10.000 lawyers dead on Robertson/Felt good to just kick back and look at'em/We were fucking laughing at them

Despise You/Agoraphobic Nosebleed - And On And On
2011, Relapse Records

Power violence, för de som inte känner till termen, är i grund och botten en brygd av lika delar grindcore och sludge och en mindre dos punk. Det är, precis som generaliserade termer brukar vara, en grovt förenklad bild av vad stilen egentligen består av. Men för enkelhetens skull kan vi nöja oss med det. Ljudmässigt brukar det låta ungefär såhär: Irrande rundgång (ibland med ett samplat intro taget från en filmdialog) leder in i ett långsamt trögflytande gitarriff, uppbackat av en rytmsektion som rör sig i oroväckande och förebådande slowmotion. Så håller det på en stund. Ibland vrålar någon någonting (man finner ofta dubbla sångare eller fler i dessa band, ofta kvinnor, som en motpol till de grövre manliga rösterna) och sedan så exploderar helt allt plötsligt i ett rasande jävla högintensivt kaos av snärtiga hardcorepunkriff och blästrande blast beats och vildsinta sånginsatser. För att sedan, helt plötsligt, stanna upp och dra fram sludgegrepen igen. Det är musik som i mångt och mycket bygger på en mycket effektiv, om än enkel, dynamik och på en villighet att leka med genrer och stilar. Inte sällan kan de sludgiga partierna övergå i ren elektronisk noisejam, något som pionjerades i hybriden Bastard Noise från power violencebandet Man Is The Bastard. Bland de mer kända utövarna av stilen (bortsett från nyss nämnda MITB) hittas namn som Spazz, Infest, Hatred Surge, Endless Blockade, Crossed Out, Black Army Jacket och Despise You. Och det är just de sistnämnda vi hittar här på den vansinnigt efterlängtade spliten med grindcorefenomenet Agoraphobic Nosebleed som släpptes i dagarna. Och trots min stora kärlek till och beundran inför ANb och deras galna cybergrindcorehybridisering av allt som ligger i metalmusikens närhet (däribland även power violencestilen) så är det gubbarna (och damen) i Despise You som gör den här plattan till vad den är. Med ursprunget djupt rotat i den västkustska hardcorepunken och siktet ställt på total samhällsomstörtning driver Despise You fram som ett ilsket anarkistfyllo på stan, fyllt av ironiserande hat och stöddig punkattityd. Det är inget finlir vi snackar om nu, men låtarna är ändå så pass starka att de på inget sätt glider ihop till en sörja som låter likadant. Tvärtom. Jag är superimponerad av kvaliteten på musiken de knåpat ihop till den här plattan. Det är ju trots allt omkring tio år sedan bandet släppte något nytt. Starkast av alla spåren är öppningsspåret Bereft, Roll Call och, ironiskt nog, The Fear Song; en cover på Fears punkdänga I Don't Care About You, fast med en något uppdaterad text. Bandet river av arton spår på omkring sexton minuter i ett förblindande tempo och det är precis lagom. Mer hade kunnat bli för mycket. Ljudmässigt finns inte mycket att kommentera. Allt sitter där det ska. På en sådan här platta ska det på något sätt vara litet krassligt, skitigt och opolerat. Men inte till överdrift. Det låter aldrig som om man lirat in plattan i någons badrum.
Efter Despise You är det dags för Agoraphobic Nosebleed att äntra scenen och det gör de på sitt oefterhärmliga och högst oberäkneliga sätt med den trögflytande Half Dead; en brutal tjurig sludgemacka som fungerar trots de programmerade trummorna. Bara att lyfta på hatten åt Scott Hulls (Pig Destroyer) maniska och hookiga gitarriff. Sedan följer sex spår i den något mer utvecklade stil som bandet uppvisade på Agorapocalypse. Man har övergett de frenetiska tjugosekunders grindattackerna (eller ja, det gnistrar till i Misinformation, Los Infernos och Ungrateful - ingen av dem tar sig förbi minuten) och bygger upp låtarna på mer traditionellt vis, även om det aldrig blir långtråkigt. Man har åter använt sig primärt av Jay Randall på sång igen, vilket jag anser vara ett smart drag då den passar musiken bättre än Katherine Katz alltför tunna skriksång. Hennes röst fungerar bäst som ett komplement till Randalls mer ilskna pratskrik. Starkaste spåren: As Bad As It Is och Possession.

Full Metal Jack-Off pt III: So Very Tired Of Being Sick

Eftersom jag har haft den goda lyckan att åka på en särdeles rejäl jävla förkylning (alternativt influensa) och har dragits med den sedan helgen, med allt vad det innebär med feber, huvudvärk, mental förvirring, total frihet från sömn och allmän jävla orkeslöshet så blev jag hemmasittande ikväll och missade detta.

Ord kan inte beskriva mitt missnöje.
Bara våld. Extremt våld.

Därför bjuder jag upp till våldsam dans. Så i med munskyddet nu, på med suppen och spänn fast vuxenblöjan för nu kommer det att göra ont.

Först ut är nya videon "Existo Vulgore" från Morbid Angels nya platta, Illud Divinum Insanus (japp, de kommer att släppa en platta med ordet anus i titeln; väldigt grindcore av dem), som dyker upp någon gång i juni. Bandet har David Vincent tillbaka på sång (YES!) och jag får styve av bara tanken på hur plattan kommer att låta.

Efter det har vi debutvideon "Fuck Yeah" från mucho hypade svenska supergruppen DeathDestruction. Och när vi ändå är inne på svensk machotatuerad ölhävarmetal så slänger vi med "Master Of Delusions" med Umeågrabbarna i Live Elephant.

Det bästa har jag sparat till sist så att ni inte missar det. Den 26:e denna månad släpper Relapse en split mellan grindcorerävarna Agoraphobic Nosebleed och power violence-veteranerna Despise You och om man får tro hypen så kan denna komma visa sig bli en av årets allra bästa plattor. Jag har redan lyssnat sönder mina grannars tålamod med de två spår som Despise You lagt upp på sin Stereokillersida - klicka på bildlänken nedan, om du inte fattar hur du tar dig dit. Första spåret är en kort men dynamisk one-two-kombination till kroppen och huvudet som tillfälligt förlamar en och sedan, som en coup de grace, kommer deras cover på bandet Fears "I Dont Care About You" och knockar en med illvillig high-kick mot tinningen.

This is Oslo not L.A. pt 2: Ragnarokian Hymns

Okkultokrati - Knarkskog EP
2010, Ormeyngel

Håll i hatten, gubbar, för här vankas totalt ös! Vid det här laget känner nog de flesta till de norska blackmetalpunkarna i Okkultokrati och vet att de är grabbar som gör precis som de vill och skiter i vad andra tycker. Deras punkinjicerade crustmetal är slamrig och larmande och det råder inga tvivel om att det är just så de vill ha det. Denna turnéutgåva av Okkultokratis EP med den underbart bisarra titeln Knarkskog trillade, till min stora förtjusning, in här i veckan. Detta är samma EP som släpptes 2009 men denna gång med ett annat, Raymond Pettibon- och Black Flag-influerat, omslag. Knarkskog består av fyra korta spår av ursinnig hammerfistmetal/punk. Till skillnad från fullängdaren No Light For Mass, saknar Knarkskog dess tunga, rena ljudbild, vilket ger denna EP en mer markerad, punkig lofi-vibb. Det finns överhuvud taget en distinktare punkighet i riffen här och en stor dos av amerikansk nittiotalshardcore (även tempot är genrellt sett högre än på NLFM), men även drag åt slamrig noiserock, typ Pain Teens och The Jesus Lizard. Denna EP må vara kort - omkring sex minuter bara - men det gedigna låtmaterialet är så pass bra att längden inte blir något hinder, utan snarare borgar för upprepade lyssningar.

Hardcore cluster bomb pt 2: Pretenders To The Throne - Discordance Axis is dead, long live Gridlink

Gridlink - Amber Grey
2008, Hydra Head

Gridlink - Orphan
2011, Hydra Head

Efter att Discordance Axis gick i graven för omkring ett decennium sedan har det känts som om ett vakuum spridit sig inom den progressiva grindcorescenen. Visst har det funnits och finns alldeles fantastiska band inom genren (Brutal Truth, Noisear, Antigama, Pig Destroyer etc) men på något sätt lyckas de sällan fylla det tomrum som D.A. lämnade efter sig. Få band kunde/kan tävla med dem ifråga om intensitet, påhittighet och känsla. Man mixtrade med konstiga rytmsignaturer, märkligt långsamma riff till Dave Wittes maskinprecisa blastbeats, dissonanta men samtidigt melodiösa gitarrpartier och Jon Changs vridna sångröst och hans tillika fantastiska texter. I all ärlighet efterlämnade bandet ingen gedigen diskografi: endast ett gäng splitar och tre fullängdare, varav den sista, The Inalienable Dreamless, har kommit att representera mycket av det som är positivt och framåtskridande inom grindcore för min egen del. Allt detta försvann när bandet av olika anledningar gick ur tiden.
Jag visste att en av gitarristerna mer eller mindre slutat med musiken eftersom han lider av någon sorts epileptiska anfall (orsakade av att ha stått för nära högtalarna live, påstås det), att Dave Witte gått vidare till ett dussintal andra band (Municipal Waste, Birds Of Prey och Burnt By The Sun för att nämna några) och att Chang hade fortsatt med ett par andra projekt, varav Gridlink var ett och Haiyaino Daisuki var ett annat men jag hade egentligen aldrig brytt mig om att forska noggrannare i dessa (jag avskrev Hayaino Daisukis första platta som tråkig, medioker och dåligt producerad efter ett par hastiga genomlyssningar; något som senare också visade sig vara fel). Det var inte förrän för ett par veckor sedan då jag läste om släppet av Gridlinks senaste platta Orphan som jag insåg att det nog var dags att kolla upp Gridlink igen, på riktigt.

Bandets båda plattor är korta. Mycket korta. Man har valt att kalla dem fullängdare men det är endast till antalet låtar man kan referera till debuten Amber Grey och efterföljaren Orphan som fullängdare. De klockar in på drygt tjugofyra minuter...tillsammans! Vilket torde göra dem till två av världshistoriens kortaste fullängdsplattor.

Men det kanske är tur på sätt och vis att de är så korta. För nu hinner man inte bli både överkörd och tröttsamt bedövad av sjuttiosex stycken trettiosekundersspår som alla låter mer eller mindre likadant efter halva plattan: något som är alltför vanligt förekommande inom genren. Istället serveras vi på debuten elva genomtänkta, koncisa låtar, bestående av väldigt precis grindcore av det progressivare slaget: inte progressivt i bemärkelsen flummig, experimentell och osammanhängande, utan i bemärkelsen villig att leka med musiken och dess granngenrer (death metal , hardcore, metalcore etc), men fortfarande inom ramarna för det lösa regelverk som gör grindcore till vad det är. Man drar snabbt paralleller till Discordance Axis: naturligtvis delvis på grund av Changs märkligt känslosamma röst (det är ju trots allt ändå vrålande grisskrik och dödsgrowl det handlar om) men även den extremt viscerala tonen i musiken; i dess desperata intensitet och i det nästan kirurgiska i både utförandet och i produktionen.

En annan sak som imponerar är hur man lyckas snickra ihop gedigna klassiska hårdrocksmelodier och riff och blandar dessa med snirkliga black metalslingor i en och samma låt: jag hittar influenser ifrån allt från tidig norsk black metal till Manowar i spår som The Jenova, Black och Stake Knife.

Mitt enda egentliga klagomål är att det som allt som oftast saknas bastyngd i produktionen vilket gör att ljudet ibland kan kännas lite tunt och skört. Men detta är litet minus på det hela taget.

På purfärska uppföljaren Orphan har skruvarna dragits åt ytterligare och man har öppnat ljudbilden något med en lite luftigare men också något tyngre produktion, men fortfarande saknas basen i viss utsträckning. Den kunde gärna fått lite mer utrymme. Musikaliskt är detta en naturlig fortsättning på Amber Grey, vilken i sin tur känns som en naturlig fortsättning på Discordance Axis The Inalienable Dreamless. Allt sitter som i ett skruvstäd: prickskytteprecisionen i allt från trummisens galna blastbeats och virvelvindsfills och gitarrernas, nu i ännu större utsträckning, melodiösa slingor och riff till Jon Changs vildsinta skrik, vilka nu visar en större bredd än tidigare och en beredvillighet att testa nya infallsvinklar.

Jag är så satans imponerad och nöjd. Jag trodde aldrig att tomrummet efter Discordance Axis skulle kunna komma att fyllas, men som det ser ut är Gridlink den perfekta tronföljaren.

En lustig detalj: på Orphan börjar alla tolv spåren förutom öppningslåten, Dar Al-Harb, med inräkning på trumpinnarna. Punk as fuck.

Ett par youtubespår med bandet, plus en karaokeversion av titelspåret på nya skivan:

Hardcore cluster bomb pt 1: Negative Approach

Ovanstående sjutummare trillade ned i min brevlåda idag, vilket drog igång ett oemotståndligt sug efter originalen med Negative Approach och bättre än nedanstående videor blir det inte utan psykofarmaka och sprit. Två av Negative Approachs allra hårdaste och bästa spår. Finns ingen artist som får mig att vilja slå sönder saker så mycket som de här grabbarna, förutom möjligtvis Kikki Danielsson. Samlingen Reproach kan du slanga hem genom att klicka på bilden.

Spin the black circle

Graf Orlocks - Doombox EP
2011, Vitriol Records

Denna kartonginfattade vinyljuvel damp ned i min brevlåda idag och jag är så upphetsad att jag nästan kissar på mig. Graf Orlocks Doombox EP, utgiven på Vitriol Records är en hyllning till det sena 80-talet och 90-talets ghettofilmer och dess kanske allra mest revolutionerande teknologiska uppfinning: bergsprängaren. Detta är troligtvis den coolaste förpackningen för ett vinylsläpp någonsin: det suveräna omslaget kan - om man så önskar - vecklas ut till en klassisk boombox och i den medföljande klassiskt designade (svartvita) instruktionsmanualen hittar man bland annat linernotes och låttexterna till Doombox, vilka alla (enligt bandets säregna vana) är ordagranna stölder från olika filmdialoger. Om man sedan lägger till det faktum att en bonuscd med bandets alla tidigare cd-släpp (den så kallade Destination Time-trilogin) inkluderas så står det glasklart att detta är det bästa som hänt sedan man uppfann bacon och fotriktiga skor.

Musiken då? Ja, den är precis vad man kan förvänta sig av Graf Orlock om man känner till deras variant av rockinfluerad grind/hardcore: tunga och ofta dissonanta breaks interpunkterar svidande ilsken hardcore vilken i sin tur blästras ren av grindrens med sådär lagom slarviga blast beats. Eller ja, inte slarviga, men inte den där death metalklickiga varianten som skapas av trumtriggers. Låtarna ligger alla på omkring två minuter, vilket gör att man skalar bort allt överflöd från dem, vilket i sin tur ger en skarpare dynamik och effektivitet i musiken. Jag drar ofta paralleller till Burnt By The Sun när jag hör Graf Orlock, fast med mer punkattityd och ett mindre metaltungt fundament. Hursomhelst, grym jävla platta på precis varenda front.
Buy or die!

3 Hits From Hell

Sonne Adam - Transformation
2011, Century Media

Efter ett par EPs, varav den ena med den oslagbart metalhårda titeln Armed With Hammers, snappades israeliska Sonne Adam upp av tungmetalbolaget Century Media och en virvelvind av hype på metalbloggarna var sedan ett faktum. Man hänvisar till storheter som Morbid Angel, Paradise Lost, Celtic Frost och Triptykon och menar att detta band levererar "da shit". Och, visst, jag kan hålla med till en viss del: det finns drag åt vad dessa band gör eller har gjort musikaliskt, men det är kanske inte riktigt lika stilrent som till exempel Altars Of Madness, To Mega Therion eller Eparistera Daimones. Här finns alla ingredienser som behövs: nedsvärtade tunga riff som påminner lite om Satyricon, brutalt grynig ljudbild, black metalmelodiösa slingor och en känsla av klassisk Floridadeath metal, innan allt blev blast beats och ultratekniskt. Det finns även inslag av nordisk blackdeath i allt detta som breddar materialet lite extra. Kort sagt, detta osar old school death metal med black metalsvärta. Men det känns som att det saknas något för att få dessa nio spår från att lyfta ordentligt. Efter ett flertal genomlyssningar sitter plattan fortfarande inte helt, vilket gör intrycket lite flyktigt. Kanske även denna platta skulle ha kortats ned till en EP?


Low Places - Spiritual Treatment
2011,

Från den kulturella tryckokaren Los Angeles kommer suveräna Low Places och deras senaste alster Spiritual Treatment finns gratis på deras bandcampsida här. Plattan består av fyra spår av snabb, betongtung hardcore och är över innan kaffet hunnit brygga klart, men när den är slut behöver du fanimig inget kaffe för att vakna. Bandet har stramat upp stilen något på Spiritual Treatment; man varvar fortfarande blytunga långsamma pass med ultrasnabba men nu finns en mer metallisk känsla som inte saknades förut men som var något otydlig. De tydliga power violencedragen från de tidigare släppen känns avlägsna och jag kommer på mig själv med att dra paralleller till band som till exempel Trash Talk, vilket är mycket positivt.


Drugs Of Faith - Corroded
2011, Selfmade God Records

Virginiabandet Drugs Of Faiths fullängdsdebut Corroded är efterlängtad. Efter ett par kortare släpp (en självbetitlad EP och en split med grindmonstret Antigama) kommer den så till slut. Utgiven på Selfmade God, producerad av Kevin Bernsten (Triac) och mastrad av Scott Hull (Pig Destroyer), med gästsång från JR Hayes - också Pig Destroyer - är den, inte alldeles oväntat, inte en helt renodlad grindcoreplatta, även om bandet ofta beskrivs som grindcore eller ibland grind 'n' roll (ett fantastiskt uruselt genrenamn, för övrigt). Produktionen på Corroded är väldigt ren och luftig och inte alls grindgrötig: alla instrument är väldigt tydliga i mixen och den klara gitarrtonen och den punkigt gungiga basen påminner mig mer om postpunk än grind eller metal. Det är uppenbart att man under inspelningen av plattan tagit stor hänsyn till materialet så att ljudbilden matchar låtarna; det hade varit lätt att dränka plattan i tyngd och grynig distortion, men istället tog man den smarta vägen och låter musiken tala fritt, obehindrad av en "cool" metalproduktion. Musikaliskt är detta en ren hardcoreplatta med inslag av jazzig screamodissonans och sådär metalliskt skimrande postpunkmelodier och endast små dito av grindcore: man använder sig emellanåt av blast beats men tynger inte låtarna med mer än endast ett modikum av metalfetma. En sak som snabbt slår en när man lyssnar på Corroded är att bandet har en grym känsla för dynamik i sitt låtskriveri: man lyckas samtidigt att skriva minnesvärda låtar som man injicerar en stor dos av variation i dem, dock utan att göra dem röriga eller att de degenererar i riffsallad. En annan sak som gör att Drugs Of Faith står ut ifrån mängden är sångarens skönt klassiska hardcoresång som hamnar mitt mellan desperata skrik och ilsket vrålande; inget gutturalt grindcorekakmonstergrowl eller crustigt grisskrikande. En riktigt jävla rekommenderad platta.

This is Oslo not L.A. pt 1: Hosannas from the basement of Hell

Det har hänt något i Norge, vårt allra käraste broderland, vilket vi allt som oftast pratar lite nedlåtande om med ett överseende leende på läpparna, som om vi talade om en lätt förståndshandikappad kusin. Det har hänt något. Något omtumlande, kanske smått revolutionerande. Och bra. Kan det vara något i vattnet? Kanske har den svenska styvbroderligheten fastnat i halsen på norrmännen? Kanske det bara var en tidsfråga? Hursomhelst så formligen dräller det med bra rock/punk/hardcore/metalband i Norge: Kvelertak, Haust, Okkultokrati, Årabrot, Drugged SS, Blackest Woods, Noxagt etc etc. Här kommer första delen i en planerad serie recensioner av några av dessa band.

Haust - Powers Of Horror
2010, Fysiskt Format

Eftersom alla jävlar redan vet hur Kvelertak låter så skippar vi den rescensionen och tar istället itu med deras landsbröder i punkrockmetalhybriden Haust. Till skillnad från Kvelertaks musik så finner man inga Turbonegroinfluenser i Hausts låtar, däremot så blandas det friskt med olika genrer; man räds inte mixa rejäla överdoser av thinnersniffande punkrock, nedsupen kristhatande black metal och fläskigt krossande Entombedmetal. Det går inte så särskilt fort, inga blast beats eller så men efteråt så känns det ändå som om man blivit överkörd av en skenande industrimangel. Vi serveras tretton krut- och hemkörd-sprit-stinkande spår, av vilka endast två tar sig förbi tre minuters speltid. Låtarna är riktigt bra och saknar inte hookar, men är samtidigt inget som fastnar i minnet på en gång. Kanske hade plattan vunnit på att gallras något och släppts som en EP. Hursomhelst så är detta partyrockmusik och då är ultravåld en bra strategi. Hammer smashed face!

Okkultokrati - No Light For Mass
2010, Fysiskt Format

Hausts labelpolare Okkultokratis debututflykt i de mörka trollinfesterade black metalskogarna i norr är en platta som fullkomligen dryper av första generationens black metal (tänk Venom) och snorig doomtung crustpunk och sludgefuktiga Eyehategodkrypningar. Det varvas blytung halvsnabb hardcoremetal (som påminner mig om såväl Carcass och Dismember som sentida Killing Joke) med långsamt malande krossdoom och en mer "rockig" mellantempometal. Sången drar åt det svartmetalliga men låter för den skull inte som om man fastnat med kulorna i dragkedjan, utan mer som en mager norsk Cronos (Venoms sångare för er som inte vet). Första spåret på plattan On Mouth Of Hells (se video nedan) är en av 2010 års allra bästa låtar. Resten av plattan ligger inte långt efter, men det finns ett par fillers vilket drar ned helheten lite grann och gör att plattan känns lite för spretig för ett toppbetyg.