Volbeat - Beyond Hell/Above Heaven2010, Vertigo/Universal
Jag är hemskt ledsen men vad är det för jävla karaktärsdefekt hos gemene man som gör att detta glorifierade afterworkband, vars enda positiva egenskaper är att de är hyfsade musiker och att de är duktiga på att apa efter andra större band (kanske ingen positiv egenskap nu när jag tänker efter), har blivit så populära?
Kan det vara det allmänna karaokiserandet av folks musiksmak? Det faktum att de allra flesta är nöjda med att kunna nynna med i en enkel melodi; något som man direkt känner igen oavsett hur packad man är på krogen?
Volbeat har lyckats med en sak, det medger jag: de har lyckats att skapa en sorts schlagermetal som till och med är lättare att ta till sig än Stone Sours mainstreammetal (som jag för övrigt gillar ganska bra). De har åstadkommit en chimär som är lika delar Metallica, Green Day, Ugly Kid Joe och den Sweet Home Alabama-ylande pubtrubaduren alla hatar, inklusive pubtrubaduren själv.
En hel del saker i deras musik stör mig, men det som framförallt får mig att gnissla tänder så att det nästan blir rundgång i huvudet är sångarens obehagliga hybrid mellan Keith Caputo, en ung Glenn Danzig och James Hetfield. Det enerverande gröt-i-halsen-vibratot får alla mina nerver att spänna sig som om de vore pianosträngarna man hängde Mussolini i. Jag kan bara inte med det, lika litet som jag uppskattar de vilda musikaliska stölderna i alla tänkbara jävla väderstreck: Slayer (jag antar att South Of Heaven/Mandatory Suicide-rip-offen i Who They Are är menad att vara ironisk?), Metallica, Green Day, Manowar etc etc ad nauseam.
Emellertid så kommer jag titt som tätt på mig själv med att gå omkring och smånynna på de här melodierna, trots min relativt starka avsky för dem; så oavsett vad jag tycker om Volbeat som musikalisk företeelse så måste jag erkänna att de har en förmåga att snickra ihop hookiga melodier och svängiga stycken som snabbt sätter sig i det undermedvetna och vägrar släppa taget, ungefär som candirufisken som simmar upp i urinröret på ovetande badare och sedan hakar sig fast därinne med hullingar.
När deras 15 minuter (ok kanske något mer än 15 minuter) i spotlighten är över har killarna i Volbeat troligen en lång och lukrativ karriär framför sig, som jingelskrivare i reklambranschen.
Eller som pubtrubadurer.
Spellistan:
The Crown - Doomsday King
Diskreet - Engage The Mechanicality
Adrenalin O.D. - Humungousafungusamongus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar