RAISED BY SNAKES: I don't like the drugs but the drugs like me

Breaking Bad är tveklöst min absoluta favorit bland de väldigt få tv-serier jag följer nuförtiden. TV-serier i allmänhet är tråkiga, enformiga, formulaiska och sinnesslöande. Nuförtiden utgörs dessutom till synes minst hälften av utbudet av en sorts mainstream-förnedringstv, a la Robinson och Biggest Loser, där det snarare handlar om att på konstlad väg skapa konflikter där inga finns och utmåla vissa deltagare som intrigerande, själviska trekvartspsykopater än att underhålla, roa och kanske även upplysa oss tittare.

Resten av utbudet verkar bestå av inrednings-, matlagnings-, musiktävlings- och husrestaureringsprogram. I ljuset av detta är det konstigt att man väljer att endast se ett fåtal tv-program (om ens några) och att man dessutom då helst laddar hem dessa från nätet? För, ärligt talat, vem vill eller orkar planera sitt tv-tittande efter tablån? Jag vill kunna titta på tv när JAG vill, inte när tv-tablån vill det. Är det så jävla mycket begärt?

Breaking Bad är en uppfriskande odditet inom tv. Det är inte endast den udda ramhandlingen som särskiljer den från majoriteten av serier; även dess tempo, språkmedvetenhet och intellektuella karaktär har en unik sammansättning av högt och lågt och ofta med ett disigt skimmer av absurditet, som placerar serien långt fram i täten för nyskapande och formellös tv.

Den känns snarare som en produkt av sent sjuttio- och tidigt åttiotal än nollnoll- och tiotal; den har ett mycket långsamt, ibland lätt surrealistiskt bildspråk och tempo, med många långa statiska bilder på de ökenomgärdade förortslandskapen och mycket tillåts förbli osagt, underförstått. Det är upp till tittaren att förstå och tolka.

Serien utspelar sig i New Mexico, där den cancersjuke kemiläraren Walter White (Bryan Cranston) slår sig ihop med en före detta elev och numera metamfetaminlangare (Jessie Pinkman, spelad av Aaron Paul) för att säkra sin familjs ekonomiska framtid efter sin förestående död. Detta gör han genom att brygga en alldeles egen ultrapotent variant av meth. Problemet är bara det att han inte dör. Ett annat problem är att hans frus systers man är en DEA-agent.

Detta är själva premissen i serien, vilken kanske kan synas nog så absurd, men detta är bara fundamentet på vilket sedan en lavinartad följd av kalamiteter rasar och bygger på lager efter lager, som sediment, av sidospår, villospår, tunga pauser, underfundigheter, oräkneliga kriser och ibland också enstaka våldsamheter.

Breaking Bad är dessutom väldigt rolig; men med en svärta i humorn som känns väldigt äkta och med ett drag åt det vardagligt absurda, som när Walter och Jessie spenderar ett dygn åt att jaga en enda fluga i sitt underjordiska knarklaboratorie!

Personerna i Breaking Bad är som folk är mest: de är griniga, själviska och småaktiga; de är godhjärtade, generösa och altruistiska; ensamma och trängda på en och samma gång; kärleksfulla men samtidigt hämdlystna. De är komplexa utan att vara svåra, motsägelsefulla utan att verka konstlade. De är underhållande utan att vara bara yta. De är underhållande just för att de är som du och jag, som folk är i allmänhet; de är på riktigt.

Fast på tv.