Vi börjar dagens aktiviteter med en uppmaning: Läs Matt Taibbis kolumn i Rolling Stone. Hans kommentarer och grävande journalistik inriktar sig främst på amerikansk politik och ekonomiska oegentligheter (senast nu om LIBOR-skandalen) men de är fascinerande och väldigt väl skrivna, med en stor dos humor och ilska. Jag rekommenderar för övrigt Rolling Stone i största allmänhet.
Jello Biafra &The Gunatanamo School Of Medicine punkar på och släppte i dagarna ett nytt spår på sin bandcamp för gratis nedladdning (betala vad/om du vill). Låten heter Shock-You-Py och är bandets hyllning till Occypyrörelsen. Verkar lovande för nästa fullängdare.
Toxicbreed Funhousehar släppt senaste delen av sin serie med exklusiva hardcoresamlingar, Casa De Diversion Vol. 3. Den innehåller exklusiva spår från bland andra Full Of Hell, Empire Of Rats, Skinfather, Young & In The Way, Colony, Revenge, Ancient Shores, etc. Förvänta er våldsam, mörk hardcore som slirar åt samma håll som Nails och Cursed. Grymt bra.
Jag snubblade över den här nyligen, ett spår med Helmet från soundtracket till filmen Tatua. Old school Helmet. Tungt, synkoperat rifforgiastiskt himmlerike.
Till sist en gammal, nästan bortglömd klassiker. Greenbergs A Fuck In The Dark. Medlemmar från Stonefunkers och Sator lirade in den här hardcoredängan omkring 94.
Kevin Sharp lirar supersvängig känghardcore med folk från bla Mastadon. Efter en ep i höstas (missade jag helt) drog gänget ihop sig igen och gjorde nyinsplening (verkar det som) av delar av materialet och hivade in några nya låtar. Resultatet är koncist, brulalt och svängigt utan att egentligen snubbla över gränsen in i fullfjädrad grind. Covern på Black Flags Drinking & Driving är fulländad.
Paul Barker - Fix This!
2011, Gigantic Pictures
Paul Barker var den andra, lite mindre psykotiska delen av den duo som utgjorde Ministrys kärna. När han hoppade av projektet tappade bandet mycket av sin skärpa. Allt som blev kvar var en mastig, clichéfylld sörja av monoton trumsamplings-thrash metal utan udd, nytänkande eller finess. Här släpper han ännu en av sina soloplattor med inhopp från Skinny Puppys Nivek Ogre, Chris Connelly, Talor Momsen mfl. Musiken rör sig i landskapet någonstans mellan Ministry omkring Filthpig, Skinny Puppy omkring The Process och Nine Inch Nails omkring Broken.
Old Man Gloom - NO
2012, Hydrahead
Aaron Turner igen. Killen med de tusen projekten, senast den suveräna ultrakängweirdokombon Split Cranium. Här är han tillbaka med de gamla aporna i OMG efter lång tystnad. Ljudet är massivt med fokus på benkrossande tyngd, jordskredsbrutalitet och tandfyllningslossande raseri. Stilen är som förut en blandning av doom och sludge, plus en nypa death metal och ett stänk post-hardcore/metal. Kan vara en av årets bästa plattor.
Whores. - Ruiner.
2011, Brutal Panda
Detta är ren och skär Helmetworship, men helt utan brister. Låtarna är korta, aggressiva och fyllda av staccatoriff i mellantempo. Man kan finna en hel del noise rock influenser här och där, vilket bara späder på känslan att det här lika gärna kunde ha släppts omkring 1992 samtidigt som Helmets Meantime.
Gammal är visserligen oftast äldst men 56-åriga Keith Morris har mer energi än en mdpv-speedad 16-åring med adhd. Här är Panic Attack från deras spelning på Debaser Slussen 14/6.
Ny recension av WILD//TRIBEs platta Endless Nights finns att beskåda här. Vill pusha lite extra för Aaron Turners (Isis, Mamiffer, Twilight, House Of Low Culture etc) nya crustcoreband Split Cranium, tillsammans med de galna finnarna från Circle och Brotman & Shorts nya kassett utgiven på Chondritic Sound. Och missa för allt som är heligt i världen att se Trash Talk och OFF! på Debaser 13/6 och Big Business och Unsane helgen innan.
Baltimoreetiketten A389 har släppt sin tredje gratissamling/mixtape, som består av femtiotvå (!!) låtar av lika många band. Vi snackar hård, skitig metallisk hardcore, power violence och crustig sludge av band som Seven Sisters Of Sleep, Integrity, Dead American, Low Places, Junior Bruce, Gehenna, Full Of Hell, Young And InThe Way, The Love Below, Eddie Brock, Pick Your Side, Children Of God etc etc. Plocka hem den och avsätt två timmar till ren och skär rens.
Dead Ending, som är en kombo av folk från Rise Against, Articles Of Faith, The Bomb och Alkaline Trio, har släppt sin självbetitlade tolvtummare på Alternative Tentacles och från vad jag har hört kommer den att döda alla som hör den. Old school HC FTW!
För den som inte känner till OFF! så består bandet av fucking Keith Morris. Resten är för mig helt ointressant. Visst, snubbarna i bandet har varit/är med i legendariska band som Red Kross och Rocket From The Crypt etc. bla bla bla. För mig är det faktum att Keith är med i bandet den allt överskuggande faktorn. Om man vill vara elak kallar man detta Black Flag pt 2 eftersom det i princip låter exakt som på Nervous Breakdown. Men elak vill man ju inte vara när musiken bandet lirar gör en så vansinnigt glad att man bara springer runt i cirklar tills man kräks och svimmar.
Bandet har släppt fyra ultrakorta vinyleps och sedan klumpat ihop dem på en cd (med den logiska titeln The First Four EPs), plus ytterligare två eps, varav den ena är en liveinspelning, och har nu släppt sin första riktiga - och självbetitlade - fullängdare på Vice Records. Sexton spår på ungefär samma antal minuter. Inget lullull, inget onödigt runk. Bandets filosofi är enkel. Låtarna ska vara korta och Keith måste får skälla på sånt han inte gillar. Vid ett tillfälle klagade en av
bandmedlemmarna att han tyckte att man gott nog kunde upprepa bryggan och
refrängen en gång till på slutet så att låten blev 1:12 istället för 56
sekunder. Han blev nedröstad.
Bilderna till vänster visar kassettutgåvorna av bandets två plattor (eller ja, det beror på hur man räknar) från Burger Records. Naturligtvis har jag köpt taperna istället för cd. Punk för fan!
The Greenery - Spit & Argue
2011, Prosthetic Records
Grym kalifornisk hardore med metallinslag. Mycket nittiotalsfeeling med arg-som-fan-sång och lite power violencevibbar emellanåt. Ett av de bättre släppen i genren under förra året.
Unrest - S/T
2011, Rising Riot Records
Tysk crustcore som låter lite som om Tragedy skulle släppa in lite death och grind i sin melodiösa hardcore. Massor med tyngd och fart och dystert klingande melodier. Gratis nedladdning från skivbolaget.
NoFX - Hardcore Covers ep
2011, Fat Wreck
Grabbarna i NoFX gör covers på gamla punkdängor och gör det riktigt bra.
Med låtar av bla Agnostic Front, Sin 34, DOA och Battalion Of Saints.
Ny platta/mixtape med Death Grips. Industriellt sneglande rap med skönt oljudande slingor och beats. Lite som om Busdriver skulle para sig med Consolidated. Elakt och obehagligt. Fast bra.
En av årets bästa eps ligger uppe på bandcamp; det är spliten mellan Divider och Colony. Ultratung hardcore från båda. Slanga hem den gratis. Öppningsspåret, Tide Lungs, från Divider är en av årets bästa låtar.
Idag pushar vi lite extra för A389 Recordings som i dagarna släpper en hel bunt med bra plattor, bland andra PICK YOUR SIDE, COUNTDOWN TO OBLIVION, THE LOVE BELOW, EDDIE BROCK och CHILDREN OF GOD. Snurra in på deras hemsida och lyssna på banden. Och beställ något från ett av nutidens allra bästa skivbolag.
Senaste videon från suveräna Young And In The Way.
Brittiska Gallows återvänder/återuppstår här med nya sångaren Wade MacNeil (tidigare i halvarsliga Alexisonfire) och ett mycket tydligare hardcoreljud än tidigare. Öppningsspåret, Mondo Chaos, har alla möjligheter att bli en riktig fylledänga på deras livespelningar, med sin uppspeedade UK Subs-attityd och sväriga refräng. De resterande fyra spåren är ren och skär brittisk aggrohardcore med massor av hetsiga tempon och huliganvibbar i de rockigare delarna. Man kan, precis som på bandets tidigare album, även känna av en viss metallisk influens men här blir den ett komplement till hardcorestilen snarare än en rival till den. Även fast jag gillade Grey Britain som fan och föregångaren likaså, så är detta ändå ett steg i rätt riktning. Mer ös, mindre arenarock. Gott så.
Venom kallades den Belgian Bluemuskulösa superskurken och tillika ärkefienden (en av många) till Spindelmannen, men hans riktiga namn var Eddie Brock. Huruvida detta har något med power violencebandet Eddie Brock att göra har jag ingen aning om, men musiken de spelar är onekligen muskulös, hyperaggressiv och testosteronstinn. Med en speltid på omkring sex minuter är Brand New Day en mycket kort affär. Bara ett par av spåren passerar minuten och vad vi bjuds på är gammal hederlig Slap-A-Hamhardcore med massor av rasande blast beats, punkiga riff, supertunga breakdowns och en sångare som låter ungefär som en tjurig, dyngpackad, kedjerökande gorilla. Texterna är bitska, arga och ibland riktigt roliga, såsom i Demoralizing Banter där sångaren skäller "Here's your fucking moshy part you stupid motherfuckers!" just när låten mullrar ned i ett moshigt breakdown i värsta S.O.D-stil. Allting är som sagt över ganska snabbt, men eftersom låtmaterialet är så pass starkt och hookigt lyssnar man gärna på Brand New Day flera gånger på raken. En annan skön sak med Eddie Brock är att bandet inte försöker sig på några stora progressiva åthävor med den här stilen. Det låter ungefär som det gjorde när Spazz, No Comment, Neanderthal, Lack Of Interest och de andra startade power violencestilen, fast lite bättre producerat. Inget drygt runkigt meckade, bara ren och rå hardcore. Precis om när den är som bäst. Bandets självbetitlade ep finns att tanka hem gratis på deras bandcamp, här.
De här grabbarna lirar tung och snabb modern hardcore med influenser av allt från moshig NYHC och old schoolsnubbar som Sick Of It All, till metallisk ClevoCore och Slayer. Det är brutalt och ilsket men väldigt välgjort på alla plan, från den öppna men blytunga ljudbilden till de fistpumpinducerande men samtidigt avskalade låtarna som aldrig ges möjlighet att bli tråkiga eller upprepande. Naturligtvis bygger Empire Of Rats musik på brutala thrashiga hardcoreriff och högt tempo men är ändå, för stilen, tämligen dynamisk. Sköna Slayerriff och en grym trummis tillsammans med en skön, gruffig mellanregistersångare och välintegrerade mörka Integritymelodier gör denna ep till en av årets skönaste mos-epn hittills.
Ok. Här går det fort. Jävligt fort. Tänk Agoraphobic Nosebleed fast kanske inte fullt så självmedicinerat. Det är alltså trummaskinsgrindcore vi talar om. Fast bra sådan. Normalt sett undviker jag slika orkestrar som de vore vardrypande tjackhoror på en Cinderellakryssning, men här gör jag ett undantag. Jag gillar helt enkelt inte trummaskiner i någon form av rockmusik (Godflesh undantaget naturligtvis) men här gör man det så vansinnigt bra att det inte stör mig. Tvärtom lyckas man lägga in riktigt sköna rytmer, omöjliga blast beats och spejsiga fills som lyfter resten av musiken en bra bit. Musiken då? Ja, den är sådär rakbladsvasst snabb (duh!) som man vill att den ska vara och gitarrshreddig utan att bli löjlig, det är tungt som fan och sångaren låter som om han gått alldeles för länge utan sin psykofarmaka. Sköna samplingar i power violencestil och grymma dissonanta inslag i riffandet gör att +HIRS+ är något utöver det vanliga. Lite som om man blandade vilt från Pig Destroyer, The Locust och AgNb, kan man säga. Allt deras inspelade material finns att slanga hem gratis på deras bandcamp, så sluta hitta på ursäkter och rulla in här och dra hem lite grind att skrämma grannarnas katt med.
Black Breath - Sentenced To Life 2012, Southern Lord
Yes! Äntligen! Den är precis så bra som jag hoppades att den skulle vara, om inte bättre. Black Breath lirar tung crustinfluerad hardcore med massor av metal och massor med melodier. Deras förra platta, Heavy Breathing, som för övrigt var en av 2010 års bästa plattor, grundlade min förkärlek till bandet och deras genialiska, djävulskt smittsamma, death-metal-möter-hardcoreblandning och nya plattan Sentenced To Life har cementerat denna uppfattning ytterligare. Bandet klipper ned allt motstånd vid fotknölarna med rasande hardcore fylld med smattrande dubbla bastrummor, kängtakt, Dismember/Entombed-death metal och vildsinta thrashriff och solon. Tänk er en drinkshaker fylld av allt som var bra med sen åttio- och nittiotals death, thrash och doom och ett par rejäla stänk av modern metallisk och japansk hardcore. Skaka av bara fan och häll rakt ned i halsarna på grabbarna i Black Breath och ni har en extremt kompakt, melodiös, tung och rasande snabb form av hardcore/metalcore (kalla det vad fan ni vill) som krossar allt i sin väg. Om du är ett fan av Dismember, Discharge eller Disclose spelar ingen roll; du kommer att älska Black Breath. Om du inte gör det, borde du nog helt enkelt avlivas för din egen skull.
Min senaste recension från SOTB dragen direkt genom Google Translate. Enjoy the wonders of the google:
Lord Mantis - Pervertor 2012, Candlelight
Eftersom jag aldrig hade hört talas om bandet innan (ja, jag vet, jag är en idiot), dök jag in Lord Mantis "senaste album med ett oskrivet blad och inga förutfattade meningar (som är en sällsynt sak i dessa dagar, när info överbelastning vid gånger tenderar att ta bort din abilty - och i viss mån även behovet - att göra upp din egen uppfattning vad man tänker och känner om saker i allmänhet och musik, konst och film i synnerhet). Kanske detta faktum gjorde det enklare på ett sätt att inta musiken och anser att det på egen hand meriter snarare än någon före-färgad uppfattning om vad som väntar. Efter lite forskning har jag funnit att bandet har några ganska berömda personer inom metall samhället, från band som Nachtmystium, Von och indiska. Vilket i efterhand förklarar verkligen stellar musik vi får på Pervertor, antar jag. Oavsett vilket är Pervertor en best enorma proportioner i alla IT: s aspekter, från att skriva till produktion och genomförande. Det är rikt på slammiga riff, varierade men ofta långsamt, mullrande tempo och en ganska åttiotalet-känsla typ av doom metal som jag älskade från allra första instans. Dessa låtar är catchy som fan, särskilt med tanke på musikstil som presenteras här. Vad vi får är smutsigt svärtade slam / metal med massor av tremolo picking, mullrande dubbla bas trummor, elaka gunga krokar, jord shatteringly tunga riff och gift-spotta, morrande sång nästan lika grym som de Steve Austin of Today Is The Day. Det finns faktiskt mer än en vag likhet med TITD i den allmänna progressivitet och tonen i Lord Mantis "musik, om de aldrig är dras mot samma typer av ytterligheter som TITD. Några viktiga aspekter som sätter bandet bortsett från bördan av sina samtida är den lysande, innovativa trumma och sinnet blåser nästan kobolt-esque, slingrande riff och melodier, tillsammans med faktum att alla låtarna hålla utvecklas, aldrig någonsin bli stagnerat eller repetitiva. Sånger som Levia och Septichrist har mig leende som en idiot varje gång jag hör dem, eftersom de är den jävla catchy och bra! Åh, och den huvudsakliga riff på balansdagen spåra Whip och kroppen är den största Motörhead-riff Motörhead aldrig skrev. Vi har några album-of-the-år utmanare skit här, gott folk. Gräva i.
Före detta Bloodlet och Hope & Suicide medlemmar återfinns i denna relativt nya konstellation som nu gett ut sin debutplatta The Headless King på suveräna A389. Här snackar vi TUNG groovig stoner med inslag av hardcore och ren metal i ohelig kombo. Det nedstrippade ljudet och den bullrande skriksången passar stilen perfekt och ger musiken en pondus som känns nödvändig med tanke på att det är ganska mycket metal i låtarna. Det finns ett stänk av hardcorekänsla i flera av låtarna även om det sällan blir något rasande tempo. Jag känner även doften av Melvins i riffen i låtar som Defeatist och A Plague For Thieves. Bästa plattan hittills i år, alla kategorier.
Aussitôt Mort - Nagykaniza 2012, Destructure Records
Storslagen och perfekt framförd fransk post-hardcore, post-metal som låter lite som om man blandat Isis, Breach, Cult Of Luna och Neurosis. Fantastiskt meditativ musik som långsamt byggs upp och får tid på sig att utvecklas. Sången är sparsam men fyller en funktion där den används. Annars saknar man inte sången särskilt mycket. Detta är musik att chilla till, läsa en bok eller slå sönder saker till. Det finns en intensivt aggressiv ton i vissa delar av musiken, likväl en stor dos tribala rytmiska inslag som gör att plattan blir oerhört dynamisk och komplex. Rekomenderas starkt.
Milligram - Hello Motherfucker! 2001, Tortuga Records
Efter att Only Living Witness splittrades startade vokalisten Jonah Jenkins bandet Milligram tillsammans med Darryl Shepard. Milligram är lite fuzzigare, lite punkigare och mer stoner rock än Only Living Witness och har inte samma hardcorebotten i sin musik; men är inte heller lika mycket metal. Men det är fan så bra. Efter ep:n Hello Motherfucker! och cover-epn Black & White Rainbow återutgavs Hello Motherfucker! som fullängds-cd tillsammans med sistnämnda epn. Inalles 15 spår av högoktanig stoner/punk med Jenkins oförglömliga stämma. Denna platta är en bortglömd juvel som borde återutges snarast.
Alltid lika aktuella musik/mp3bloggen Toxicbreed Funhouse har just sammanställt sin senaste samling med nyinspelade låtar från några av de nyare banden inom den moderna hardcoren och dess närliggande stilar (Withdrawal, Heartless, Twitching Tongues, Full of Hell etc). Den här gången är alla 34 spåren (!!) covers på andra bands musik vilket gör det hela lite extra spännande. Hela schabraket går att strömma på deras bandcamp eller att tanka ned om man så vill. Favoriter bland låtarna är Masakaris enastående cover på hela Discharges Fight Back EP.
Stompbox platta Stress från 1994 är ett sådant där album man hittar av en ren händelse och som man liksom aldrig riktigt växer ur. En platta som delvis definierar en personlig tidsepok - i mitt fall grungens alltför långsamma dödsryckningar, långt efter att den borde ha få dö en värdig död - men som också fungerar som en brygga mellan det som var (grungens punkflummiga driv parad med metallens tyngd och riffstaplande) och det som skulle komma (stonerrockens fuzziga psykedelia och skitiga sludgerocksväng). Den förebådade band som Clutch (från Elephant Riders och framåt), Lo-Pan och Freedom Hawk men hade även en nervig, mörk ådra som ibland drar åt såväl Unsane som Tool. Den är dessutom fylld med en punkig, lite tjurig, snärtighet som jag aldrig sett varesig före eller efter Stompbox. En sorts unik Vulcan mind-meld mellan punkrock, stoner, grunge och proggig mörk metal, med en sångstil som ligger någonstans mitt emellan Zakk Wyldes och Neil Fallons. Bandet dök upp i samma veva som Helmet och har väldigt mycket gemensamt med Helmets tidiga musikstil, både på sättet vilket de blandade drivande staccatorytmer med gungiga riff spetsade med dissonanta uttryck såväl som melodi men även i det faktum att inget av banden enkelt kan kategoriseras i en behändig genre. De var lika mycket metal som grunge och punkrock som noiserock i stil med band som Pain Teens och Jesus Lizard. I en tid då hardcorepunken strömlinjeformats att låta som Epitaph-, Burning Heart- och Fat Wreck Chordskloner gav Stompbox tillsammans med Helmet, tidiga Clutch och Unsane mig ett glimmer av hopp om rockens forsatta överlevnad. Synd bara att de inte höll längre än debutplattan.
Öppningsspåret No Woods är inte bara en perfekt musikalisk mödomsspräckare för en platta av denna dignitet utan kanske också plattans allra bästa låt. Man kanske kan tycka att det är en tämligen korkad idé att bränna allt krut sådär precis i början av en platta eftersom allting därefter, per definition, måste vara sämre. Men i det här fallet fungerar strategin, eftersom No Woods med sina ryckiga stampande rytm, uppkäftiga sång och sammanflätade riff liksom kastar in en i plattan utan att man kan motstå resten. Det finns egentligen inga riktigt svaga spår överhuvud taget, bara mindre hysteriskt bra sådana. Dessutom finns det en spännande bredd i materialet som gör att alla låtar har sin egen identitet i sammanhanget. Nästan alla låtar sticker ut på ett eller annat sätt och har trots tidens oförlåtliga gång överlevt förvånansvärt väl. Ljudmässigt finns precis ingenting att klaga på. Allt är tajt, luftigt och öppet; ljudbilden är varm och klar men tillräckligt skitig i det lägre registret för att ge en känsla av tyngd. Den känns egentligen inte alls arton år gammal, så det är inte alls högtravande eller en överdrift att kalla Stress för en tidlös platta. Trots att bandet hypades hårt i mitten av nittiotalet, av såväl skivbolag som media, så drunkade de i den lavin av skit som det decenniets senare hälft förde med sig inom de tyngre musikstilarna. Stompbox fick aldrig egentligen den uppmärksamhet och cred de förtjänade, precis som band som Milligram och Only Living Witness etc. Tyvärr så förlorade jag Stress-cdn någon gång under tidiga 00-talet, kanske i en flytt, kanske den blev stulen - vem vet? Men tack vare en write-up på Aversionline så hittade jag tillbaka till dem och fann cdn ultrabilligt på Amazon . Den är dessutom relativt lätt att hitta som nedladdning på nätet om man inte vill göra rätt för sig. Rekommenderas starkt för fans av Clutch, Kuyss, Lo-Pan, Helmet. För den som vill veta lite mer varför bandet imploderade, läs intervjun med bandets basist här.
Tre snabba rekomendationer. Alla tre banden är helt nya bekantskaper för mig. Alla tre sparkar megaröv.
1. Wild//Tribe - Endless Nights Brutal japcore från USA. Vinylen är på g till min brevlåda tillsammans med en digital version. Kissar på mig av upphetsning.
2. Skinfather - Atheos demo Ultratung brutal hardcore i samma stil som mäktiga Harm's Way. Fullängdare ses fram emot som bara fan.
Hollow Earth - (Songs from)We Are Not Humanity Vidrigt hookig hardcore med massor av driv och influenser av allt från Converge till Slayer till Minor Threat. Hoppas bandet hittar ett skivbolag snart. Riktigt jävla snart.
Jag tror säkert att ni känner igen problemet. Alla har nog råkat ut för det. Man lyssnar på ett band vars musik nästan sparkar undan benen för en. Den är så intensiv och fantastiskt jävla bra att man nära nog kissar på sig av upphetsning och sedan.... japp, sedan kommer sångaren in.
Och förstör allt.
Första gången det hände mig var när jag lyssnade på River Runs Red av Life Of Agony för första gången. Satan så bra den var! Riffen, tyngden, ljudet. Allt... Men sedan började Keith Caputo att sjunga.
Kuken!
Hans röst fungerade på resten av bandets samlade insatser som en snorlåma gör på en toast skagen. Allt gick åt helvete. Det gick liksom inte att komma in i det. Jag kunde bara inte sätta Caputos hemska sånginsats åt sidan och gilla resten. Med andra ord förstörde han vad som kunde ha blivit en av de allra viktigaste plattorna i mitt unga liv. Fan ta den mannen!
Senare, långt senare, har jag insett vad en bra eller dålig sångare (eller vokalist ska vi kanske säga) gör för ett band. En bra röst kan ge skjuts till ett bands musik som i fallet med t ex Tom Araya i Slayer eller den kan sänka bandet helt och hållet som i fallet med Life Of Agony. Men det finns även andra lägen. Med endast en medelmåttig röstinsats kan en för övrigt suverän bandinsats bli medioker. Den förvandlas från någonting makalöst, eget och underbart till ett medelmåttigt kluddande som inte riktigt vill lyfta. Exemplen dräller omkring oss. Sångare/vokalister som skriker alternativt ynklogrowlar utan att egentligen på något sätt stå ut ifrån mängden. En sorts mellanregisterröst som låter som en vek variant av Tompa Lindberg (vars röst det tog mig flera år innan jag kunde uppskatta). Skrik utan inflektion eller känsla, vrål utan tydlighet och karaktär. Sådant som sänker bra musik.
Tack och lov finns det undantag, men de är få. För varje bra vokalist verkar det finnas minst tjugo band vars sångare suger. Naturligtvis inser jag att smaken är som baken och att alla tycker olika, men någonstans verkar det som om folk liksom bara accepterar att ett band de gillar har en kass sångare, att det liksom ska vara så. Och snart så låter varje nytt bands sångare likadan som föregående, bara för att vi förväntar oss att det ska låta sådär halvarsligt och vekt.
Här kommer jag att ta upp några av några av mina egna favoriter bland dessa unika undantag, vokalister vars sångstil passar perfekt till den musik de spelar men som också är helt personliga och unika.
Kevin Sharp (Brutal Truth, Damaged, Venomous Concept)
Vad vore Brutal Truth utan Kevin Sharps ultracoola nästan småbluesiga growl som pendlar oförutsägbart mellan det brutalt taggtrådsdjupa och det rostiga mellanregistervassa? Hans insatser på debutplattan är solid dödsmetallvrål men han har alltsedan uppföljaren Need To Control vässat sin alldeles egna stil. Sedan Sounds Of The Animal Kingdom har han lyckats landat i ett perfekt groovigt och punksnäsigt skrikvrål i den lägre delen av mellanregistret som han ofta även använder i sitt sidoprojekt Venomous Concept där tonvikten ligger mer på hardcore. Detta är en snubbe med avundsvärd pipa och som dessutom har förmåga att förmedla både humor, ilska och allvar med sin röst. Kan det vara all majja han röker, tro?
White Trash Rob Lind - (Blood For Blood, Ramallah, Sinners & Saints)
White Trash Rob från bandet Blood For Blood är en snubbe med en satans massa problem. Det senaste jag hörde var att han höll på att supa ihjäl sig medan resten av bandet samlar sig för en återförening. Han har även ett av de senaste decenniernas allra bästa crossoverband på sitt samvete. Jag talar naturligtvis om det mäktiga Ramallah som även det legat på is de senare åren. En sak har han dock aldrig haft problem med. Sin röst. Robs röst har en underbar förmåga att blanda något så oväntat som småsleazig 80-tals metalsång med skrikig hardcoredito och tonvis med indignerat ursinne. Han förmedlar med sin stenhårda inflektion och uppfinningsrika melodistrukturer ett rasande socialt patos och ett ilsket vittnesmål från samhällets baksida med nästan övertydlig klarhet. Han är en baddare på att skriva catchiga melodier och singalongtexter som man kan identifiera sig med. Jag tror att det delvis är hans uppenbara kärlek till klassisk poprock som till exempel The Beatles, som inspirerat denna sida av hans skrivande. Jag hoppashoppashoppashoppas att Rob snart får ordning på all sin skit och sätter igång sitt musicerande igen så att vi äntligen får höra lite nytt material från något av de båda projekten. Eller varför inte från bandet Sinners & Saints som han har ihop med sin brorsa, Mark Lind, som var sångare i Ducky Boys?
Matt Caughtran (The Bronx, Mariachi El Bronx, The Drips)
Jag såg nyligen Matt Caughtrans båda band Mariachi El Bronx och The Bronx framträda på Debaser Medis och jag påmindes då igen varför Matts röst är en av hardcore/punkens allra bästa. Han har inte bara ordentligt med kraft utan också en makalös förmåga att mixa skrik och sång utan att det faller alltför mycket i någondera riktning. Hans smågryniga mellanregister drar ibland över till ett högre läge i livesammanhang men aldrig så mycket att det skadar framförandet. I studio är hans röst helt jävla perfekt. Det sköna är att han dessutom gör mariachigrejen så jävla bra. Det är fan ingen plojgrej bandet gör utan ett helt seriöst åtagande att förmedla smäktande melodier och sång på en fantastiskt hög nivå. Att hans insater dessutom höjde Trash Talks låt Explode till ännu högre höjder är bara ett bevis på att mannen är ett jävla sång-geni.
T (Product Of Waste, POW Camp)
T, eller Terry om man vill vara långrandig, har en av den moderna old school hardcorepunkens vassaste röster. Hans register ligger någonstans i mitten med en sådan där stil som varesig är skrik eller sång eller pratsång. Live tenderar han att dra åt rent skrik men i studion sitter hans röst som en smäck mitt i den rasande lavin som Product Of Wastes musik utgör. Att jag sedan inte är något jättefan av hans rapmusik bryr jag mig mindre om. Men när han rasar ur sig sin ilska och energi i låtar som Crook With A Badge eller You're Siding With The Enemy så är allt annat förlåtet och glömt. Det finns kilovis med attityd och humor i hans engagemang; han sparar aldrig på det känslomässiga krutet vilket resulterar i både djup och omfång, trots en - om man skall betrakta det hela helt objektivt - entonig karaktär.
Tom Araya (Slayer, duh!)
Vad kan säga om Slayers Tom Araya och hans röst som inte redan är uppenbart och självklart för alla med ett uns av metal i blodet? Han är metalmusikens Elvis Presley och Jussi Björling i en och samma person. Hans salivsprutande, satansstinkande, spetsspjutsvassa stämma personifierar allt som är (o)heligt med metal. Han är urtypen och förebilden för alla thrash- och dödsmetalsångare med självaktning. Han har djupet, bredden och ursinnet. Han är, i mina ögon, den perfekta aggressorn när det gäller att framföra ursinnig men tyglad thrash. Jag kan fortfarande, trots att det gått decennier sedan jag hörde den första gången, få ståpäls på hela min varelse när jag hör inledningsskriet i Angel Of Death. Araya är helt enkelt gud.
Dave Dictor (MDC)
Dave Dictor är sångare i det hardcoreband som jämte Dead Kennedys, Black Flag och Minor Threat betytt mest för mig. Hans bullrande rena, ropiga sång (ropsång?) är en av de allra coolaste i genren. Han saknar kanske Jellos galna vibrato, Rollins rabiesskadade ADHD-ursinne och Ians rättfärdiga ilska men det tar han igen med råge i och med känsla och djup. Han kan naturligtvis inte sjunga i ordets rätta bemärkelse och hålla en ren klar ton är inte alls hans grej. Men han har ändå något jazzigt i tonen och ett ironiskt bett som gör att man lyssnar lite extra när man hör hans röst. Han har även en bredd som gör att han utan problem kan ryta ilsket som i Violent Redneck eller countrytwanga som i Chicken Squawk utan att man för den skull kan ta miste om vems röst man hör. På de livespelningar jag hört av bandet låter han i stort sett likadant som i studion vilket alltid är ett plus i min bok.
2012 har rullat in och för att runda av det gångna året kommer jag framöver att här komma med några återblickar på dess, i mitt tycke, allra bästa plattor. 2011 var ett relativt bra musikår i största allmänhet. Men för grindcore var det ett helt fantastikt bra år: vi fick Brutal Truths End Times, Noisears Subverting The Dominant Paradigm, Gridlinks Orphan, Agoraphobic Nosebleeds split med Despise Youoch plattor från grindhybrider som Trap Them, Harms Way, Clinging To The Trees Of A Forest Fire och Graf Orlock. Men inga av dessa, hur fantastiska alla deras plattor än är, ligger i riktigt samma liga som plattan nedan:
Kanadensiska Fuck The Facts har med Disgorge Mexico och Stigmata High-Five, släppt ett par av grindcoregenrens, genom tiderna, allra bästa plattor, men med deras senaste alster Die Miserably, har de tagit ett par rejäla Jätten Jormkliv och, i mitt tycke, lyckats skapa ett av det senaste decenniets allra bästa metalalbum. Jag kanske överdriver en smula, men jag anser nog att Die Miserably är lika viktig för grindcoregenren och lika mångfacetterad som Brutal Truths Need To Control var 1994. Detta är monumentalt stor metal och tyvärr alltför underskattad i både press och av fans. Min stora kärlek till och uppskattning för band som Brutal Truth, Noisear och Gridlink till trots, så kommer dessa inte ens i närheten av dagens upplaga av FTF. Die Miserably är mer än bara en samling bra låtar, den har ett flöde och en soliditet som binder allt samman; en maskinlik precision och perfektion som ger en större enhet än dess sammantagna enskilda delar. Jag skulle kunna dravla på en massa om hur sataniskt bra denna platta är; hur grym gruppen är på att mixa in olika musikstilar utan att tappa fokus; hur otroligt snyggt de flikar in melodier i låtarna utan att förlora ett uns av tyngd eller skärpa; hur djävulskt bra riff de trycker in tamigfan överallt! Iställer väljer jag bara att begära detta: gör er själva en tjänst och lyssna på plattan. För oavsett om ni gillar grindcore eller inte så kommer ni, om ni över huvud taget uppskattar sjukt bra metal eller hardcore, att bli helt utrotade av Die Miserably. Plattan finns i en Deluxeversion på iTunes med en satans massa bonuslåtar, men den finns även att köp på FTFs bandcampsida här.
