Fyra snabba.
Black Tusk - Taste The Sin
2010,
Relapse RecordsGroovigt sydstatsgung från denna Savannahtrio, vars hardcore/metallfusion rör sig i samma svårdefinierade utmarker som
Kylesa,
Coliseum etc. Det är metal men med en stor dos hardcore-estetik. Efter ett gäng splitar med band som
Fight Amp,
Holy Mountain och
Low Country kommer nu deras andra fullängdare, två år efter fullängsdebuten
Passage Through Purgatory. Intet nytt under solen. Tack och lov! Den enda egentliga skillnaden är att man här har valt att sänka tempot lite granna, precis som på senaste Coliseumplattan
House With A Curse. Ljudbilden är fortfarande tung och grynig, på ett positivt sätt, däremot har man till skillnad mot på
Passage Through Purgatory sänkt ned basen i ljudmixen vilket resulterar i ett mer kompakt ljud. Jag föredrar fortfarande debuten pga det högre tempot och det faktum att låtmaterialet var snäppet bättre. Men
Taste The Sin är en gedigen efterföljare, som med all säkerhet kommer att växa.
Various Artists:
This Comp Kills Fascists Volume 22010,
Relapse Records Scott Hull (
Pig Destroyer,
Agoraphobic Nosebleed, Japanese Torture Comedy Hour etc) är en man med många bollar i luften. En av de senaste i raden är denna uppföljare till 2009 års supersamling
This Comp Kills Fascists Volume 1 på vilken han samlade några av den absoluta eliten inom framförallt grindcoregenren, bl a
Brutal Truth,
Magrudergrind,
Insect Warfare,
Total Fucking Destruction. På denna volym har han valt att sprida stilarna lite mer och inkluderat, förutom grind, mer power violenceband, såväl som en hälsosam dos fastcore och renodlad hardcore. Över sjuttio spår med bla
Extortion,
Crom,
Despise You och
Voetsek; band som figurerat ganska länge inom sina respektive undergroundgenrer men som nu lyfts på en något högre nivå tack vare Relapse Records tämligen stora distributionsnätverk. En massiv samling som spretar något, såväl stilmässigt som kvalitativt, men som väger upp dessa brister med intensitet och variationsrikedom.
Watain - Lawless Darkness
2010,
Season Of MistIngen kan väl ha undgått att läsa om eller åtminstone höra talas om dessa svenska gossars framgångar; framgångar som inte alltid ses med blida ögon av många inom denna minst sagt konservativa genre - black metal. Man verkar vilja att allt som produceras inom black metal ska vara hemligt, uruselt producerat och helst olyssningsbart så att man aldrig säljer en enda skiva och ingen någonsin hör talas om en. Man anammar obskyritet, ovilja att utvecklas och förakt för allt och alla som strävar efter särprägel, kvalitet och vision. Något som Watain tack och lov har i överflöd. Här på fjärde fullängdaren, har man vässat svärden ännu skarpare än på föregångaren
Sworn To The Dark och dränkt låtmaterialet i mörkaste mörker. Men vilket ljuvligt mörker, vilka låtar! Detta är en perfekt uppvisning i hur man kombinerar aggression, melodier, snabba partier och mer behärskade hastigheter, utan att förlora sikte på helheten. En perfekt platta i alla avseenden.
Ättestupa - Begraven Mot Norr
2009,
Release The BatsÄttestupa spelar en typ av progginspirerad industrimusik, vars rötter i såväl black metal och dark ambient som ren harsh noise är klart märkbar på denna lp. För den oinvigde kan första mötet med Ättestupa, och föralldel de flesta av deras likar (tex
Niellerade Falibilisthorstar, Dusa, Hum Of The Druid, DHÄ Straffet etc), vara förvirrande, för att inte säga
irriterande. Om man inte känner till denna sida av industrimusiken (dark ambient, noise, power electronics osv) så finns det risk att allt man hör är ett enda krossande, malande, strukturlöst oljud. Är då detta musik? frågar någon. Det är något som i och försig kan diskuteras men låt oss för enkelhetens skull säga att det
är musik. Av något sorts slag. Kanske
antimusik om man har lättare att svälja den termen. För om man kan se bortom det faktum att Ättestupa tar alla dessa mer eller mindre lyssningsbara tidigare nämnda genrer, strimlar ned dem i småbitar, tuggar dem till en trögflytande massa och sedan spottar ur sig resterna, så finner man till slut både struktur, rytm och melodi i detta sammelsurium av ljud. Till skillnad från Ättestupas första självbetitlade lp har man på de två spåren på
Begraven Mot Norr tonat ned oljudsbilden något och introducerat en något mer tydlig skärpa i de ofta mycket melankoliska melodierna. De två spåren,
Den Sista Tiden och
Skymningen klockar tillsammans in på omkring trettiosex minuter, vilket gör dem till maratonlyssningsmaterial. Detta är inget man slölyssnar på i bilen eller på jobbet, snarare meditationsmusik eller som bakgrund när man läser. Detta är
annorlunda musik i ordets sanna bemärkelse. Men våga prova. Det är värt det. Jag lovar.
Spellistan:
Excrementory Grindfuckers - Headliner Der Herzen
Possessed - Seven Churches
Rentokiller - Vigil
Jag hittade nyligen en trevlig filmblog där man kan finna en hel uppsjö intressanta dokumentärer och en hel del andra icke Hollywoodifierade filmer, tex Delikatessen, City Of Lost Children, The Lives Of Others. Tyvärr är de flesta upplagda på sega rapidshare men varför klaga när det är gratis?
