Daggers from the swagger of a sodomites concubine

Always look on the bright side of life

Jag har aldrig förstått varför någon vid sina sinnens fulla bruk skulle vilja lyssna på Cradle Of Filth, men när det gäller Gilded Cunt från plattan Nymphetamine kan jag tänka mig att göra en kortvarig omvärdering. Jag vet inte varför den här låten tilltalar mig. Kanske har det att göra med låtens skönt crossoveraktiga sångstruktur, där suverän stavelse-per-beat-sång ligger precis i takt med rytmsektionen, eller kanske har det med den härligt depraverade texten att göra där Dani Filth rhymar som värsta Lord Byron-gone-gangsta:

Your thin pretence overstretched and sickly
Feigns love and light a long time laid in the grave
My preference leans to killing you quickly
Scissored in the gizzard
That a heart no more maintains

Eller kanske är det helt enkelt så att jag uppskattar att Dani growlvrålar om en förgylld fitta i refrängen i ett stycke medioker meainstream-(pseudo)black-metal och att jag helt enkelt inte kan låta bli att tycka att det är jävligt punkigt och coolt av dem, trots att deras band suger rejäl hästballe.

Vem vet?

Och kanske viktigare:

Vem bryr sig?



Spellistan:

Hellmouth - Destroy Everything, Worship Nothing
Triptykon - Shatter EP

O.C. life is not for me

Mikroinlägg idag. Bra band på MySpace. Night Birds heter de. Surfig Californiapunk. Gillar man Adolescents, tidiga D.I. eller O.C.- punk så gillar man Night Birds. Digga eller dö. Ditt val.

I was so wasted!

OFF! är Keith Morris (från Black Flag och Circle Jerks) nya band ihop med Mario Rubalcaba från Rocket From The Crypt, Steven McDonald från Red Kross och Dimitri Coats från Burning Brides. Det hela låter synnerligen bekant, men fy i helvete så jävla bra! Om jag inte visste bättre skulle jag kunna tro att låtarna jag hittills hört är bortglömt Black Flagmaterial från Nervous Breakdown-eran. Det är slamrigt, hetsigt, intensivt och så fyllt med attityd och punktestiklar att jag man har svårt att tro att Keith är en bra bit över femtio.

EP:n OFF! 1st EP (bra titel där, gubbar) är ute så det är bara att beställa, det ska jag i alla fall göra.

Rise Ghost of War

Cobalt - Gin
2009, Profound Lore

Det är ibland svårt att veta hur man ska förhålla sig till black metal. Jag småskrattar lika ofta nedlåtande åt det överdjävulskt stenhårda kristhatandet och corpse-painttöntiga skogsdyrkandet, med svärd, hillebarder och mimade avgrundsvrål, som jag kan falla som en fura för det totala upproret och den absoluta far-åt-helvete-attityd som ligger som en tung urgegga över genren.

Men det finns något löjeväckande över det faktum att fullvuxna män klär sig i metallbrynjor, nitar, läder och släpar omkring på Excaliburliknande svärd och kladdar ned sig med färg och getblod innan de går upp på scenen.

Skiljelinjen mellan det coola och det löjliga, ja nästan patetiska, är mycket smal, ibland nästan omöjlig att skilja på och verkar röra sig fritt från gång till gång: det som var fantastiskt stenkrossande coolt igår framstår som juvenilt och absurt idag.

Musiken kan vara rå, kall och halvkass och låta som om den vore inspelad i någon av kristhatarnas morsors badrum eller den kan vara djup, ondskefull och magnifik och ha extraordinärt högkvalitativ ljudproduktion. På något sätt spelar det ingen roll vilken av varianterna jag lyssnar på; ibland klickar det liksom bara och då är det skit samma om det är Judas Iscariots Distant In Solitary Night, Portals Swarth, Weaklings Dead Like Dreams eller Satyricons Now Diabolical. Eller, som i det här fallet, Cobalts senaste album, Gin, från 2009.

Bandets musik brukar kallas war metal, något jag kan förstå men som jag ändå ogillar, bland annat för att det ger en lite för snedvriden bild av vad Cobalt egentligen står för. Musiken är black metal men det är också så mycket mer. Cobalt skiter fullständigt i black metallens konvenanser om hur den ska struktureras och spelas; vad man får och inte får göra. Duon blandar intryck från andra delar av såväl metalspektrat som de hardcorebaserade genrerna så som screamon med sina drag åt dissonans och okonventionell rytmik; de plockar åt sig godbitarna från många olika håll, både vad gäller struktur och stil och de drar sig inte alls för att arbeta mycket med melodier. Cobalts förhållningssätt till melodiositet påminner om bland andra Cult Of Lunas eller kanske Justin Broadricks Jesu, där fokus ligger på melankoli, mörker och svepande, ibland monotona melodier. Dessa blandas på ett tämligen unikt sätt med en fantastisk känsla för helsjuka riffbyggen som i magnifika titelspåret, eller låtar som Arsonry och Stomach. Cobalt undviker i stort sett helt blast beats, annars en stapelvara i black metal, även om hastigheten ibland rör sig ovanför midtemposträcket. Till skillnad från den gängse strukturen inom mycket black metal, så blir aldrig låtarna enformiga eller enkelspåriga. Nästan alla spår på Gin är rejält variationsrika, nästan så variationsrika att jag skulle vilja använda ordet progressiv om bandets unika black/war metal.

Jag ser med spänd väntan fram emot Cobalts nästa platta. Om de lyckas knäcka Gin vad gäller variation, låtskriveri och rent jävlar-anamma så kommer jag att vara så jävla på det bara går att vara.

You've got some fucking attitude

The Black Pacific - The Black Pacific
2010, SideOneDummy Records

Jag måste erkänna att mitt förhållande till Pennywise alltid har varit litet kluvet. Inte komplicerat men kluvet. Jag har alltid tyckt om drivet i Pennywises musik och Jim Lindbergs röst och melodier men jag har också alltid tyckt att det varit litet av ett andra rangens Bad Religionkopia man har lyssnat på. Dessutom har jag många gånger funnit produktionen på plattorna både tunn och lite plastig och att bandets medlemmar kanske inte var några hejare som musiker.

Såhär i efterhand och efter några genomlyssningar av deras tidigare material måste jag erkänna att jag kanske har haft fel, i viss mån. Det som har felat i mitt tycke är nog framförallt en alltför stark fokusering på melodier och poppunkfeeling och för lite fokus på aggression och intensitet. Därav resultatet att jag aldrig orkat lyssna rakt igenom ett helt album med Pennywise, utan bara spelat enstaka låtar.

På debutplattan med Jim Lindbergs ny band The Black Pacific, har allt det som jag har haft svårt för med Pennywise fullständigt blåsts bort. Här finns svänget och melodierna; här finns gunget och intensiteten som pendlar mellan metal (nåja, nästan metal) och punk; här finns hardcorekänsla utan att för den skull tappa melodierna.

Ljudmässigt kanske man kunde önska en något tydligare produktion med större skärpa och separation mellan framförallt basen och gitarrerna, men det är petitesser som föga förtar något av lyssningsupplevelsen av det självbetitlade albummet. Låtarna är koncisa och träffsäkra på ett sätt som jag aldrig upplevt på något av Pennywises album. Lindbergs röst är tvärsäker i melodierna men är också mycket mer dynamisk än tidigare. Ett visst mått av ilska och fuck you-attityd kan nu skönjas på ett sätt som ger låtarna en mycket större skärpa och känsla än förr. Jag kommer på mig själv med att associera till band så olika och varierande som The Descendents, BlackFlag, Propagandhi och Pro-Pain när jag lyssnar på TBP. Men intrycket blir aldrig förvirrat eller kluvet, snarare tvärtom: här har låtarna slipats ned till sina hårda rena kärnor och sedan putsats till perfektion.

Mycket, mycket imponerande.

My father was Black, my mother was Decker / Believe me my friend, it doesn't get any better

Här har vi den nya videon på Vimeo från Black Breath, med spåret Unholy Virgin. Själva videon är kanske i sumpigaste laget, men låten är en mördare.

Spellistan:
Dobermann Cult - Cursed To Be...
Black Pacific - ST
Cataract - Killing The Eternal

Banging on the wall to frustration

Jerry's Kids - Is This My World?
1983, XClaim Records

Jerry's Kids Is This My World är kanske den mest energiska platta jag någonsin hört. Alla kategorier. Från inledande I Don't Belong med sitt sinnessjuka driv som hela tiden hotar att spåra ur helt och hållet, till avslutande titelspåret så är det fullt jävla ös. Endast i Black Flag-esqua Lost och Raise The Curtain sänker man hastigheten påtagligt, men dock utan att släppa ett uns av intensiteten. Det handlar naturligtvis om old school hardcore så som den lät under 80-talets första hälft. Odogmatiskt, trendlöst och helt äkta. Det är helt enkelt skitarg, ångestladdad punkrock med ett helt rör amfetaminsuppositorier uppkörda i röven.

Plattan innehåller egentligen inga fillers, för varenda låt är fantastisk, även om jag efter ett par hundra lyssningar självklart har några favoriter: Vietnam Syndrome, Tear It Up, Build Me A Bomb och öppningsspåret, som, när jag hörde det första gången, fick mig att bokstavligen gapa med öppen mun och rysa över hela kroppen samtidigt. Tack för det Marco (Marshall Mosh FTW!)!

Det som, förutom otroligt bra låtar, skiljde Jerry's Kids från mängden av deras samtida akter, var deras trummis, Brian Betzger. Det är svårt att beskriva hans spelstil utan att få det att låta som om killen var helt galen, men tänk Rich Hoak från Brutal Truth, minus blast beatsen så är ni ganska nära. Betzgers trumspel är ungefär som ett x-2000tåg som ständigt är ett fitthår från att helt spåra av rälsen i tvåhundra kilometer i timmen. Hela tiden. Han inte så mycket höll takten som han fyllde varenda låt med oavbrutna fills.

Is This My World är helt enkelt en av hardcorepunkens allra största skivor och till skillnad från de allra flesta plattor från den tiden går den alltjämt att få tag i relativt lätt utan att betala vansinniga priser.

Skaffa!