Screwing in America

Stompbox - Stress
1994, Columbia

Stompbox platta Stress från 1994 är ett sådant där album man hittar av en ren händelse och som man liksom aldrig riktigt växer ur. En platta som delvis definierar en personlig tidsepok - i mitt fall grungens alltför långsamma dödsryckningar, långt efter att den borde ha få dö en värdig död - men som också fungerar som en brygga mellan det som var (grungens punkflummiga driv parad med metallens tyngd och riffstaplande) och det som skulle komma (stonerrockens fuzziga psykedelia och skitiga sludgerocksväng). Den förebådade band som Clutch (från Elephant Riders och framåt), Lo-Pan och Freedom Hawk men hade även en nervig, mörk ådra som ibland drar åt såväl Unsane som Tool. Den är dessutom fylld med en punkig, lite tjurig, snärtighet som jag aldrig sett varesig före eller efter Stompbox. En sorts unik Vulcan mind-meld mellan punkrock, stoner, grunge och proggig mörk metal, med en sångstil som ligger någonstans mitt emellan Zakk Wyldes och Neil Fallons. Bandet dök upp i samma veva som Helmet och har väldigt mycket gemensamt med Helmets tidiga musikstil, både på sättet vilket de blandade drivande staccatorytmer med gungiga riff spetsade med dissonanta uttryck såväl som melodi men även i det faktum att inget av banden enkelt kan kategoriseras i en behändig genre. De var lika mycket metal som grunge och punkrock som noiserock i stil med band som Pain Teens och Jesus Lizard. I en tid då hardcorepunken strömlinjeformats att låta som Epitaph-, Burning Heart- och Fat Wreck Chordskloner gav Stompbox tillsammans med Helmet, tidiga Clutch och Unsane mig ett glimmer av hopp om rockens forsatta överlevnad. Synd bara att de inte höll längre än debutplattan.

Öppningsspåret No Woods är inte bara en perfekt musikalisk mödomsspräckare för en platta av denna dignitet utan kanske också plattans allra bästa låt. Man kanske kan tycka att det är en tämligen korkad idé att bränna allt krut sådär precis i början av en platta eftersom allting därefter, per definition, måste vara sämre. Men i det här fallet fungerar strategin, eftersom No Woods med sina ryckiga stampande rytm, uppkäftiga sång och sammanflätade riff liksom kastar in en i plattan utan att man kan motstå resten. Det finns egentligen inga riktigt svaga spår överhuvud taget, bara mindre hysteriskt bra sådana. Dessutom finns det en spännande bredd i materialet som gör att alla låtar har sin egen identitet i sammanhanget. Nästan alla låtar sticker ut på ett eller annat sätt och har trots tidens oförlåtliga gång överlevt förvånansvärt väl. Ljudmässigt finns precis ingenting att klaga på. Allt är tajt, luftigt och öppet; ljudbilden är varm och klar men tillräckligt skitig i det lägre registret för att ge en känsla av tyngd. Den känns egentligen inte alls arton år gammal, så det är inte alls högtravande eller en överdrift att kalla Stress för en tidlös platta. Trots att bandet hypades hårt i mitten av nittiotalet, av såväl skivbolag som media, så drunkade de i den lavin av skit som det decenniets senare hälft förde med sig inom de tyngre musikstilarna. Stompbox fick aldrig egentligen den uppmärksamhet och cred de förtjänade, precis som band som Milligram och Only Living Witness etc. Tyvärr så förlorade jag Stress-cdn någon gång under tidiga 00-talet, kanske i en flytt, kanske den blev stulen - vem vet? Men tack vare en write-up på Aversionline så hittade jag tillbaka till dem och fann cdn ultrabilligt på Amazon . Den är dessutom relativt lätt att hitta som nedladdning på nätet om man inte vill göra rätt för sig. Rekommenderas starkt för fans av Clutch, Kuyss, Lo-Pan, Helmet. För den som vill veta lite mer varför bandet imploderade, läs intervjun med bandets basist här.