Jag tror säkert att ni känner igen problemet. Alla har nog råkat ut för det. Man lyssnar på ett band vars musik nästan sparkar undan benen för en. Den är så intensiv och fantastiskt jävla bra att man nära nog kissar på sig av upphetsning och sedan.... japp, sedan kommer sångaren in.
Och förstör allt.
Första gången det hände mig var när jag lyssnade på
River Runs Red av
Life Of Agony för första gången. Satan så bra den var!
Riffen,
tyngden,
ljudet. Allt...
Men sedan började
Keith Caputo att sjunga.
Kuken!
Hans röst fungerade på resten av bandets samlade insatser som en snorlåma gör på en toast skagen. Allt gick åt helvete. Det gick liksom inte att komma in i det. Jag kunde bara inte sätta Caputos hemska sånginsats åt sidan och gilla resten. Med andra ord förstörde han vad som kunde ha blivit en av de allra viktigaste plattorna i mitt unga liv. Fan ta den mannen!
Senare, långt senare, har jag insett vad en bra eller dålig sångare (eller vokalist ska vi kanske säga) gör för ett band. En bra röst kan ge skjuts till ett bands musik som i fallet med t ex Tom Araya i
Slayer eller den kan sänka bandet helt och hållet som i fallet med Life Of Agony. Men det finns även andra lägen. Med endast en medelmåttig röstinsats kan en för övrigt suverän bandinsats bli medioker. Den förvandlas från någonting makalöst, eget och underbart till ett medelmåttigt kluddande som inte riktigt vill lyfta. Exemplen dräller omkring oss. Sångare/vokalister som skriker alternativt ynklogrowlar utan att egentligen på något sätt stå ut ifrån mängden. En sorts mellanregisterröst som låter som en vek variant av
Tompa Lindberg (vars röst det tog mig flera år innan jag kunde uppskatta). Skrik utan inflektion eller känsla, vrål utan tydlighet och karaktär. Sådant som sänker bra musik.
Tack och lov finns det undantag, men de är få. För varje bra vokalist verkar det finnas minst tjugo band vars sångare suger. Naturligtvis inser jag att smaken är som baken och att alla tycker olika, men någonstans verkar det som om folk liksom bara accepterar att ett band de gillar har en kass sångare, att det liksom ska vara så. Och snart så låter varje nytt bands sångare likadan som föregående, bara för att vi förväntar oss att det ska låta sådär halvarsligt och vekt.
Här kommer jag att ta upp några av några av mina egna favoriter bland dessa unika undantag, vokalister vars sångstil passar perfekt till den musik de spelar men som också är helt personliga och unika.
Kevin Sharp (Brutal Truth, Damaged, Venomous Concept)
Vad vore
Brutal Truth utan
Kevin Sharps ultracoola nästan småbluesiga growl som pendlar oförutsägbart mellan det brutalt taggtrådsdjupa och det rostiga mellanregistervassa? Hans insatser på debutplattan är solid dödsmetallvrål men han har alltsedan uppföljaren
Need To Control vässat sin alldeles egna stil. Sedan
Sounds Of The Animal Kingdom har han lyckats landat i ett perfekt groovigt och punksnäsigt skrikvrål i den lägre delen av mellanregistret som han ofta även använder i sitt sidoprojekt
Venomous Concept där tonvikten ligger mer på hardcore. Detta är en snubbe med avundsvärd pipa och som dessutom har förmåga att förmedla både humor, ilska och allvar med sin röst. Kan det vara all majja han röker, tro?
White Trash Rob Lind - (Blood For Blood, Ramallah, Sinners & Saints)
White Trash Rob från bandet
Blood For Blood är en snubbe med en satans massa problem. Det senaste jag hörde var att han höll på att supa ihjäl sig medan resten av bandet samlar sig för en återförening. Han har även ett av de senaste decenniernas allra bästa crossoverband på sitt samvete. Jag talar naturligtvis om det mäktiga
Ramallah som även det legat på is de senare åren. En sak har han dock aldrig haft problem med. Sin röst. Robs röst har en underbar förmåga att blanda något så oväntat som småsleazig 80-tals metalsång med skrikig hardcoredito och tonvis med indignerat ursinne. Han förmedlar med sin stenhårda inflektion och uppfinningsrika melodistrukturer ett rasande socialt patos och ett ilsket vittnesmål från samhällets baksida med nästan övertydlig klarhet. Han är en baddare på att skriva catchiga melodier och singalongtexter som man kan identifiera sig med. Jag tror att det delvis är hans uppenbara kärlek till klassisk poprock som till exempel The Beatles, som inspirerat denna sida av hans skrivande. Jag hoppashoppashoppashoppas att Rob snart får ordning på all sin skit och sätter igång sitt musicerande igen så att vi äntligen får höra lite nytt material från något av de båda projekten. Eller varför inte från bandet
Sinners & Saints som han har ihop med sin brorsa,
Mark Lind, som var sångare i
Ducky Boys?
