Rot In Hell - As Pearls Before Swine2011, Deathwish Inc.
Brittiska hardcorebandet Rot In Hell lirade mina pantalones av mig förra året på debuten Hallways Of The Always - som egentligen var en sammanställning av bandets utgåvor av begränsade sjutummare och splitar med diverse band, plus ett par nyinspelade spår. Deras egna variant av Holy Terror Hardcore (Integrity, Ringworm etc) ligger musikaliskt ett par rejäla snäpp över de flesta andra i samma genre, inte bara vad gäller instrumental virtuositet utan framförallt i deras låtskriveri, vilken är svårslagen, med influenser från såväl klassisk thrash metal som åttiotalshardcore. På andra fullängdaren (eller första om man räknar debuten som en samling..?) As Pearls Before Swine blandar man sömlöst ursinnig hardcore, melankoliska melodier, domedagsdepressiva partier och elak punkrundgång i ett och samma andetag, samtidigt som man slipat till en högre skärpa i låtarna än tidigare. Redan i inledande Fulminate Of Mercury hittar man det som gör As Pearls.. till en så mycket mer avancerad platta än föregångaren: en avskalning av överflödigt musikaliskt fett. Man harvar inte samma riff om och om igen, oavsett hur sköna de låter; istället rullar man det ett par varv och sedan drar man vidare till bryggan eller refrängen. Inget lullull, inga onödiga övergångar. Efter denna trimning så finns bara det allra nödvändigaste kvar; det som ger låtarna sitt driv och sin själ. Det märks att bandet redan lärt sig den läxan som många band aldrig verkar lära sig; bara för att ni gillar att spela just de här riffen och skulle kunna spela dem hela dagen lång, så innebär det inte att vi som lyssnare orkar höra dem upprepade i tre minuter med endast minimal variation. Kvalitet framför kvantitet alltså.
Annars är det alltjämt mest metallisk hardcore som gäller. Snabba, giftiga leads inlemmade i ett ständigt tungt driv, ofta i midtempo, emellanåt varvat med kortare kontemplativa intron, som i början av Ishtar's Descent/Between Iron Teeth eller depressivt melodiösa partier, som i fenomenala instrumentala Darkness Calls. Jag kommer ofta att tänka på deras musik som en blandning av Blind To Faith, Slayer, The Exploited och Amebix.
Produktionen är imponerande för att vara den här typen av band. Alla instrument får sitt eget utrymme i ljudbilden, vilken känns djup och luftig men med en viss metalskärpa och samtidigt motsägelsefullt tryckande. De avslutande två spåren (dessutom de längsta på plattan, vars speltid hamnar på dryga trettio minuter) Ars Sina Scienta Nihil Est och Twilight Rogues glider omärkligt in i varandra och bildar en sorts episk, nästan thrash metalklassisk avrundning på plattan och är egentligen de spåren som mest avviker från den annars så asketiska stilen.
Jag gillar starkt hur man har jobbat med sången på låtarna, där sångstrukturerna/melodierna känns naturliga och organiska utan att för den skull kännas simpla eller banala; tvärtom finns det en komplexitet i dem som påminner mig om Civs invecklade sångstrukturer i Gorilla Bisquit eller White Trash Robs sång i Blood For Blood eller Ramallah. Plattan är utgiven på suveräna Deathwish Inc som börjar bli en riktigt intressant aktör på marknaden. Rekomenderas varmt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar