Daily news, daily news, read all about it!

En av årets bästa eps ligger uppe på bandcamp; det är spliten mellan Divider och Colony. Ultratung hardcore från båda. Slanga hem den gratis. Öppningsspåret, Tide Lungs, från Divider är en av årets bästa låtar.


Idag pushar vi lite extra för A389 Recordings som i dagarna släpper en hel bunt med bra plattor, bland andra PICK YOUR SIDE, COUNTDOWN TO OBLIVION, THE LOVE BELOW, EDDIE BROCK och CHILDREN OF GOD. Snurra in på deras hemsida och lyssna på banden. Och beställ något från ett av nutidens allra bästa skivbolag.




Senaste videon från suveräna Young And In The Way.

The Gathering from 93 Million Miles on Vimeo.

The dead shall rise form their grave / To destroy all mankind

Gallows - Death Is Birth
2012,

Brittiska Gallows återvänder/återuppstår här med nya sångaren Wade MacNeil (tidigare i halvarsliga Alexisonfire) och ett mycket tydligare hardcoreljud än tidigare. Öppningsspåret, Mondo Chaos, har alla möjligheter att bli en riktig fylledänga på deras livespelningar, med sin uppspeedade UK Subs-attityd och sväriga refräng. De resterande fyra spåren är ren och skär brittisk aggrohardcore med massor av hetsiga tempon och huliganvibbar i de rockigare delarna. Man kan, precis som på bandets tidigare album, även känna av en viss metallisk influens men här blir den ett komplement till hardcorestilen snarare än en rival till den. Även fast jag gillade Grey Britain som fan och föregångaren likaså, så är detta ändå ett steg i rätt riktning. Mer ös, mindre arenarock. Gott så.

Power Violence Wonderland #1: Eddie Brock

Eddie Brock - Brand New Day 7''
2012, A389

Venom kallades den Belgian Bluemuskulösa superskurken och tillika ärkefienden (en av många) till Spindelmannen, men hans riktiga namn var Eddie Brock. Huruvida detta har något med power violencebandet Eddie Brock att göra har jag ingen aning om, men musiken de spelar är onekligen muskulös, hyperaggressiv och testosteronstinn. Med en speltid på omkring sex minuter är Brand New Day en mycket kort affär. Bara ett par av spåren passerar minuten och vad vi bjuds på är gammal hederlig Slap-A-Hamhardcore med massor av rasande blast beats, punkiga riff, supertunga breakdowns och en sångare som låter ungefär som en tjurig, dyngpackad, kedjerökande gorilla. Texterna är bitska, arga och ibland riktigt roliga, såsom i Demoralizing Banter där sångaren skäller "Here's your fucking moshy part you stupid motherfuckers!" just när låten mullrar ned i ett moshigt breakdown i värsta S.O.D-stil. Allting är som sagt över ganska snabbt, men eftersom låtmaterialet är så pass starkt och hookigt lyssnar man gärna på Brand New Day flera gånger på raken. En annan skön sak med Eddie Brock är att bandet inte försöker sig på några stora progressiva åthävor med den här stilen. Det låter ungefär som det gjorde när Spazz, No Comment, Neanderthal, Lack Of Interest och de andra startade power violencestilen, fast lite bättre producerat. Inget drygt runkigt meckade, bara ren och rå hardcore. Precis om när den är som bäst. Bandets självbetitlade ep finns att tanka hem gratis på deras bandcamp, här.

Rise of the Rats

Empire Of Rats - No Peace
2012, Get This Right Records

De här grabbarna lirar tung och snabb modern hardcore med influenser av allt från moshig NYHC och old schoolsnubbar som Sick Of It All, till metallisk ClevoCore och Slayer. Det är brutalt och ilsket men väldigt välgjort på alla plan, från den öppna men blytunga ljudbilden till de fistpumpinducerande men samtidigt avskalade låtarna som aldrig ges möjlighet att bli tråkiga eller upprepande. Naturligtvis bygger Empire Of Rats musik på brutala thrashiga hardcoreriff och högt tempo men är ändå, för stilen, tämligen dynamisk. Sköna Slayerriff och en grym trummis tillsammans med en skön, gruffig mellanregistersångare och välintegrerade mörka Integritymelodier gör denna ep till en av årets skönaste mos-epn hittills.

Kill Theme For American Apeshit: +HIRS+

+HIRS+ - Worship 7''
2012,

Ok. Här går det fort. Jävligt fort. Tänk Agoraphobic Nosebleed fast kanske inte fullt så självmedicinerat. Det är alltså trummaskinsgrindcore vi talar om. Fast bra sådan. Normalt sett undviker jag slika orkestrar som de vore vardrypande tjackhoror på en Cinderellakryssning, men här gör jag ett undantag. Jag gillar helt enkelt inte trummaskiner i någon form av rockmusik (Godflesh undantaget naturligtvis) men här gör man det så vansinnigt bra att det inte stör mig. Tvärtom lyckas man lägga in riktigt sköna rytmer, omöjliga blast beats och spejsiga fills som lyfter resten av musiken en bra bit. Musiken då? Ja, den är sådär rakbladsvasst snabb (duh!) som man vill att den ska vara och gitarrshreddig utan att bli löjlig, det är tungt som fan och sångaren låter som om han gått alldeles för länge utan sin psykofarmaka. Sköna samplingar i power violencestil och grymma dissonanta inslag i riffandet gör att +HIRS+ är något utöver det vanliga. Lite som om man blandade vilt från Pig Destroyer, The Locust och AgNb, kan man säga. Allt deras inspelade material finns att slanga hem gratis på deras bandcamp, så sluta hitta på ursäkter och rulla in här och dra hem lite grind att skrämma grannarnas katt med.

Chambers of Dis: Black Breath - Sentenced To Life

Black Breath - Sentenced To Life
2012, Southern Lord

Yes! Äntligen! Den är precis så bra som jag hoppades att den skulle vara, om inte bättre. Black Breath lirar tung crustinfluerad hardcore med massor av metal och massor med melodier. Deras förra platta, Heavy Breathing, som för övrigt var en av 2010 års bästa plattor, grundlade min förkärlek till bandet och deras genialiska, djävulskt smittsamma, death-metal-möter-hardcoreblandning och nya plattan Sentenced To Life har cementerat denna uppfattning ytterligare. Bandet klipper ned allt motstånd vid fotknölarna med rasande hardcore fylld med smattrande dubbla bastrummor, kängtakt, Dismember/Entombed-death metal och vildsinta thrashriff och solon. Tänk er en drinkshaker fylld av allt som var bra med sen åttio- och nittiotals death, thrash och doom och ett par rejäla stänk av modern metallisk och japansk hardcore. Skaka av bara fan och häll rakt ned i halsarna på grabbarna i Black Breath och ni har en extremt kompakt, melodiös, tung och rasande snabb form av hardcore/metalcore (kalla det vad fan ni vill) som krossar allt i sin väg. Om du är ett fan av Dismember, Discharge eller Disclose spelar ingen roll; du kommer att älska Black Breath. Om du inte gör det, borde du nog helt enkelt avlivas för din egen skull.

Jag är den, Orgasmatron / den utsträckta, gripande handen

Min senaste recension från SOTB dragen direkt genom Google Translate. Enjoy the wonders of the google:

Lord Mantis - Pervertor
2012, Candlelight

Eftersom jag aldrig hade hört talas om bandet innan (ja, jag vet, jag är en idiot), dök jag in Lord Mantis "senaste album med ett oskrivet blad och inga förutfattade meningar (som är en sällsynt sak i dessa dagar, när info överbelastning vid gånger tenderar att ta bort din abilty - och i viss mån även behovet - att göra upp din egen uppfattning vad man tänker och känner om saker i allmänhet och musik, konst och film i synnerhet). Kanske detta faktum gjorde det enklare på ett sätt att inta musiken och anser att det på egen hand meriter snarare än någon före-färgad uppfattning om vad som väntar. Efter lite forskning har jag funnit att bandet har några ganska berömda personer inom metall samhället, från band som Nachtmystium, Von och indiska. Vilket i efterhand förklarar verkligen stellar musik vi får på Pervertor, antar jag. Oavsett vilket är Pervertor en best enorma proportioner i alla IT: s aspekter, från att skriva till produktion och genomförande. Det är rikt på slammiga riff, varierade men ofta långsamt, mullrande tempo och en ganska åttiotalet-känsla typ av doom metal som jag älskade från allra första instans. Dessa låtar är catchy som fan, särskilt med tanke på musikstil som presenteras här. Vad vi får är smutsigt svärtade slam / metal med massor av tremolo picking, mullrande dubbla bas trummor, elaka gunga krokar, jord shatteringly tunga riff och gift-spotta, morrande sång nästan lika grym som de Steve Austin of Today Is The Day. Det finns faktiskt mer än en vag likhet med TITD i den allmänna progressivitet och tonen i Lord Mantis "musik, om de aldrig är dras mot samma typer av ytterligheter som TITD. Några viktiga aspekter som sätter bandet bortsett från bördan av sina samtida är den lysande, innovativa trumma och sinnet blåser nästan kobolt-esque, slingrande riff och melodier, tillsammans med faktum att alla låtarna hålla utvecklas, aldrig någonsin bli stagnerat eller repetitiva. Sånger som Levia och Septichrist har mig leende som en idiot varje gång jag hör dem, eftersom de är den jävla catchy och bra! Åh, och den huvudsakliga riff på balansdagen spåra Whip och kroppen är den största Motörhead-riff Motörhead aldrig skrev. Vi har några album-of-the-år utmanare skit här, gott folk. Gräva i.