This is Oslo not L.A. pt 1: Hosannas from the basement of Hell

Det har hänt något i Norge, vårt allra käraste broderland, vilket vi allt som oftast pratar lite nedlåtande om med ett överseende leende på läpparna, som om vi talade om en lätt förståndshandikappad kusin. Det har hänt något. Något omtumlande, kanske smått revolutionerande. Och bra. Kan det vara något i vattnet? Kanske har den svenska styvbroderligheten fastnat i halsen på norrmännen? Kanske det bara var en tidsfråga? Hursomhelst så formligen dräller det med bra rock/punk/hardcore/metalband i Norge: Kvelertak, Haust, Okkultokrati, Årabrot, Drugged SS, Blackest Woods, Noxagt etc etc. Här kommer första delen i en planerad serie recensioner av några av dessa band.

Haust - Powers Of Horror
2010, Fysiskt Format

Eftersom alla jävlar redan vet hur Kvelertak låter så skippar vi den rescensionen och tar istället itu med deras landsbröder i punkrockmetalhybriden Haust. Till skillnad från Kvelertaks musik så finner man inga Turbonegroinfluenser i Hausts låtar, däremot så blandas det friskt med olika genrer; man räds inte mixa rejäla överdoser av thinnersniffande punkrock, nedsupen kristhatande black metal och fläskigt krossande Entombedmetal. Det går inte så särskilt fort, inga blast beats eller så men efteråt så känns det ändå som om man blivit överkörd av en skenande industrimangel. Vi serveras tretton krut- och hemkörd-sprit-stinkande spår, av vilka endast två tar sig förbi tre minuters speltid. Låtarna är riktigt bra och saknar inte hookar, men är samtidigt inget som fastnar i minnet på en gång. Kanske hade plattan vunnit på att gallras något och släppts som en EP. Hursomhelst så är detta partyrockmusik och då är ultravåld en bra strategi. Hammer smashed face!

Okkultokrati - No Light For Mass
2010, Fysiskt Format

Hausts labelpolare Okkultokratis debututflykt i de mörka trollinfesterade black metalskogarna i norr är en platta som fullkomligen dryper av första generationens black metal (tänk Venom) och snorig doomtung crustpunk och sludgefuktiga Eyehategodkrypningar. Det varvas blytung halvsnabb hardcoremetal (som påminner mig om såväl Carcass och Dismember som sentida Killing Joke) med långsamt malande krossdoom och en mer "rockig" mellantempometal. Sången drar åt det svartmetalliga men låter för den skull inte som om man fastnat med kulorna i dragkedjan, utan mer som en mager norsk Cronos (Venoms sångare för er som inte vet). Första spåret på plattan On Mouth Of Hells (se video nedan) är en av 2010 års allra bästa låtar. Resten av plattan ligger inte långt efter, men det finns ett par fillers vilket drar ned helheten lite grann och gör att plattan känns lite för spretig för ett toppbetyg.