Matt Caughtran (The Bronx, Mariachi El Bronx, The Drips)
Jag såg nyligen
Matt Caughtrans båda band
Mariachi El Bronx och
The Bronx framträda på Debaser Medis och jag påmindes då igen varför Matts röst är en av hardcore/punkens allra bästa. Han har inte bara ordentligt med kraft utan också en makalös förmåga att mixa skrik och sång utan att det faller alltför mycket i någondera riktning. Hans smågryniga mellanregister drar ibland över till ett högre läge i livesammanhang men aldrig så mycket att det skadar framförandet. I studio är hans röst helt jävla perfekt. Det sköna är att han dessutom gör mariachigrejen så jävla bra. Det är fan ingen plojgrej bandet gör utan ett helt seriöst åtagande att förmedla smäktande melodier och sång på en fantastiskt hög nivå. Att hans insater dessutom höjde
Trash Talks låt
Explode till ännu högre höjder är bara ett bevis på att mannen är ett jävla sång-geni.
T (Product Of Waste, POW Camp)
T, eller
Terry om man vill vara långrandig, har en av den moderna old school hardcorepunkens vassaste röster. Hans register ligger någonstans i mitten med en sådan där stil som varesig är skrik eller sång eller pratsång. Live tenderar han att dra åt rent skrik men i studion sitter hans röst som en smäck mitt i den rasande lavin som
Product Of Wastes musik utgör. Att jag sedan inte är något jättefan av hans rapmusik bryr jag mig mindre om. Men när han rasar ur sig sin ilska och energi i låtar som
Crook With A Badge eller
You're Siding With The Enemy så är allt annat förlåtet och glömt. Det finns kilovis med attityd och humor i hans engagemang; han sparar aldrig på det känslomässiga krutet vilket resulterar i både djup och omfång, trots en - om man skall betrakta det hela helt objektivt - entonig karaktär.
Tom Araya (Slayer, duh!)
Vad kan säga om
Slayers Tom Araya och hans röst som inte redan är uppenbart och självklart för alla med ett uns av metal i blodet? Han är metalmusikens
Elvis Presley och
Jussi Björling i en och samma person. Hans salivsprutande, satansstinkande, spetsspjutsvassa stämma personifierar allt som är (o)heligt med metal. Han är urtypen och förebilden för alla thrash- och dödsmetalsångare med självaktning. Han har djupet, bredden och ursinnet. Han är, i mina ögon, den perfekta aggressorn när det gäller att framföra ursinnig men tyglad thrash. Jag kan fortfarande, trots att det gått decennier sedan jag hörde den första gången, få ståpäls på hela min varelse när jag hör inledningsskriet i
Angel Of Death. Araya är helt enkelt gud.
Dave Dictor (MDC)
Dave Dictor är sångare i det hardcoreband som jämte
Dead Kennedys,
Black Flag och
Minor Threat betytt mest för mig. Hans bullrande rena, ropiga sång (ropsång?) är en av de allra coolaste i genren. Han saknar kanske
Jellos galna vibrato,
Rollins rabiesskadade ADHD-ursinne och
Ians rättfärdiga ilska men det tar han igen med råge i och med känsla och djup. Han kan naturligtvis inte sjunga i ordets rätta bemärkelse och hålla en ren klar ton är inte alls hans grej. Men han har ändå något jazzigt i tonen och ett ironiskt bett som gör att man lyssnar lite extra när man hör hans röst. Han har även en bredd som gör att han utan problem kan ryta ilsket som i
Violent Redneck eller countrytwanga som i
Chicken Squawk utan att man för den skull kan ta miste om vems röst man hör. På de livespelningar jag hört av bandet låter han i stort sett likadant som i studion vilket alltid är ett plus i min bok.
