gick jag därifrån. Jag insåg snabbt att inget gott kan komma av att lyssna på henne. Varje gång vi passerade butiken hörde vi henne säga samma sak om och om igen till sina kunder som om hon inövat ett manus till vilket hon i alla lägen måste hålla sig. Obegripligt och obehagligt på samma gång.
Efter en alltmer regnig och alltmer småberusad men på något sätt tillfredsställande eftermiddag vände vi kosan tillbaka till The City Of A Handful Of Lights och grundade inför kvällen. Vi drack champagne, vin och whisky, åt nötter och chips och svor över den ickebefintliga wifi-uppkopplingen. Enligt personalen låg vårt rum (använder återigen ordet väldigt löst) så långt bort från entrén och deras server/wifi-nod/whatever att signalen inte nådde fram. Sålunda, inget Spotify eller porrsurfning för oss!
Kvällen påbörjades på kvartersrestaurangen Den Glada Krogen (!!) med mat, vin och fyllesnack från Noras lokala avdelning av Aktiva Anonyma Alkoholister. Den Glada Krogen har inga fasta öppettider; man stänger när gästerna gått hem. Mycket bra lösning, tycker jag, även om det kanske borgar för lite knackiga sovvanor för personalen.
Efter kvarterskrogen lullade vi över till Puben. Jag använder stor bokstav på P.et för att det var den enda puben i Nora. Minns inte riktigt vad den egentligen hette. Vid det här laget var min nykterhetsnivå på en all-time-low och allt började få ett disigt skimmer av fylleseende med ständigt skiftande perspektiv och varianter på dubbelsyn.
Här avslutades kvällen efter mycken dryckjom och osammanhängande samtal. Micke lyckades (efter att ha hånglat med Nora-Horan) tigga till sig några mackor ifrån baren eftersom vi vid den här tidpunkten började bli lite småhungriga igen och det inte fanns någon korvmoj någonstans i Nora. Åtminstone ingen inom bekvämt avstånd. Snart sov vi. Dock inte Sari för hon tyckte att vi skulle gå och röka hela tiden. Men jag lyckades något sånär klämma in ett par öronproppar så att hon snart försvann i bruset som fyllde mina öron. Sömnen, ja. Ja, den var det inte mycket med. Den utdragbara sängsoffans madrass lutade starkt mot mitten så att Fru Undertecknad och Undertecknad hela tiden krockade med varandra i sömnen.
Dagen efter mosade vi lite skakiga i oss en riktigt bastant frukost och snodde så många minipaket med sylt i matsalen att jag nästan fick dåligt samvete. Det gick dock snart över.
I bakfylla.
Dagens spellista:
Nasum - Grind Finale
100 Demons - 100 Demons
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar