The Dwarves - The Dwarves Are Born Again2011, MVD Visual
De psykopatiska pervona i The Dwarves är med nya plattan, The Dwarves Are Born Again, tillbaka med sin ironiskt poppiga hardcorepunk. Det var ett tag sedan sist och bandet låter precis så attitydstinna som man förväntar sig. Det här är skit man blir glad av och samtidigt vill slå sönder saker till. Plattan tillför inget nytt, man spränger inga gränser eller skapar nya trender. Däremot lirar man suveränt respektlös punkrock med ett kaxigt småflin och fuck-fingret redo att flippa i närmaste persons ansikte. Här finns allt det som vi kommit att förvänta oss av en Dvärgplatta; de snygga melodierna, den gungiga tyngden, det pisksnärtsnabba ursinnesurladdningarna, den proffsiga skitigheten och Blag Dahlias egensinniga sång. Bästa punkplattan de senaste sex månaderna.
Tombs - Path Of Totality2011, Relapse
Tombs blandar primärt två musikstilar och skapar något tämligen unikt på Paths Of Totality. Man låter de mörka melodierna och bitvis också hastigheten från depressiv black metal smälta samman med den ursinniga tyngden och den tryckande atmosfären från blytung sludge och man gör det så förbannat suveränt jävla bra att jag inte kan begripa hur jag tidigare avskrev dem som blackmetalinfluerade hipsterflugpapper. Det finns inslag av någon sorts melodiös postmetal i det bandet gör men det kommer aldrig i vägen eller stör helheten, utan hjälper snarare att öka dynamiken på plattan. Redan i inledande, massivt blytunga Black Hole Of Summer hakar bandet sina klor i mig och jag har inte en chans att slita mig. Fan vad bra detta är! Veckans mest spelade platta.
Nader Sadek - In The Flesh2011, Seasons Of Mist
Jag har alltid varit skeptisk till det man kallar teknisk death metal. Delvis för att det ofta är ett tecken på att bandet saknar kompetenta låtskrivare men också för att det ofta är kod för ogenerat musikerrunkeri. Jag vill ha min death metal framförallt aggressiv och känsloladdad, inte ultrateknisk och kall. Därför blev jag förvånad över hur pass mycket jag gillade Nader Sadeks debutplatta. För detta är bland det mest tekniskt imponerande jag hört i genren på väldigt länge. Trots sjukt precisa blastbeats, märkliga rytmsignaturer, bisarrt komplicerade gitarrarbeten blir det ändå på något sätt inte ett dugg runkigt. Det smattrar så inihelvete att man blir alldeles svettig men med den illustra personalstyrkan, bland annat bestående av Steve Tucker (ex-sångare i Morbid Angel) och Flo Mounier (från Cryptopsy), blir det hela inte bara en uppvisning i suverän musikalitet och kirurgisk komplexitet utan också i förkrossande brutalitet. Årets mest intressanta death metalplatta hittills, tillsammans med senaste Hate Eternal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar