Only so many songs can be sung with two lips, two lungs and one tongue

Ok, vi fyrar av ett par snabba idag.

Pain Runs Deep - Whispered Truths 7''
2011, The Essence Records

Straight Edgehardcore från denna tyska kvartett med rötterna i metalpiskande nittiotalshardcore och blicken ställd på posthardcoregung med riktigt skön och luftig ljudbild och låtar som sitter efter bara ett par lyssningar. De otroligt sköna och kreativa gitarrerna slingrar sig fram mellan istertunga Slayerriff, rena, nästan helt odistade slammerpoppiga partier och dissonant postrockiga vändningar. Det är riktigt bra sväng med skön balans mellan tyngd och aggressivitet och som sagt, riktigt minnesvärda låtar. Men tro för allt i världen inte att detta är någon sorts pop-punkig emospya; Pain Runs Deep kommer aldrig någonsin ens att se baksidan på en hitlista. Än mindre kommer deras musik att hamna på en. Bandet har lagt upp denna sjutummare för nedladdning här. Mitt enda - lilla - klagomål är att sången kan ta lite tid att vänja sig vid.


Torche/Boris - Chapter Ahead Being Fake 7''
2010, Hydra Head Records

Japanskt spattgung med inslag av psykedelisk sjuttiotalsrock, oljudsnoise och grindcore från kameleonterna i Boris. Det är otroligt svårt att definiera deras musik men det kanske inte spelar någon roll. Boris är ett band man lär sig att gilla, ungefär som Melvins. Först fastnar man på de lättillgängliga låtarna och efter ett halvår sitter man och lyssnar i mörkret på deras experimentella plattor där det ömsom låter som om någon tuggar på en spik med en piezomikrofon och en bärsärkgående tandläkarborr instoppad i näshålan och ömsom som om man släpar omkring på ett lik i en industrilokal i en halvtimme medan någon nynnar melankoliskt i bakgrunden. Inte för at det låter så på den här spliten, men ni fattar. Boris spår, Luna, är vilt och det spretar men det är också satans så bra. Torches spår, King Beef, låter, som någon beskrev det, som ett aslångt, skitbra tungriffande intro till en låt. Inte som en riktig låt. Sen är den slut. Men bra som fan är det.

Missa inte detta:



Har inte varit så här upphetsad inför en spelning sedan jag såg Youth Of Today, DRI och Corrosion Of Conformity (visserligen med Karl Agell på sång men ändå) på Rockborgen i Fagersta -jag tror att de lirade samtidigt men mitt minne kan (och gör det förfärande ofta) svika mig- för ungefär tvåhundrasjuttio år sedan.

Business is on parade / Corporate scam charade

Tre nya releaser som jag otåligt väntat på. De finns redan ute på dussintals mp3-bloggar så jag väljer att hänvisa till dessa. Ladda hem (klicka på bilderna), lyssna och stöd banden om du gillar dem.

Trap Them - Darker Handcraft (2011)
Svintung modern hardcore med metalinfluenser.

Rotten Sound - Curses (2011)
Finsk sisu-grindmangel med smak av death metal och hardcore.

Dropkick Murphys - Going Out In Style (2011)
Ni vet vad som gäller.

Dagens boktips:
Carl-Johan Vallgrens Kunzelmann och Kunzelmann

Bones in traction, hands break to hone raw energy

Trap Them - Filth Rations EP
2010, Southern Lord

Svintungt gorillagung från Salemkvartetten Trap Them med fokus på extrem metal; ni vet, den där typen av metal som mer definieras av vad den inte är än vad den är: den är inte thrash metal, den är inte death metal, den är inte metalcore, den är inte grind etc etc. Den är snarare en hybrid av allt detta med en rejäl portion gammelskolehardcore inslängt i det hela. Det är våldsamt, kaotiskt, hårt och kantigt. Fast bra. Riktigt bra. Tänk er ett Black Flag uppvuxet på Pig Destroyer och Jesus Lizard så blir det kanske lite klarare. Eller, kanske inte...
Hursomhelst är detta bandets sjätte släpp, dock räknas den inte som en fullängdare eftersom den initialt släpptes som kassett till en av bandets turnéer och nu har givits ut som 12'' EP. Vi serveras cirka fjorton minuters spattös som dock aldrig drar iväg i trehundra knyck, utan håller sig inom midtemporamarna, men med en feberstressig hetsighet som ger det hela en känsla av allt inte står helt rätt till. Ryan McKenneys sång är inte så mycket den moderna typen av pubertalt sprucket grisliknande hardcoreskrik, som mest låter som om man bara dragit in något degigt tonårsfyllo från gatan vars testiklar inte rasat ned än och satt honom framför micken, utan snarare den typen av ilskna avgrundsvrål som man ofta kan höra hos mer old schoolbetonade band som till exempel Sick Of It All. Folk som är förbannade och har pondus och ballar att visa det. Det är extrem metal/hardcore när den är som bäst: rå och sur och doftande av svett, uppdämt ursinne och avgaser. Så jävla rätt. Fem Bengt Frithiofsson-fyllosolar.