Tre nya releaser som jag otåligt väntat på. De finns redan ute på dussintals mp3-bloggar så jag väljer att hänvisa till dessa. Ladda hem (klicka på bilderna), lyssna och stöd banden om du gillar dem.
Trap Them - Darker Handcraft (2011) Svintung modern hardcore med metalinfluenser.
Rotten Sound - Curses (2011) Finsk sisu-grindmangel med smak av death metal och hardcore.
Dropkick Murphys - Going Out In Style (2011) Ni vet vad som gäller.
Konstnären och provokatören Joe Coleman är nu, vid femtiosex års ålder, lika intressant som han var för över två decennier sedan, då han spände fast sprängämnen på sin överkropp, gick på en återträff på en high school han aldrig gått på och påstod sig vara en kille som körde ihjäl sig några år tidigare och sedan gick bärsärk bland festdeltagarna och till slut sprängde sig själv i luften och orsakade total panik. I och för sig hade han en skyddande plåtharnesk (eller snarare en lätt krökt aluminiumbricka, beroende på vem som berättar) på överkroppen och i och för sig så var sprängämnena mer som stereoidpumpade kinapuffar och fyrverkerier, men effekten var ändå tämligen förödande för feststämningen.
Vid ett annat tillfälle uppträdde han (under namnet Professor Momboozo; en hyllning till sin mor, Mom, och sin försupne far, Booze-o) på ett performancegig där han rusade ut på scenen med en cigarr i ena handen och en vinflaska i den andra. Cigarren flippade han i ögat på en fotograf, vinflaskan hällde han över sig och slog sönder mot huvudet. Sedan gick han, ymnigt blödande, in en trance varpå han och hans fru Nancy, till allas förfäran, sprängde sig själva i luften, utförde vad han kallade en "parningsritual" och sedan kastade ut dussintals med levande råttor och ormar i publiken, som nu var mer än bara måttligt illa till mods.
Man hade ju utlovats en prettoperformance bestående av lösvaginor och jättelika fallosar, inte en terroristattack av en galen, skäggig uteliggare. Samtidigt som Coleman, bärande på ett avhugget kohuvud, sedan bet huvudet av en av råttorna började han hota publiken med en skarpladdad hagelbössa. Panik utbröt och lokalen tömdes i ett nafs. I eftermälet passade Coleman på att länsa publikens hastigt och i panik kvarlämnade plånböcker och handväskor. På det hela taget en lyckad kväll kan man gissa.
Efter ett par turbulenta årtionden med drogproblem, skilsmässor och flera omstarter verkar Joe Coleman ha sansat sig något, även om hans maniska samlande av krigsmemorabilia, kitschiga leksaker, seriemördarsamlarobjekt och uppstoppade, balsamerade och i sprit och formaldehyd förevigade missfoster (såväl mänskliga som djurspecimen) inte verkar ha hindrats för ett ögonblick. I dokumentären R.I.P - Rest In Pieces - A Portrait of Joe Coleman får man en fantastisk, intim inblick i Colemans säregna och till synes helt förvridna värld, fylld av glasburkar med picklade foster, perverterade religiösa symboler, djurskelett, människoskelett, uppstoppade tvåhövdade får, monstermasker, plastlik från skräckfilmer, altare tillägnade det ockulta, vaxdockor föreställande Fidel Castro och Charles Manson, bilder på och memorabilia från seriemördare som Carl Panzram, Albert Fish och Ed Gein, små miniatyrslagfält med soldatgubbar i plast som han skurit huvud, armar och ben av och målat med blod. Att se Colemans lägenhet är som att titta in i Kevin Spaceys labyrintiska boning i filmen Seven. Fast ännu märkligare.
Allt detta åsido så är det nog ändå så att det som gjort Joe Coleman känd för den bredare allmänheten är hans konst, hans installationskonst och framförallt hans måleri. Hans målningar har starka drag av ikonografi och liknar ofta mandalan i sin struktur; de är dessutom otroligt detaljrika. Dessa detaljer är ibland så små att de inte är synliga för blotta ögat. För att uppnå denna fantastiska detaljrikedom använder Coleman juvelerarlupp och penslar som ofta mejslats ned till bara ett enda strå. Hans målningar tar många gånger formen av berättelser, ofta biografier, där karaktären för hans berättelse tar plats i centrum och sedan omringas av anekdoter, biografiska detaljer och kommentarer. Bland de personligheter som figurerat i hans målningar finner vi alltifrån legender som Hank Williams, Harry Houdini, PT Barnaum och Edgar Allan Poe till infamösa psykopater som Charles Manson, Ed Gein, John Brown och Timothy McVeigh. Hans facsination för kulturella (och subkulturella) ikoner - såväl musiker och skådespelare som terrorister och seriemördare - kan följas som en röd tråd genom Colemans måleri; likaså hans besatthet av det groteska och det avvikande.
Black fuckin' Flag. Ett av musikhistoriens (eller i vilket fall, rockhistoriens) allra viktigaste och mest tongivande band. Här har hardcorepunken sitt ursprung, här har grungen sin vagga, här väcktes liv i det som senare skulle bli screamo och noiserock, här skapades grunden för många band som skulle komma att själva bli legendariska, som till exempel Melvins, Jesus Lizard och Nirvana, och här skapades grunden för en ditintills otänkbar progressivitet inom punken, som senare skulle utvecklas av dussintals nya och samtida ikonoklaster som MDC, Dead Kennedys, Die Kreuzen, Flipper och så vidare.
Bandet skulle komma att bli lika kända för gitarristen Greg Ginns unika, ofta atonala, gitarrspel som för sina våldsamma scenframträdanden som kom att bli alltmer konfrontatoriska ju längre tiden gick. Efter ett par tumultartade år av medlemsbyten under sent sjuttiotal och tidigt åttiotal rekryterade man Henry Garfield (senare med efternamnet Rollins) som sångare från bandet State Of Alert och bandet exploderade i popularitet. En mycket bra biografi över bandet finns att läsa här.
Det är svårt att överskatta bandets betydelse för efterkommande generationer musiker och band och rockens - inte bara punkens - kommande utveckling. För min egen del väcktes mitt intresse för bandet då jag för första gången hörde samlingsplattan Let Them Eat Jellybeans utgiven på Alternative Tentacles där bandet river av Police Story med (tror jag) Dez Cadena på sång och sedan Marco Mikans (Martial Mosh) enträgna insisterande att jag bara måste höra My War och Damaged. Efter det blev inget detsamma igen. Saker och ting förändras efter att man lyssnat på dessa plattor. För mig öppnade de mina ögon och öron för mer än punkens simpla formalism, som liksom en vägg hindrade andra influenser att få komma in, som om den (punken) existerade i ett vakum. Jag insåg att den i sin tur bygger på så mycket mer än bara aggressioner och uppror; att den faktiskt är en starkt traditionalistiskt genre. Inget som vidgar ens vyer kan vara dåligt och detta gjorde Black Flag i överflöd.
Gör dig själv en tjänst och lyssna på Black Flag på spottan här. För den som aldrig hört bandet förut (djävla skäms!) så kan Everything Went Black, The First Four Years och Wasted Again vara bra startpunkter. Dessa plattor representerar Black Flags barndom, då bandet var ett renodlat punkrockband, innan Henry Rollins kom in i bilden på omtumlande Damaged.
Jonathan Canady började sin musikaliska karriär i industrimetallbandet Dead World. Han arbetade senare med power electronics/harsh noise under lång tid under namnet Deathpile och på senare år med industriellt färgad analog synthambient som Angel Of Decay. Kolla in Jonathans suveräna konst på sidorna ovan.
Rot In Hell - As Pearls Before Swine 2011, Deathwish Inc.
Brittiska hardcorebandet Rot In Hell lirade mina pantalones av mig förra året på debuten Hallways Of The Always - som egentligen var en sammanställning av bandets utgåvor av begränsade sjutummare och splitar med diverse band, plus ett par nyinspelade spår. Deras egna variant av Holy Terror Hardcore (Integrity, Ringworm etc) ligger musikaliskt ett par rejäla snäpp över de flesta andra i samma genre, inte bara vad gäller instrumental virtuositet utan framförallt i deras låtskriveri, vilken är svårslagen, med influenser från såväl klassisk thrash metal som åttiotalshardcore. På andra fullängdaren (eller första om man räknar debuten som en samling..?) As Pearls Before Swine blandar man sömlöst ursinnig hardcore, melankoliska melodier, domedagsdepressiva partier och elak punkrundgång i ett och samma andetag, samtidigt som man slipat till en högre skärpa i låtarna än tidigare. Redan i inledande Fulminate Of Mercury hittar man det som gör As Pearls.. till en så mycket mer avancerad platta än föregångaren: en avskalning av överflödigt musikaliskt fett. Man harvar inte samma riff om och om igen, oavsett hur sköna de låter; istället rullar man det ett par varv och sedan drar man vidare till bryggan eller refrängen. Inget lullull, inga onödiga övergångar. Efter denna trimning så finns bara det allra nödvändigaste kvar; det som ger låtarna sitt driv och sin själ. Det märks att bandet redan lärt sig den läxan som många band aldrig verkar lära sig; bara för att ni gillar att spela just de här riffen och skulle kunna spela dem hela dagen lång, så innebär det inte att vi som lyssnare orkar höra dem upprepade i tre minuter med endast minimal variation. Kvalitet framför kvantitet alltså. Annars är det alltjämt mest metallisk hardcore som gäller. Snabba, giftiga leads inlemmade i ett ständigt tungt driv, ofta i midtempo, emellanåt varvat med kortare kontemplativa intron, som i början av Ishtar's Descent/Between Iron Teeth eller depressivt melodiösa partier, som i fenomenala instrumentala Darkness Calls. Jag kommer ofta att tänka på deras musik som en blandning av Blind To Faith, Slayer, The Exploited och Amebix. Produktionen är imponerande för att vara den här typen av band. Alla instrument får sitt eget utrymme i ljudbilden, vilken känns djup och luftig men med en viss metalskärpa och samtidigt motsägelsefullt tryckande. De avslutande två spåren (dessutom de längsta på plattan, vars speltid hamnar på dryga trettio minuter) Ars Sina Scienta Nihil Est och Twilight Rogues glider omärkligt in i varandra och bildar en sorts episk, nästan thrash metalklassisk avrundning på plattan och är egentligen de spåren som mest avviker från den annars så asketiska stilen. Jag gillar starkt hur man har jobbat med sången på låtarna, där sångstrukturerna/melodierna känns naturliga och organiska utan att för den skull kännas simpla eller banala; tvärtom finns det en komplexitet i dem som påminner mig om Civs invecklade sångstrukturer i Gorilla Bisquit eller White Trash Robs sång i Blood For Blood eller Ramallah. Plattan är utgiven på suveräna Deathwish Inc som börjar bli en riktigt intressant aktör på marknaden. Rekomenderas varmt.
Svintungt gorillagung från Salemkvartetten Trap Them med fokus på extrem metal; ni vet, den där typen av metal som mer definieras av vad den inte är än vad den är: den är inte thrash metal, den är inte death metal, den är inte metalcore, den är inte grind etc etc. Den är snarare en hybrid av allt detta med en rejäl portion gammelskolehardcore inslängt i det hela. Det är våldsamt, kaotiskt, hårt och kantigt. Fast bra. Riktigt bra. Tänk er ett Black Flag uppvuxet på Pig Destroyer och Jesus Lizard så blir det kanske lite klarare. Eller, kanske inte... Hursomhelst är detta bandets sjätte släpp, dock räknas den inte som en fullängdare eftersom den initialt släpptes som kassett till en av bandets turnéer och nu har givits ut som 12'' EP. Vi serveras cirka fjorton minuters spattös som dock aldrig drar iväg i trehundra knyck, utan håller sig inom midtemporamarna, men med en feberstressig hetsighet som ger det hela en känsla av allt inte står helt rätt till. Ryan McKenneys sång är inte så mycket den moderna typen av pubertalt sprucket grisliknande hardcoreskrik, som mest låter som om man bara dragit in något degigt tonårsfyllo från gatan vars testiklar inte rasat ned än och satt honom framför micken, utan snarare den typen av ilskna avgrundsvrål som man ofta kan höra hos mer old schoolbetonade band som till exempel Sick Of It All. Folk som är förbannade och har pondus och ballar att visa det. Det är extrem metal/hardcore när den är som bäst: rå och sur och doftande av svett, uppdämt ursinne och avgaser. Så jävla rätt. Fem Bengt Frithiofsson-fyllosolar.
Yersinia - Efter Oss, Syndafloden 2011, Black Star Foundation
Uppsalakillarna i Yersinia imponerar mäkta på sin debutplatta med sin högst egensinniga metalcore (ja, jag vet; metalcore är ett alldeles för generiskt namn på genren men det ger åtminstone en fingervisning om vad det handlar om). Här bjunkas på rejäl knogmacka av screamobesprutad modern metalcore (suck), sprängfylld med brutalt tunga riff, melankoliska melodier, vridna dissonanta partier och en god portion kuk. Musikaliskt hamnar vi någonstans där Killswitch Engage låg på Alive Or Just Breathing, dock helt befriad från rena sångpartier (alltså sång, till skillnad från skrik). Ja, just ja, sången. Jag kan inte minnas när jag senast stötte på en vokalist som Yersinias sångare Mattis. Han vrålar, ryter, gallskriker, gapar och tar i så att man blir alldeles svettig. Ofta glider sången över hela denna skala av uttryck inom samma textrad, inte sällan med en sprucket desperat ton i avslutet. Hans insats är makalös och jag misstänker att grabben brukar råka ut för svimningsanfall när de lirar live. De svenska texterna är också ett kapitel för sig. De påminner mig ibland om Jon Changs (Discordance Axis, Gridlink etc) texter, vilka snarare låter sig läsas som fritt associerade dikter än regelrätta rocktexter:
"Jag gör mina relationer trasiga Det är det enda sätt jag vet … bara så du vet
Har du någonsin varit rädd innan du varit rädd för dig själv?"
Gör Ett Jävla Hål Här
De elva spåren rusar förbi i ett ilsket flöde som känns lite som ett utdraget raserianfall, dock utan att bli enformigt, formulaiskt eller oengagerande: det finns en nerv i musiken som hela tiden hålls hårt spänd. Det finns ingen risk att man nickar till eller börjar fundera på vad man ska äta till middag när man lyssnar på Yersinia. Ett stort plus är att endast ett fåtal av låtarna passerar fyraminutersgränsen vilket ger ett extra driv och fokus till plattan.
Jag har hållit ett vakande öga på detta band ända sedan jag hörde deras EP Lejonjärta (finns att tanka hem här) och med Efter Oss, Syndafloden infrias alla löften som den EP:n gav. I allra högsta grad.
Times Of Grace - Hymns Of A Broken Man 2011, Roadrunner Records
Jag har varit en dålig pojke, en riktigt dålig pojke. Jag har snoozat mer än lovligt länge på att ta mig an ett av förra årets mest omtalade metalband. Hur och varför kan vi lämna därhän och bara torrt konstatera att jag ibland är riktigt lat...och jävlig långsam.
Duon Times Of Grace består av Adam Dutkiewicz från Killswitch Engage och Jesse Leach från The Empire Shall Fall och musiken de spelar har en del gemensamt med dessa band men långtifrån allt. Man skulle kanske kunna kalla Times Of Graces musik för progressiv metalcore men det vore nog egentligen att göra musiken en otjänst eftersom den är så mycket mer än så. Vi kan nöja oss med att kalla den metal; det är lagom heltäckande. För det är också vad bandets musik är. Vi hittar på bandets debutplatta, Hymns Of A Broken Man (släppt på Roadrunner Records), generösa inslag av oerhört tight melodiös death metal a la At The Gates, In Flames etc; tung breakdownfet metalcore i bästa Killswitch Engagestil; melodiös klassisk tung metal som ofta påminner mig om Only Living Witness. Allt detta kompletterat av de båda medlemmarnas helt suveräna sång.
Denna fjorton spår långa platta är en av de gedignaste metalplattor jag hört på mycket länge, kanske på många år. Den musikaliska spännvidden, den grymma sången, de fantastiska låtarna (spana in Strength In Numbers nedan), den luftiga produktionen och det dynamiska upplägget på låtarna, både vad gäller ordningen på plattan och dynamiken inom låtarna, gör detta till en av de allra bästa metalplattorna jag någonsin hört: detta är ingen jävla överdrift! Den här plattan kan komma att bli något jag återvänder till om och om igen ända till den dag jag är för gammal för att sköta en stereoapparat eller en ipod.
Raised By Snakes årsbästalista 2010 finns, i något redigerad form, att avnjuta på Spotify. Jag är väl medveten om att Ignites platta släpptes 2006 men det var inte förrän 2010 som jag insåg hur sjukt bra de är, så jag räknar Our Darkest Days som ett 2010-släpp. Don't like it? Suck it!
Eftersom ett antal av förra årets allra bästa släpp (Arson Anthem. Slang, Early Graves, OFF!, Total Abuse etc) inte finns på spottan har jag slängt med några andra trevliga releaser och några bubblare.
Så, för att stjäla Relapse Records catch-phrase: Point. Click. Grind.
Joe Coleman
Vid ett annat tillfälle uppträdde han (under namnet Professor Momboozo; en hyllning till sin mor, Mom, och sin försupne far, Booze-o) på ett performancegig där han rusade ut på scenen med en cigarr i ena handen och en vinflaska i den andra. Cigarren flippade han i ögat på en fotograf, vinflaskan hällde han över sig och slog sönder mot huvudet. Sedan gick han, ymnigt blödande, in en trance varpå han och hans fru Nancy, till allas förfäran, sprängde sig själva i luften, utförde vad han kallade en "parningsritual" och sedan kastade ut dussintals med levande råttor och ormar i publiken, som nu var mer än bara måttligt illa till mods.
att länsa publikens hastigt och i panik kvarlämnade plånböcker och handväskor. På det hela taget en lyckad kväll kan man gissa.
tvåhövdade får, monstermasker, plastlik från skräckfilmer, altare tillägnade det ockulta, vaxdockor föreställande Fidel Castro och Charles Manson, bilder på och memorabilia från seriemördare som Carl Panzram, Albert Fish och Ed Gein, små miniatyrslagfält med soldatgubbar i plast som han skurit huvud, armar och ben av och målat med blod. Att se Colemans lägenhet är som att titta in i Kevin Spaceys labyrintiska boning i filmen Seven. Fast ännu märkligare.
Allt detta åsido så är det nog ändå så att det som gjort Joe Coleman känd för den bredare allmänheten är hans konst, hans installationskonst och framförallt hans måleri. Hans målningar har starka drag av ikonografi och liknar ofta mandalan i sin struktur; de är dessutom otroligt detaljrika. Dessa detaljer är ibland så små att de inte är synliga för blotta ögat. För att uppnå denna fantastiska detaljrikedom använder Coleman juvelerarlupp och penslar som ofta mejslats ned till bara ett enda strå. Hans målningar tar många gånger formen av berättelser, ofta biografier, där karaktären för hans berättelse tar plats i centrum och sedan omringas av anekdoter, biografiska detaljer och kommentarer. Bland d
e personligheter som figurerat i hans målningar finner vi alltifrån legender som Hank Williams, Harry Houdini, PT Barnaum och Edgar Allan Poe till infamösa psykopater som Charles Manson, Ed Gein, John Brown och Timothy McVeigh. Hans facsination för kulturella (och subkulturella) ikoner - såväl musiker och skådespelare som terrorister och seriemördare - kan följas som en röd tråd genom Colemans måleri; likaså hans besatthet av det groteska och det avvikande.
Rot In Hell - As Pearls Before Swine
Trap Them - Filth Rations EP
Yersinia - Efter Oss, Syndafloden
Times Of Grace - Hymns Of A Broken Man
