Jag är den, Orgasmatron / den utsträckta, gripande handen

Min senaste recension från SOTB dragen direkt genom Google Translate. Enjoy the wonders of the google:

Lord Mantis - Pervertor
2012, Candlelight

Eftersom jag aldrig hade hört talas om bandet innan (ja, jag vet, jag är en idiot), dök jag in Lord Mantis "senaste album med ett oskrivet blad och inga förutfattade meningar (som är en sällsynt sak i dessa dagar, när info överbelastning vid gånger tenderar att ta bort din abilty - och i viss mån även behovet - att göra upp din egen uppfattning vad man tänker och känner om saker i allmänhet och musik, konst och film i synnerhet). Kanske detta faktum gjorde det enklare på ett sätt att inta musiken och anser att det på egen hand meriter snarare än någon före-färgad uppfattning om vad som väntar. Efter lite forskning har jag funnit att bandet har några ganska berömda personer inom metall samhället, från band som Nachtmystium, Von och indiska. Vilket i efterhand förklarar verkligen stellar musik vi får på Pervertor, antar jag. Oavsett vilket är Pervertor en best enorma proportioner i alla IT: s aspekter, från att skriva till produktion och genomförande. Det är rikt på slammiga riff, varierade men ofta långsamt, mullrande tempo och en ganska åttiotalet-känsla typ av doom metal som jag älskade från allra första instans. Dessa låtar är catchy som fan, särskilt med tanke på musikstil som presenteras här. Vad vi får är smutsigt svärtade slam / metal med massor av tremolo picking, mullrande dubbla bas trummor, elaka gunga krokar, jord shatteringly tunga riff och gift-spotta, morrande sång nästan lika grym som de Steve Austin of Today Is The Day. Det finns faktiskt mer än en vag likhet med TITD i den allmänna progressivitet och tonen i Lord Mantis "musik, om de aldrig är dras mot samma typer av ytterligheter som TITD. Några viktiga aspekter som sätter bandet bortsett från bördan av sina samtida är den lysande, innovativa trumma och sinnet blåser nästan kobolt-esque, slingrande riff och melodier, tillsammans med faktum att alla låtarna hålla utvecklas, aldrig någonsin bli stagnerat eller repetitiva. Sånger som Levia och Septichrist har mig leende som en idiot varje gång jag hör dem, eftersom de är den jävla catchy och bra! Åh, och den huvudsakliga riff på balansdagen spåra Whip och kroppen är den största Motörhead-riff Motörhead aldrig skrev. Vi har några album-of-the-år utmanare skit här, gott folk. Gräva i.