Daggers from the swagger of a sodomites concubine

Always look on the bright side of life

Jag har aldrig förstått varför någon vid sina sinnens fulla bruk skulle vilja lyssna på Cradle Of Filth, men när det gäller Gilded Cunt från plattan Nymphetamine kan jag tänka mig att göra en kortvarig omvärdering. Jag vet inte varför den här låten tilltalar mig. Kanske har det att göra med låtens skönt crossoveraktiga sångstruktur, där suverän stavelse-per-beat-sång ligger precis i takt med rytmsektionen, eller kanske har det med den härligt depraverade texten att göra där Dani Filth rhymar som värsta Lord Byron-gone-gangsta:

Your thin pretence overstretched and sickly
Feigns love and light a long time laid in the grave
My preference leans to killing you quickly
Scissored in the gizzard
That a heart no more maintains

Eller kanske är det helt enkelt så att jag uppskattar att Dani growlvrålar om en förgylld fitta i refrängen i ett stycke medioker meainstream-(pseudo)black-metal och att jag helt enkelt inte kan låta bli att tycka att det är jävligt punkigt och coolt av dem, trots att deras band suger rejäl hästballe.

Vem vet?

Och kanske viktigare:

Vem bryr sig?



Spellistan:

Hellmouth - Destroy Everything, Worship Nothing
Triptykon - Shatter EP

O.C. life is not for me

Mikroinlägg idag. Bra band på MySpace. Night Birds heter de. Surfig Californiapunk. Gillar man Adolescents, tidiga D.I. eller O.C.- punk så gillar man Night Birds. Digga eller dö. Ditt val.

I was so wasted!

OFF! är Keith Morris (från Black Flag och Circle Jerks) nya band ihop med Mario Rubalcaba från Rocket From The Crypt, Steven McDonald från Red Kross och Dimitri Coats från Burning Brides. Det hela låter synnerligen bekant, men fy i helvete så jävla bra! Om jag inte visste bättre skulle jag kunna tro att låtarna jag hittills hört är bortglömt Black Flagmaterial från Nervous Breakdown-eran. Det är slamrigt, hetsigt, intensivt och så fyllt med attityd och punktestiklar att jag man har svårt att tro att Keith är en bra bit över femtio.

EP:n OFF! 1st EP (bra titel där, gubbar) är ute så det är bara att beställa, det ska jag i alla fall göra.

Rise Ghost of War

Cobalt - Gin
2009, Profound Lore

Det är ibland svårt att veta hur man ska förhålla sig till black metal. Jag småskrattar lika ofta nedlåtande åt det överdjävulskt stenhårda kristhatandet och corpse-painttöntiga skogsdyrkandet, med svärd, hillebarder och mimade avgrundsvrål, som jag kan falla som en fura för det totala upproret och den absoluta far-åt-helvete-attityd som ligger som en tung urgegga över genren.

Men det finns något löjeväckande över det faktum att fullvuxna män klär sig i metallbrynjor, nitar, läder och släpar omkring på Excaliburliknande svärd och kladdar ned sig med färg och getblod innan de går upp på scenen.

Skiljelinjen mellan det coola och det löjliga, ja nästan patetiska, är mycket smal, ibland nästan omöjlig att skilja på och verkar röra sig fritt från gång till gång: det som var fantastiskt stenkrossande coolt igår framstår som juvenilt och absurt idag.

Musiken kan vara rå, kall och halvkass och låta som om den vore inspelad i någon av kristhatarnas morsors badrum eller den kan vara djup, ondskefull och magnifik och ha extraordinärt högkvalitativ ljudproduktion. På något sätt spelar det ingen roll vilken av varianterna jag lyssnar på; ibland klickar det liksom bara och då är det skit samma om det är Judas Iscariots Distant In Solitary Night, Portals Swarth, Weaklings Dead Like Dreams eller Satyricons Now Diabolical. Eller, som i det här fallet, Cobalts senaste album, Gin, från 2009.

Bandets musik brukar kallas war metal, något jag kan förstå men som jag ändå ogillar, bland annat för att det ger en lite för snedvriden bild av vad Cobalt egentligen står för. Musiken är black metal men det är också så mycket mer. Cobalt skiter fullständigt i black metallens konvenanser om hur den ska struktureras och spelas; vad man får och inte får göra. Duon blandar intryck från andra delar av såväl metalspektrat som de hardcorebaserade genrerna så som screamon med sina drag åt dissonans och okonventionell rytmik; de plockar åt sig godbitarna från många olika håll, både vad gäller struktur och stil och de drar sig inte alls för att arbeta mycket med melodier. Cobalts förhållningssätt till melodiositet påminner om bland andra Cult Of Lunas eller kanske Justin Broadricks Jesu, där fokus ligger på melankoli, mörker och svepande, ibland monotona melodier. Dessa blandas på ett tämligen unikt sätt med en fantastisk känsla för helsjuka riffbyggen som i magnifika titelspåret, eller låtar som Arsonry och Stomach. Cobalt undviker i stort sett helt blast beats, annars en stapelvara i black metal, även om hastigheten ibland rör sig ovanför midtemposträcket. Till skillnad från den gängse strukturen inom mycket black metal, så blir aldrig låtarna enformiga eller enkelspåriga. Nästan alla spår på Gin är rejält variationsrika, nästan så variationsrika att jag skulle vilja använda ordet progressiv om bandets unika black/war metal.

Jag ser med spänd väntan fram emot Cobalts nästa platta. Om de lyckas knäcka Gin vad gäller variation, låtskriveri och rent jävlar-anamma så kommer jag att vara så jävla på det bara går att vara.

You've got some fucking attitude

The Black Pacific - The Black Pacific
2010, SideOneDummy Records

Jag måste erkänna att mitt förhållande till Pennywise alltid har varit litet kluvet. Inte komplicerat men kluvet. Jag har alltid tyckt om drivet i Pennywises musik och Jim Lindbergs röst och melodier men jag har också alltid tyckt att det varit litet av ett andra rangens Bad Religionkopia man har lyssnat på. Dessutom har jag många gånger funnit produktionen på plattorna både tunn och lite plastig och att bandets medlemmar kanske inte var några hejare som musiker.

Såhär i efterhand och efter några genomlyssningar av deras tidigare material måste jag erkänna att jag kanske har haft fel, i viss mån. Det som har felat i mitt tycke är nog framförallt en alltför stark fokusering på melodier och poppunkfeeling och för lite fokus på aggression och intensitet. Därav resultatet att jag aldrig orkat lyssna rakt igenom ett helt album med Pennywise, utan bara spelat enstaka låtar.

På debutplattan med Jim Lindbergs ny band The Black Pacific, har allt det som jag har haft svårt för med Pennywise fullständigt blåsts bort. Här finns svänget och melodierna; här finns gunget och intensiteten som pendlar mellan metal (nåja, nästan metal) och punk; här finns hardcorekänsla utan att för den skull tappa melodierna.

Ljudmässigt kanske man kunde önska en något tydligare produktion med större skärpa och separation mellan framförallt basen och gitarrerna, men det är petitesser som föga förtar något av lyssningsupplevelsen av det självbetitlade albummet. Låtarna är koncisa och träffsäkra på ett sätt som jag aldrig upplevt på något av Pennywises album. Lindbergs röst är tvärsäker i melodierna men är också mycket mer dynamisk än tidigare. Ett visst mått av ilska och fuck you-attityd kan nu skönjas på ett sätt som ger låtarna en mycket större skärpa och känsla än förr. Jag kommer på mig själv med att associera till band så olika och varierande som The Descendents, BlackFlag, Propagandhi och Pro-Pain när jag lyssnar på TBP. Men intrycket blir aldrig förvirrat eller kluvet, snarare tvärtom: här har låtarna slipats ned till sina hårda rena kärnor och sedan putsats till perfektion.

Mycket, mycket imponerande.

My father was Black, my mother was Decker / Believe me my friend, it doesn't get any better

Här har vi den nya videon på Vimeo från Black Breath, med spåret Unholy Virgin. Själva videon är kanske i sumpigaste laget, men låten är en mördare.

Spellistan:
Dobermann Cult - Cursed To Be...
Black Pacific - ST
Cataract - Killing The Eternal

Banging on the wall to frustration

Jerry's Kids - Is This My World?
1983, XClaim Records

Jerry's Kids Is This My World är kanske den mest energiska platta jag någonsin hört. Alla kategorier. Från inledande I Don't Belong med sitt sinnessjuka driv som hela tiden hotar att spåra ur helt och hållet, till avslutande titelspåret så är det fullt jävla ös. Endast i Black Flag-esqua Lost och Raise The Curtain sänker man hastigheten påtagligt, men dock utan att släppa ett uns av intensiteten. Det handlar naturligtvis om old school hardcore så som den lät under 80-talets första hälft. Odogmatiskt, trendlöst och helt äkta. Det är helt enkelt skitarg, ångestladdad punkrock med ett helt rör amfetaminsuppositorier uppkörda i röven.

Plattan innehåller egentligen inga fillers, för varenda låt är fantastisk, även om jag efter ett par hundra lyssningar självklart har några favoriter: Vietnam Syndrome, Tear It Up, Build Me A Bomb och öppningsspåret, som, när jag hörde det första gången, fick mig att bokstavligen gapa med öppen mun och rysa över hela kroppen samtidigt. Tack för det Marco (Marshall Mosh FTW!)!

Det som, förutom otroligt bra låtar, skiljde Jerry's Kids från mängden av deras samtida akter, var deras trummis, Brian Betzger. Det är svårt att beskriva hans spelstil utan att få det att låta som om killen var helt galen, men tänk Rich Hoak från Brutal Truth, minus blast beatsen så är ni ganska nära. Betzgers trumspel är ungefär som ett x-2000tåg som ständigt är ett fitthår från att helt spåra av rälsen i tvåhundra kilometer i timmen. Hela tiden. Han inte så mycket höll takten som han fyllde varenda låt med oavbrutna fills.

Is This My World är helt enkelt en av hardcorepunkens allra största skivor och till skillnad från de allra flesta plattor från den tiden går den alltjämt att få tag i relativt lätt utan att betala vansinniga priser.

Skaffa!

The Holy Order Is Disorder

Arson Anthem - Insecurity/Notoriety
2010, Housecore Records

Fan fan fan fan fan! Fan vad bra det här är!

Ibland stöter man på en platta som så uppenbart kommer att bli en långkörare och framtida favorit; något man lyssnar ohälsosamt
mycket på i början - om och om igen - och som man sedan kommer att återvända till med en regelbundenhet som hos en paranoid maniker med OCD. Som Slayers Reign In Blood ungefär. Eller TV-serien The Thick Of It. Eller vinylversionen av Flåklypa Grand Prix.

Arson Anthems fullängdsdebut efter den självbetitlade ep:n från 2006 är svinfet hardcore i bästa 80-talsstil med korta sköna breakdowns utan någon som helst tillstymmelse till moderna metalcorefasoner. Det är skrikigt, halvkasst producerat (men satan så svängigt), inspelat till synes mestadels live i studion med få tagningar och inga eller få overdubs (jag kan ha fel men det låter väldigt primitivt) och det är argt.

Riktigt jävla argt!

Om man vill ha någon sorts musikalisk kompassriktning, tänk en blandning mellan Superjoint Ritual och Negative Approach, med ett flortunt täcke av gisten, sur, illvillig sydstatssludge.

A.A. är alltså Phil Anselmo (Pantera, Superjoint Ritual, etc) på gura, Mike Williams (Eyehategod!) på röst (klart den argaste killen i USA), Collin Yeo på bas och självaste Hank III på trummor. Detta projekt har varit i görningen en tid; faktiskt ända sedan 2006 då Mike flyttade in hos Phil efter att han förlorat allt i Katrinakatastrofen i Lousiana. Förstlingsverket bestod av åtta snabba hardcorespår med en knivsudd av metal inslängt. I uppföljande fullängdaren hittar vi inte färre än sjutton spår i samma anda, av vilka bara fyra stycken passerar treminuterssträcket. Så med andra ord är detta ursinnig, vildsint och snabb musik där man vevar så mycket det bara går.

Endast avslutande och smått fantastiska Teach The Gun (To Love The Bullet) avviker märkbart från mängden med sin långsamma och tydliga Eyehategodlika träsksvängssludge i vilken man kramar sönder Sabbathriff i bästa Southern Discomfortmanér.

Det är fan makalöst så bra det är!

Breeding stylized deformity

Dagens lyssningstips:

The High Confessions - Turning Lead Into Gold

Lite from-the-hip-blogging idag. Snabbt inlägg om och rekommendation av uvarna i The High Confessions. Bandet består av Chris Connelly (med förflutet inom Revolting Cocks, Ministry, Killing Joke etc), Sanford Parker (Nachtmystium, Minsk), Steve Shelley (Sonic Youth) och Jeremy Lemos (Stereolab). Deras debutplatta betitlad Turning Lead Into Gold finns på Spotify här. För er som gillar Ministry, Killing Joke, Magazine, Revolting Cocks etc.

Det är kanske bara ett märkligt sammanträffande att skivans titel är nästan densamma som namnet på Connellys fd kollega Paul Barkers (Ministry, RevCo) gamla projekt, Lead Into Gold från slutet av 80-talet?

Funeral held for the depression of man

Nya videon för Ohrwurm från Cephalic Carnages senaste platta Misled By Certainty. Den börjar lite småporrigt och drar sedan iväg in i en splattrig psykosdimma med starka drag av Karim Hussains konst(iga)rysare Subconcious Cruelty. Riktigt skön och kul video med mycket tarmar och inälvor och även en exploderande penis. Eller, ja. Kul och kul. Den kanske inte faller alla i smaken. Jag tyckte i alla fall att den var rolig.




Spellistan:

Pig Destroyer - Explosions In Ward 6

If you don't ask why then you deserve to die

Blind To Faith - The Seven Fat Years Are Over
2009, Holy Terror Records

Blind To Faith's debutalbum The Seven Fat Years Are Over var en av förra årets starkaste hardcoredebuter. Det faktum att den är utgiven på lilla etiketten Holy Terror Records och då endast på vinyl gjorde att plattan förmodligen svischade rakt förbi de flesta, något man nu har rättat till på skivbolagets hemsida, där plattan finns att tanka hem i mp3-format (precis som en massa andra releaser).

Holy Terror, ja. Naturligtvis är det det legendariska hardcorebandet från Cleveland - Integrity - och dess evige frontman Dwid Hellion som står bakom det skivbolaget. Och om man känner till lite om Clevoscenen och tillhörande holy terrorband och de band som senare följde i dessas fotspår, fattar man ganska snabbt att detta handlar om rå djävla hardcore. Stenhårt, krossande, metallisk hardcore.

BTFs hardcore är precis så rå, elakt misantropisk och intensiv som man vill att den här typen av musik ska vara. Det finns inget ljus i slutet av tunneln, det är nattsvart och kommer att förbli så i evighet.

Produktionen är perfekt i detta sammanhang. Sången (framskälld som av en galen hund) ligger där den ska, gitarrerna har lagom med definition utan att bli alltför dominanta och rytmsektionen ligger som en tung matta under det hela. Musikaliskt landar BTF i det metalliska hardcorelandskapet (om man vill ha referenspunkter, tänk ett sumpigt träsk någonstans mellan Slayer och Poison Idea) men har inga problem att svetsa samman låtar där de tunga tuggiga metallriffen varvas med både pisksnärtshastigheter och sludgegung i bästa doommanér. Ofta inom samma låt.

Bäst är BTF när de sänker hastigheten påtagligt som i låtarna Mountain Of Gold och avslutande The World Ablaze men det rasande öppningsspåret Floodgates är något av det grymmaste som spelats in i en studio.

Plattan är kort, en bra bit under 20 minuter men detta gör att det aldrig blir tråkigt eller enformigt. Tvärtom, här finns så mycket variation att det är svårt att värja sig. Jag önskar ofta att fler band tänkte mer på dynamik och på att sålla sitt låtmaterial hårdare, än på att försöka klämma in så många låtar som möjligt per release. Detta för att man inte ska sitta där som lyssnare; övermätt, bedövad och uttråkad efter en maratonlyssning på över sjuttio minuter av samma sak om och om igen tills allt låter som om skivan fastnat på repeat.

Jag ser med spänd väntan fram emot TSFYAOs uppföljare.

Spellistan:

Ramallah - Kill A Celebrity och But A Whimper

Lay down your soul to the gods rock 'n' roll

Black Anvil - Triumvirate
2010, Relapse Records

Black Anvils förstlingsverk, Time Insults The Mind, från 2008 var ett av det årets starkaste debuter inom den extrema metallen. Detta framförallt beroende på bandets egensinnigt black metalframtunga musik, vari man lyckas med konststycket att knåda in delar av trashens upptempo och riffteknik, samt även i viss mån dess tyngd och rytmik, samtidigt som man lutar sig mot ett stadigt fundament av black metalsvärta, mörksinnade melodier och sparsmakade men välriktade blast beats.

Sången, vilken egentligen är Black Anvils svagaste del, drar även den åt black metalhållet med ursinnigt väsande skrik, men den är tillräckligt variationsrik och har tillräckligt med djup för att få ett VG. Man kan ibland skönja små glimtar av melodikänsla men även en annan typ av inflektion som kanske känns mer hemma inom grindcore eller death metal än inom svartmetall.

På uppföljaren Triumvirate har djupet och tyngden i produktionen glidit nedåt ett par rejäla hack på skalan, men jag har lite svårt att bestämma mig för om jag tycker att detta är negativt eller ej för bandet. För här har man valt att fokusera något mer på det svarta i fusionen mellan black och thrash metal. Det hela känns väldigt mycket Satyricon i krokarna runt Now, Diabolical, något jag själv applåderar, men som kanske kan inte ses med samma entusiasm av andra.

Det som framförallt skiljer de två alstren åt är det senares mycket tydligare drag åt stenkrossande tyngd med melodiösa black metalslingor, tunga svängiga riff som påminner mig om Metallica omkring ..And Justice For All och tidigare nämnda Satyricon; och den rymligare, tyngre ljudbilden.

För mig är det ointressant om bandet medvetet valt att röra sig i denna riktning eller ej (för om vi skall vara ärliga är det inget Jätten Jormkliv vi pratar om; snarare ett närmast omärkligt knivuddsbrett steg åt sidan) för allt som spelar någon som helst roll i slutändan är om låtmaterialet, framförandet och ljudbilden får mig att vilja skada någon eller slå hårt på döda ting eller i alla fall springa riktigt riktigt fort.

I det här fallet måste jag erkänna att Triumvirate faktiskt får mig att snegla lite stressat på mina joggingskor.

Nog sagt. Dags för ett par varv i spåret.

Spellistan:

Gravemaker - Ghosts Among Men
The Rotted - Anarchogram EP

Hey there people, I'm Bobby Brown...

Volbeat - Beyond Hell/Above Heaven
2010, Vertigo/Universal

Jag är hemskt ledsen men vad är det för jävla karaktärsdefekt hos gemene man som gör att detta glorifierade afterworkband, vars enda positiva egenskaper är att de är hyfsade musiker och att de är duktiga på att apa efter andra större band (kanske ingen positiv egenskap nu när jag tänker efter), har blivit så populära?

Kan det vara det allmänna karaokiserandet av folks musiksmak? Det faktum att de allra flesta är nöjda med att kunna nynna med i en enkel melodi; något som man direkt känner igen oavsett hur packad man är på krogen?

Volbeat har lyckats med en sak, det medger jag: de har lyckats att skapa en sorts schlagermetal som till och med är lättare att ta till sig än Stone Sours mainstreammetal (som jag för övrigt gillar ganska bra). De har åstadkommit en chimär som är lika delar Metallica, Green Day, Ugly Kid Joe och den Sweet Home Alabama-ylande pubtrubaduren alla hatar, inklusive pubtrubaduren själv.

En hel del saker i deras musik stör mig, men det som framförallt får mig att gnissla tänder så att det nästan blir rundgång i huvudet är sångarens obehagliga hybrid mellan Keith Caputo, en ung Glenn Danzig och James Hetfield. Det enerverande gröt-i-halsen-vibratot får alla mina nerver att spänna sig som om de vore pianosträngarna man hängde Mussolini i. Jag kan bara inte med det, lika litet som jag uppskattar de vilda musikaliska stölderna i alla tänkbara jävla väderstreck: Slayer (jag antar att South Of Heaven/Mandatory Suicide-rip-offen i Who They Are är menad att vara ironisk?), Metallica, Green Day, Manowar etc etc ad nauseam.

Emellertid så kommer jag titt som tätt på mig själv med att gå omkring och smånynna på de här melodierna, trots min relativt starka avsky för dem; så oavsett vad jag tycker om Volbeat som musikalisk företeelse så måste jag erkänna att de har en förmåga att snickra ihop hookiga melodier och svängiga stycken som snabbt sätter sig i det undermedvetna och vägrar släppa taget, ungefär som candirufisken som simmar upp i urinröret på ovetande badare och sedan hakar sig fast därinne med hullingar.

När deras 15 minuter (ok kanske något mer än 15 minuter) i spotlighten är över har killarna i Volbeat troligen en lång och lukrativ karriär framför sig, som jingelskrivare i reklambranschen.

Eller som pubtrubadurer.

Spellistan:
The Crown - Doomsday King
Diskreet - Engage The Mechanicality
Adrenalin O.D. - Humungousafungusamongus