The Black Pacific - The Black Pacific2010, SideOneDummy Records
Jag måste erkänna att mitt förhållande till Pennywise alltid har varit litet kluvet. Inte komplicerat men kluvet. Jag har alltid tyckt om drivet i Pennywises musik och Jim Lindbergs röst och melodier men jag har också alltid tyckt att det varit litet av ett andra rangens Bad Religionkopia man har lyssnat på. Dessutom har jag många gånger funnit produktionen på plattorna både tunn och lite plastig och att bandets medlemmar kanske inte var några hejare som musiker.
Såhär i efterhand och efter några genomlyssningar av deras tidigare material måste jag erkänna att jag kanske har haft fel, i viss mån. Det som har felat i mitt tycke är nog framförallt en alltför stark fokusering på melodier och poppunkfeeling och för lite fokus på aggression och intensitet. Därav resultatet att jag aldrig orkat lyssna rakt igenom ett helt album med Pennywise, utan bara spelat enstaka låtar.
På debutplattan med Jim Lindbergs ny band The Black Pacific, har allt det som jag har haft svårt för med Pennywise fullständigt blåsts bort. Här finns svänget och melodierna; här finns gunget och intensiteten som pendlar mellan metal (nåja, nästan metal) och punk; här finns hardcorekänsla utan att för den skull tappa melodierna.
Ljudmässigt kanske man kunde önska en något tydligare produktion med större skärpa och separation mellan framförallt basen och gitarrerna, men det är petitesser som föga förtar något av lyssningsupplevelsen av det självbetitlade albummet. Låtarna är koncisa och träffsäkra på ett sätt som jag aldrig upplevt på något av Pennywises album. Lindbergs röst är tvärsäker i melodierna men är också mycket mer dynamisk än tidigare. Ett visst mått av ilska och fuck you-attityd kan nu skönjas på ett sätt som ger låtarna en mycket större skärpa och känsla än förr. Jag kommer på mig själv med att associera till band så olika och varierande som The Descendents, BlackFlag, Propagandhi och Pro-Pain när jag lyssnar på TBP. Men intrycket blir aldrig förvirrat eller kluvet, snarare tvärtom: här har låtarna slipats ned till sina hårda rena kärnor och sedan putsats till perfektion.
Mycket, mycket imponerande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar