Despise You/Agoraphobic Nosebleed - And On And On2011, Relapse Records
Power violence, för de som inte känner till termen, är i grund och botten en brygd av lika delar grindcore och sludge och en mindre dos punk. Det är, precis som generaliserade termer brukar vara, en grovt förenklad bild av vad stilen egentligen består av. Men för enkelhetens skull kan vi nöja oss med det. Ljudmässigt brukar det låta ungefär såhär: Irrande rundgång (ibland med ett samplat intro taget från en filmdialog) leder in i ett långsamt trögflytande gitarriff, uppbackat av en rytmsektion som rör sig i oroväckande och förebådande slowmotion. Så håller det på en stund. Ibland vrålar någon någonting (man finner ofta dubbla sångare eller fler i dessa band, ofta kvinnor, som en motpol till de grövre manliga rösterna) och sedan så exploderar helt allt plötsligt i ett rasande jävla högintensivt kaos av snärtiga hardcorepunkriff och blästrande blast beats och vildsinta sånginsatser. För att sedan, helt plötsligt, stanna upp och dra fram sludgegrepen igen. Det är musik som i mångt och mycket bygger på en mycket effektiv, om än enkel, dynamik och på en villighet att leka med genrer och stilar. Inte sällan kan de sludgiga partierna övergå i ren elektronisk noisejam, något som pionjerades i hybriden Bastard Noise från power violencebandet Man Is The Bastard. Bland de mer kända utövarna av stilen (bortsett från nyss nämnda MITB) hittas namn som Spazz, Infest, Hatred Surge, Endless Blockade, Crossed Out, Black Army Jacket och Despise You. Och det är just de sistnämnda vi hittar här på den vansinnigt efterlängtade spliten med grindcorefenomenet Agoraphobic Nosebleed som släpptes i dagarna. Och trots min stora kärlek till och beundran inför ANb och deras galna cybergrindcorehybridisering av allt som ligger i metalmusikens närhet (däribland även power violencestilen) så är det gubbarna (och damen) i Despise You som gör den här plattan till vad den är. Med ursprunget djupt rotat i den västkustska hardcorepunken och siktet ställt på total samhällsomstörtning driver Despise You fram som ett ilsket anarkistfyllo på stan, fyllt av ironiserande hat och stöddig punkattityd. Det är inget finlir vi snackar om nu, men låtarna är ändå så pass starka att de på inget sätt glider ihop till en sörja som låter likadant. Tvärtom. Jag är superimponerad av kvaliteten på musiken de knåpat ihop till den här plattan. Det är ju trots allt omkring tio år sedan bandet släppte något nytt. Starkast av alla spåren är öppningsspåret Bereft, Roll Call och, ironiskt nog, The Fear Song; en cover på Fears punkdänga I Don't Care About You, fast med en något uppdaterad text. Bandet river av arton spår på omkring sexton minuter i ett förblindande tempo och det är precis lagom. Mer hade kunnat bli för mycket. Ljudmässigt finns inte mycket att kommentera. Allt sitter där det ska. På en sådan här platta ska det på något sätt vara litet krassligt, skitigt och opolerat. Men inte till överdrift. Det låter aldrig som om man lirat in plattan i någons badrum.
Efter Despise You är det dags för Agoraphobic Nosebleed att äntra scenen och det gör de på sitt oefterhärmliga och högst oberäkneliga sätt med den trögflytande Half Dead; en brutal tjurig sludgemacka som fungerar trots de programmerade trummorna. Bara att lyfta på hatten åt Scott Hulls (Pig Destroyer) maniska och hookiga gitarriff. Sedan följer sex spår i den något mer utvecklade stil som bandet uppvisade på Agorapocalypse. Man har övergett de frenetiska tjugosekunders grindattackerna (eller ja, det gnistrar till i Misinformation, Los Infernos och Ungrateful - ingen av dem tar sig förbi minuten) och bygger upp låtarna på mer traditionellt vis, även om det aldrig blir långtråkigt. Man har åter använt sig primärt av Jay Randall på sång igen, vilket jag anser vara ett smart drag då den passar musiken bättre än Katherine Katz alltför tunna skriksång. Hennes röst fungerar bäst som ett komplement till Randalls mer ilskna pratskrik. Starkaste spåren: As Bad As It Is och Possession.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar