Chambers of Dis: Black Breath - Sentenced To Life

Black Breath - Sentenced To Life
2012, Southern Lord

Yes! Äntligen! Den är precis så bra som jag hoppades att den skulle vara, om inte bättre. Black Breath lirar tung crustinfluerad hardcore med massor av metal och massor med melodier. Deras förra platta, Heavy Breathing, som för övrigt var en av 2010 års bästa plattor, grundlade min förkärlek till bandet och deras genialiska, djävulskt smittsamma, death-metal-möter-hardcoreblandning och nya plattan Sentenced To Life har cementerat denna uppfattning ytterligare. Bandet klipper ned allt motstånd vid fotknölarna med rasande hardcore fylld med smattrande dubbla bastrummor, kängtakt, Dismember/Entombed-death metal och vildsinta thrashriff och solon. Tänk er en drinkshaker fylld av allt som var bra med sen åttio- och nittiotals death, thrash och doom och ett par rejäla stänk av modern metallisk och japansk hardcore. Skaka av bara fan och häll rakt ned i halsarna på grabbarna i Black Breath och ni har en extremt kompakt, melodiös, tung och rasande snabb form av hardcore/metalcore (kalla det vad fan ni vill) som krossar allt i sin väg. Om du är ett fan av Dismember, Discharge eller Disclose spelar ingen roll; du kommer att älska Black Breath. Om du inte gör det, borde du nog helt enkelt avlivas för din egen skull.

Bones in traction, hands break to hone raw energy

Trap Them - Filth Rations EP
2010, Southern Lord

Svintungt gorillagung från Salemkvartetten Trap Them med fokus på extrem metal; ni vet, den där typen av metal som mer definieras av vad den inte är än vad den är: den är inte thrash metal, den är inte death metal, den är inte metalcore, den är inte grind etc etc. Den är snarare en hybrid av allt detta med en rejäl portion gammelskolehardcore inslängt i det hela. Det är våldsamt, kaotiskt, hårt och kantigt. Fast bra. Riktigt bra. Tänk er ett Black Flag uppvuxet på Pig Destroyer och Jesus Lizard så blir det kanske lite klarare. Eller, kanske inte...
Hursomhelst är detta bandets sjätte släpp, dock räknas den inte som en fullängdare eftersom den initialt släpptes som kassett till en av bandets turnéer och nu har givits ut som 12'' EP. Vi serveras cirka fjorton minuters spattös som dock aldrig drar iväg i trehundra knyck, utan håller sig inom midtemporamarna, men med en feberstressig hetsighet som ger det hela en känsla av allt inte står helt rätt till. Ryan McKenneys sång är inte så mycket den moderna typen av pubertalt sprucket grisliknande hardcoreskrik, som mest låter som om man bara dragit in något degigt tonårsfyllo från gatan vars testiklar inte rasat ned än och satt honom framför micken, utan snarare den typen av ilskna avgrundsvrål som man ofta kan höra hos mer old schoolbetonade band som till exempel Sick Of It All. Folk som är förbannade och har pondus och ballar att visa det. Det är extrem metal/hardcore när den är som bäst: rå och sur och doftande av svett, uppdämt ursinne och avgaser. Så jävla rätt. Fem Bengt Frithiofsson-fyllosolar.

Where's your god? He's in your head.

Corrosion Of Conformity COC III - Your Tomorrow 7''
2010, Southern Lord

Apropå Corrosion Of Conformity, ja. Bandet har ju gått och gjort en sorts reunion, fast då bara som trio (med Reed Mullin, Woody Weatherman och Mike Dean tillsammans igen), så som bandet såg ut då de släppte Animosity 1985. Animosity är för övrigt den enda platta jag någonsin blivit skrämd av. Nu har de alltså återförenats och spelar live (och då framförallt hardcorematerialet från 80-talet) under namnet C.O.C III. De håller även på att lira in en ny platta och har nyss släppt en sjutummare på Southern Lord, betitlad Your Tomorrow. Det nya materialet är ganska långt ifrån det som bandet ilsket kräktes ur sig på Animosity (om ni har hört Mikes sång på plattan förstår ni vad jag menar), vilken jag än idag håller som ett av de allra bästa hardcore/crossoveralbum någonsin.

Nya singeln består av två spår varav det första mestadels består av ungefär samma stonerdoftande ökenrock som bandet blivit kända för efter den katastrofala plattan Blind, med Karl Agell på sång. Det är svängigt och svettigt och Mikes numer inte särskilt kräkliknande sång passar riktigt bra. Tänk ett mindre flummigt Kyuss så hamnar ni ganska rätt. Spår två följer nästan samma vibb men har ett klart punkigare uttryck och hur mycket jag än tvekar att använda Black Flagliknelsen igen (jag verkar hitta Flaginfluenser ta mig fan i allting nuförtiden) så sitter den som en smäck. Det hela låter väldigt mycket My War/Loose Nut-eran. Vilket aldrig kan vara dåligt. På det hela en riktigt skön singel men som vanligt så är det alldeles för lite, man vill ju ha mer! Väntar med spänning på fullängdaren.

I Will Be Heard!

Minirecension
Black Breath - Heavy Breathing
2010, Southern Lord


Black Breaths blandning av tidig 90-tals death metal och hardcorepunk är en inte helt ny uppfinning, och i all ära finns det de som gör det bättre eller åtminstone med mer personlighet. Men det är något med kombinationen av simpla skitiga black metalmelodier, dubbla baskaggar varvat med kängigt rens och nittiotalshardcoredrag, som får mitt motstånd att krackelera.

Det är ganska bra drag i de allra flesta låtarna även om inga av dem fastnar direkt. Jag har en känsla av att detta är en skiva som behöver tid att växa. Kanske just för att man inte bryr sig om hur man blandar sin Entombeddoftande metal med influenser både från åttiotalspunken och den modernare muskelhardcore som bäst personifieras av band som Hatebreed. Man lirar det man gillar och åt helvete med de som inte håller med! Produktionsmässigt låter det väldigt mycket 90-tals death metal med fokus på tyngd och det typiskt gryniga gitarrljudet och med ett uns kängpunk a la Disfear.

Bandet är ett i en nu allt längre rad med akter som befinner sig musikaliskt i ett landskap någonstans mitt emellan Metal och Hardcorepunk, dock utan att egentligen förtjäna varesig epitetet Crossover eller att kallas Metalcore (såsom det definierades på nittiotalet). Vi var många på nittiotalet som lite skamset lyssnade både på metal och hardcore/punk (som om detta vore något sorts etikettbrott!) och nu börjar dessa influenser skina igenom i de nya hybrider som dyker upp (Coliseum, The Fucking Wrath, Grave Maker etc).

Heavy Breathing är inte helt klockren, den saknar det där lilla extra, men den är ändock en lysande uppvisning i hur man på ett lyckat sätt blandar stilar utan att tappa fokus. Om man bara satte knivsudden på alla låtarna och skar bort det lilla överflödiga lullullet och gav dem en extra knyck så skulle betyget bli full pott. Som det är idag har man en bit kvar.

Spellistan:

SamBlackChurch - ST
Gogol Bordello - Gypsy Punks
LAW - Black Lodge