Only so many songs can be sung with two lips, two lungs and one tongue

Ok, vi fyrar av ett par snabba idag.

Pain Runs Deep - Whispered Truths 7''
2011, The Essence Records

Straight Edgehardcore från denna tyska kvartett med rötterna i metalpiskande nittiotalshardcore och blicken ställd på posthardcoregung med riktigt skön och luftig ljudbild och låtar som sitter efter bara ett par lyssningar. De otroligt sköna och kreativa gitarrerna slingrar sig fram mellan istertunga Slayerriff, rena, nästan helt odistade slammerpoppiga partier och dissonant postrockiga vändningar. Det är riktigt bra sväng med skön balans mellan tyngd och aggressivitet och som sagt, riktigt minnesvärda låtar. Men tro för allt i världen inte att detta är någon sorts pop-punkig emospya; Pain Runs Deep kommer aldrig någonsin ens att se baksidan på en hitlista. Än mindre kommer deras musik att hamna på en. Bandet har lagt upp denna sjutummare för nedladdning här. Mitt enda - lilla - klagomål är att sången kan ta lite tid att vänja sig vid.


Torche/Boris - Chapter Ahead Being Fake 7''
2010, Hydra Head Records

Japanskt spattgung med inslag av psykedelisk sjuttiotalsrock, oljudsnoise och grindcore från kameleonterna i Boris. Det är otroligt svårt att definiera deras musik men det kanske inte spelar någon roll. Boris är ett band man lär sig att gilla, ungefär som Melvins. Först fastnar man på de lättillgängliga låtarna och efter ett halvår sitter man och lyssnar i mörkret på deras experimentella plattor där det ömsom låter som om någon tuggar på en spik med en piezomikrofon och en bärsärkgående tandläkarborr instoppad i näshålan och ömsom som om man släpar omkring på ett lik i en industrilokal i en halvtimme medan någon nynnar melankoliskt i bakgrunden. Inte för at det låter så på den här spliten, men ni fattar. Boris spår, Luna, är vilt och det spretar men det är också satans så bra. Torches spår, King Beef, låter, som någon beskrev det, som ett aslångt, skitbra tungriffande intro till en låt. Inte som en riktig låt. Sen är den slut. Men bra som fan är det.

Missa inte detta:



Har inte varit så här upphetsad inför en spelning sedan jag såg Youth Of Today, DRI och Corrosion Of Conformity (visserligen med Karl Agell på sång men ändå) på Rockborgen i Fagersta -jag tror att de lirade samtidigt men mitt minne kan (och gör det förfärande ofta) svika mig- för ungefär tvåhundrasjuttio år sedan.

The heart of darkness

Vi kör ett löst Joseph Conradtema idag. Håll till godo.

Resten av filmen Heart Of Darkness med fantastiska Tim Roth finns här.

I am the world that hides the universal secret of all time / Destruction of the empty spaces is my one and only crime

Tre feta videor med japanska musikvidundret Boris, apropå släppet av deras senaste platta, New Album och deras sjätte (tror jag) kollaborationsplatta med Merzbow. När Boris är som bäst är det som att återigen sitta i det nedsläckta tonårspojkrummet, med omslaget i handen, och lyssna på Sabbath Bloody Sabbath för första gången... Jävligt läskigt och så urförbannat tungt!

Heavy As A Really Heavy Thing

Lo-Pan - Salvador
2011, Small Stone Records

Äntligen är den här! Plattan jag har väntat på alltför satans länge. Redan på inledande spåret El Dorado så inser jag snabbt varför jag älskar detta band så inihelvete och har så gjort sedan jag första gången hörde 2009 års Sasquanaut. Få, om några artister kan skapa själfyllt ökenrocksgung så som denna Ohiokvartett kan. Allt från de flummigt Black Sabbathtunga riffen, den drivande rytmsektionen, de mjukt bluesiga men också ibland psykedeliska melodierna till Jeff Martins helt fantastiska själfulla sång, är så bra att mina pojkdelar blir lite större när jag lyssnar på plattan. Salvador följer upp tidigare nämnda föregångaren med samma sjuttiotalsinfluerade stonerrock, samma uppfinningsrika låtbygge och samma berusande känsla: det formligen osar marijuana, Budweiser, Dodge Vans och Rob Zombie-estetik. Men missta inte detta för en gimmick eller en schtick. Lo-Pans musik är på fullt allvar. Detta är alltför jävla bra för att sjabbla bort med kitsch eller juvenil humor.

KEN mode - Venerable
2011, Profound Lore

Winnipegtrion KEN Modes (Kill Everyone Now mode) sjätte album Venerable är ett monsteralbum på alla sätt och vis. Här samlas allt från noiserockinfluenser, math metal, stonerrock, punk och morderna metalcoredrag, allt under en samlande metalbanner. Jag är obekant med bandets tidigare släpp men har förstått att deras historia sträcker sig ända tillbaka till det sena nittiotalet. Nu har bandet plockats upp av heta Profound Lore och Kurt Ballou från Converge har rattat plattan och gett den en på samma gång riktigt skönt nedstrippad basgrumlig tyngd och en luftig klarhet med en lätt brusten ton i gitarrerna som jag gillar stenhårt. Om man skulle leka det-här-bandet-låter-som-X-leken kanske man kunde dra paralleller till band som tidigare nämnda Converge (men utan deras hetsigt meckiga hardcorefundament), Today Is The Day, NoMeansNo, tidiga Isis, Neurosis och E-Town Concrete. Men det skulle ändå inte vara en särskilt träffande beskrivning av deras sound utan snarare en fingervisning om vilken komplexitet bandets musik har. Jävligt rekommenderad.

Standing in the shadows and I'm pissing in the punch bowl

Gratis är gott och extra gott är det om det som serveras delvis består av Pulling Teeth, Integrity, Rot In Hell, Gehenna, Amen Ra, Ringworm och Blind To Faith. Senaste gratissamplern från A389 Recordings är en riktig rökare full med hardcore, sludge och power violencegrind. Surfa in på deras nedladdningssida (klicka på bilden nedan) och fyll i downloadkoden (A3892011). Point, click, grind!

Kill Theme For American Apeshit

Hope & Suicide - S/T
2008, Supernova Records

Floridabandet Hope & Suicide bildades 2001 och består av medlemmar från bland andra Bloodlet. Deras självbebitlade platta utgiven på Steven Austins (Today Is The Day) Supernova Records består av tio spår av fullständigt förkrossande tung metal, i samma eklektiska stil som TITD, men utan deras tendenser åt rensig grindcore. Det är riktigt meckigt och oberäkneligt men hela tiden hårt fokuserat med undertoner av Helmetliknande gitarrarbete och postpunkelement. Produktionen är luftig med en viss live-i-studio-känsla men tillräckligt sammansatt för att lyfta tyngden i musiken utan att det straffar komplexiteten i kompositionerna.


The Greenery - Wasted Days
2011

The Greenery från Longbeach består av fem killar i tjugoårsåldern och de lirar sanslöst gungig old school hardcore med inslag av modernt muskulöst Biohazard/Hatebreed/Fullblown Chaos-sväng. Epn Wasted Days är första gången jag hör bandet och jag är jävligt imponerad. Låtarna sitter som en smäck, produktionen är väldigt precis men också med djup och rum för alla instrument att andas, även om basen kunde varit något mer närvarande. Såvitt jag vet så har denna EP inte funnit något skivbolag ännu vilket är helt jävla vansinnigt, för dessa fyra spår innehåller mer stake än tio myspacefriserade och autotunade emodeathcoreband tillsammans kan åstadkomma. Om ingen annan snappar upp de här grabbarna måste jag nog starta ett skivbolag och signa dem själv.


Manners - Apparitions
2011

Samma sorgliga tillstånd råder för Manners som för The Greenery. Detta otroligt talangfulla band saknar även de skivbolagsbackning vilket är så satans orättvist, för dessa killar lirar skiten ur de flesta av sina kollegor. De blandar old schoolhardcore med Quicksandliknande postpunkrock och skrikiga melodier - tänk Minor Threat så fattar ni nog. Produktionsmässigt känns Apparitions ibland lite grötig och något för tung för hardcoreelementen men i de tyngre och paradoxalt nog de lugnare partierna gnistrar det till ordentligt. En väldigt lovande EP på det hela taget.


Rise Against - Endgame
2011, Interscope

Efter föregångaren Appeal To Reasons stora framgångar har nog både fansens förväntningar och branschens tryck på Rise Against att leverera en klusterbomb av hits varit stora och jag vet ännu inte om jag tror att uppföljaren Endgame uppfyller allt detta. På gott och ont. Det börjar bra initialt i öppningsspåret Architects men det hela eskalerar snabbt till en sorts proffsig arenapunk som får mig att tänka på ett mer melankoliskt (och musikaliskt komplicerat och kompetentare) Green Day. Samtidigt finner jag spår av progressivitet i det hela som drar åt ett mindre argt Propagandhi eller ett punkigt Rush (!), vilket tilltalar mig rejält. Jag har en känsla att detta är en platta som kräver många fler lyssningar för att skapa sig en komplett bild av.


Jag klämmer in ett gäng videor med några av banden ovan och en ny från American Heritagesångaren och gitarristens sidoband Heaving Mass.

Flesh cumbles in the real world

Dagens spellista bestod fram till kl 18:00 enbart av allsmäktiga, fullständigt tillintetgörande Godflesh.

I mitt tycke är Godflesh ett av de allra bästa banden i världshistorien, om inte det allra bästa, alla kategorier, alla epoker. Punkt.

För de som inte känner till dem måste jag först sucka, sedan stöna och sedan fråga vilken jävla sten ni har växt upp under, alldeles innan jag spräcker din käke med en rak höger! Redan då jag första gången hörde låten Like Rats från Streetcleaner på P3s Rockbox insåg jag vilket skräckinjagande vidunder Justin Broadrick och Ben Green skapade då de lade ned sorgligt underskattade Fall Of Because och startade det nya bandet som duo, under namnet Godflesh. Få band har haft en sådan våldsam och vida spridd inverkan på kommande musikgenrer som industriell metal och post-metal som Godflesh. Få band har påverkat mig och mitt musiklyssnande och hjälpt att vidga mina musikaliska vyer, som Godflesh.

Så varför inte vidga vyerna, ni som inte hört bandet förut. Klicka på omslagen för att öppna respektive platta i Spotify. Tyvärr så finns inte Slavestate och Hymns på spottan (surt eftersom de delvis innehåller en del av bandets allra bästa material), men för den som är trägen och nyfiken finns det alltid ett sätt att hitta dem på den enorma musikaliska free lunch internet utgör.

Go for it!

There's no sound in my nightmares

Handsome - S/T
1997, Epic

Efter att nyligen gått igenom en rätt så hård Helmet-period (i sin tur orsakad av en rejäl Sofy Major-period) halkade jag hastigt och lustigt in på kriminellt underskattade Handsome. Delvis berodde denna återstiftade bekantskap också på ett gammalt inlägg på Aversionline, som jag av någon anledning trillade in på. Handsome bestod av folk från så illustra band som tidigare nämnda Helmet men även Quicksand, Cro-Mags och Murphy's Law (de senare kanske inte var några legender direkt) och släppte endast en fullängdare och två sjutummare. 1997 års självbetitlade platta gick mig vid den tiden spårlöst förbi. Det var nog inte förrän efter ett par år som jag insåg bandets storhet och jag har varit ett stort fan sedan dess. Men det ska erkännas att jag nog inte lyssnat på plattan på ett bra tag då jag återfann dem. Deras musik har en hel del gemensamt med flera av de nämnda banden men kanske framförallt Helmet och Quicksand: den är ett mix av ren metal och postpunkrock men utan tillstymmelse till shoegazeflum eller aggressiv metalcore. Melankoliska melodier samsas utan problem med tjurigt bitska riff och suveräna sångpartier; hela tiden stadigt lutade mot en fantastisk rytmsektion och en sjukt bra produktion. Vad gäller låtarna så anser jag att allihop är hits, varenda jävla låt ett litet mästerverk. Inte en enda filler eller mökljummen vinballe.

Wriggle like a fucking eel

Exoteric Zine - Issue 5

Exoteric Zine är ett italienskt, sporadiskt utgivet, subkulturzine med fokus på framförallt den europeiska industriella undergroundscenen, med bild- och textcollage och intervjuer och recensioner av diverse obskyra oljudsmakare och kulturterrorister. Senaste utgåvan utkom i början av 2011, hela fyra år (!!) efter den senaste.

Utgåva nummer 5 innehåller bildmateriellt bidrag från flertalet av den industriella underjordens stora aktörer: Mikko Aspa, Alfarmania, Bitewerks, Sick Seed etc.

Exoteric ges ut av Aldo V som också är ansvarig för Nil By Mouth, ett skivbolag (nåja, så mycket skivor är det ju kanske inte) fokuserat på industriell musik och vars utgivning framförallt är koncentrerad på kassetter och cdr.

Man har nu, av olika anledningar valt att helt droppa recensionerna och istället koncentrerat sig på det subversiva bildmaterialet och collagen och intervjuerna. Bland de intervjuade hittar vi bland andra Kristian Olsson från Alfarmania, Survival Unit och Blood Ov Thee Christ.

Exoteric Zine 5 är på det hela taget ett skönt undergroundigt zine fullt med stavfel, konstiga ordföljder och språkförbistring - italienarna är ju inte direkt kända för sin utmärkta engelska. Intervjuerna är ibland lite svåra att följa eftersom det inte är alldeles glasklart vem som pratar (intervjuaren eller intervjuoffret) och en del av bildmaterialet är lätt juvenilt i sin desperata vilja att shocka och uppröra. Men det är ju liksom det som gör detta till ett suveränt subkulturellt zine. Man tar avstånd från vad som anses vara god smak , vad som anses vara fin konst och kultur och klämmer ur sig en stor skitkorv rakt på kulturelitens fina konstyttringar. Fyra fyllesolar från Bengan F.

Cuz I can ford a red eed only street a wide a ree land

American Heritage - Sedentary
2011, Translation Loss Records

Innan jag hörde den här plattan hade jag aldrig hört talas om American Heritage, vars historia, visade det sig, började redan i slutet av nittiotalet. Efter ett antal kortare släpp och splittar och två föregående fullängdare släpps nu Chicagobandets senaste fullängdare, Sedentary, på Translation Loss Records. Plattan damp ned i min värld lika plötsligt som en jävla clusterbomb och hade samma effekt på mitt medvetande. Allting liksom briserade.

Sedentary börjar med en sådan jävla roundhousespark i öppningsspåret Sickening Rebellion att jag har svårt att inte börja slå sönder skit omkring mig när jag lyssnar på det. Plattan är som en juicemixer fylld med ungefär lika delar Melvins, Motörhead och Nomeansno och några stänk Dwarves och The Misfits omkring Earth A.D-eran. Det brötas och meckas och stramar och spretar åt alla jävla håll och det går liksom inte att hålla detta spastiska Ritalinamonster nere. Att man dessutom lyckas skapa titlar som Tomb Cruise, Morbid Angle och Kiddie Pool Of Baby Blood är absolut inte till deras nackdel. Detta är inget genresläpp som enkelt låter sig sättas i ett behändigt fack. Detta kanske skulle kunna kallas metal men det vore lika missvisande som att hurtigt kalla GG Allin för 'lite av en rock 'n' roll-rebell'! Låt oss nöjas med att kalla detta en av årets hittills mest upphetsande plattor. Gillar man skitig tung rock, kaxig hardcorepunk eller otyglad rå metal/hardcore i stil med Coliseum, Black Tusk eller Black Breath (American Heritage låter dock inte som något av dessa band) så bör man nog dra ett par varv genom Sedentary. Allt annat vore riktigt jävla dumt.