Never ending, can't stop spending cash/Stop pretending it's not ending fast.

Today Is The Day - Pain Is A Warning
2011, Black Market Activities

Today Is The Day är tillbaka med en ny platta, nya medlemmar och till viss del ett nytt sound. Man har nästan helt gjort sig av med den psykedeliskt, meckiga bråkigheten och till viss del slimmat ned låtarna till mer normala rockstrukturer. Detta skapar en del (förmodligen medvetet) bisarra effekter, som till exempel det väldigt AC/DC-lika gitarrgunget i titelspåret eller de cockrockiga körerna i The Devil's Blood. Samtidigt har denna ljudmässiga nedbantning öppnat upp fältet för mer lättlyssnade och delvis mer kommersiella låtar. I spellistan hittar vi dessutom två lugnare spår (jag vägrar att kalla dem ballader) varav den ena, This Is You, märkligt nog, påminner mig om Tom Petty And The Heartbreakers.

Men bara för att det totala intrycket av plattan är något mer tillrättalagt och mindre kaotiskt än förut så betyder det absolut inte att Today Is The Day har gjort en konstnärlig och musikalisk störtdykning eller att man på något sätt har mjuknat. Tvärtom. Det slår fortfarande ordentligt med gnistor om musiken, den dryper alltjämt av ett maniskt ursinne med blicken lika mycket fokuserad på yttre fiender som inre demoner och den balanserar hela tiden på gränsen till det extrema även om man på Pain Is A Warning inte alls går så långt som på till exempel Kiss The Pig eller Axis Of Eden. Texterna osar fortfarande av politiskt reaktionär ilska och en energisk antipati mot det alltmer urspårade västerländska konsumtionssamhället och det råder ingen tvekan om att Steve Austin alltjämt föraktar majoriteten av mänskligheten och helst skulle vilja se den, om inte helt utrotad, så i alla fall, rejält nedtrimmad. Han är dessutom fortfarande en av metallens allra bästa riffmakare och det är svårt att låta bli att nicka i takt med musiken med ett stort leende på läpparna när man möts av det svängigt Satyriconliknande öppningsriffet i Wheelin' eller de episkt Manowardoftande riffen i Slave To Eternity. Allt detta är egentligen klassisk Today Is The Day, bara med den skillnaden att mycket av det tidigare lullullet är bortskrapat, visionen mer skärpt, anslaget mer precist. Jag har inte helt smält plattan än, men jag misstänker att den kommer att stå sig mycket väl gentemot bandets tidigare releaser.

Apocalypse Wow!

Här kommer en recension av Hail! Hornets senaste platta, oöversatt direkt från Sound Out The Braille-bloggen. Om ni inte fattar vad det står, kan ni ju alltid köra texten genom Google Translate. Eller så skaffar ni helt enkelt plattan, för den är en riktig pungspark.

Hail! Hornet - Disperse The Curse
2011, Relapse Records

On their sophmore release Hail! Hornet brandish a bigger brush and use a broader palette of colours than on their self-titled debut, incorporating a greater variety of styles, from near grindcore and hardcore thrash, to bluesy sludge and NWOBHM-style riffs and more. Not only that, but on this album they manage to incorporate these disparate elements more succinctly and less stealthily than on its predecessor. The song writing is tighter, the vocal patterns are sharper, the riffs more memorable and the drumming fucking stellar. This is a huge step up from an already huge debut. Everything about Disperse The Curse is monumentally ferocious. From the backwards spoken passage and the thunderous opening of Shoot The Pigs to the thrashy, bass-jangly Suicide Belt, to the cavernous dirge-like closing track, Blacked Out In Broad Daylight listening to DTC is akin to being persistently pummelled with liver shots while someone screams rabidly in your face. There is seriously not one single song on this album that doesn't blow me away and does not make me want to break expensive things. The production is wicked heavy and stripped down with a killer bass presence. Did I mention the drumming? I just can't seem to stop listening to it. It's, simply, that good.

I will ride the wings of darkness/fuck your blessed trinity

Jag har alltför mycket skit att göra idag för att göra en översättning av uppdateringen till Sound Out The Braillebloggen, så jag länkar till den här istället. Där finner du en recension av Toxic Holocausts senaste alster Conjure & Command. Plattan finns även på Spottan.

What is it? Caught in a mosh!

Xibalba - Madre Mia Gracias Por Los Dias
2010, Southern Lord

Xibalba lirar mullrande, nedstämd hardcore med en rejäl överdos metal inslängd. Med tyngden framförallt på chuggande midtemporiff och en vagt Hatebreeddoftande attityd blir resultatet väldigt lätt att gilla, även om kvaliteten på riffen ibland kanske är lite svajig och sången ibland känns ett uns stagnant. I sina bästa stunder frammanar Xibalba smaker av såväl traditionella NYHC akter som Sick Of It All, som tidiga Korn (!), Slayer, Sepultura och tidigare nämnda Hatebreed. Tyngden är ofta förkrossande och jag imponeras stort när denna tyngd följer med in i snabbare låtar, som Obituary, där den ofta är svår att kontrollera. Detta är en platta som snurrat ofta hos mig senaste tiden fastän jag egentligen inte är något fan av stilen, så något gör bandet uppenbarligen rätt.

Harm's Way - Isolation
2011, Closed Casket Activities

Isolation är Chicagobandet Harm's Ways senaste alster vars innehåll utgörs av en snuskigt tung mix av hardcore och metalinfluenser, precis som Xibalba. Plattan formligen dryper av ett pyrande ursinne och drar snabbt åt snaran runt lyssnarens hals med det slirande noiserockstrukturerna i öppningsspåret Scrambled och släpper inte taget förrän dryga trettio minuter senare. Under denna halvtimme serveras bland det bästa jag hört i genren de senaste åren. Hastigheten överstiger sällan midtempo men variationen är ändå beundransvärt dynamisk: man kastas mellan små noisepartier och vagt industriella metaltoner (framförallt i spåret Becoming), malande mosh/metalcore och supersvängig D-beat hardcore utan att det känns oregerligt eller förvirrat. Jag får ofta en bismak av power violence under resans gång vilket bara kan ses som en fördel. Jag imponeras om och om igen av bandets musikaliska förmåga; man lyckas knåpa ihop suveräna låtar med mycket små medel och en stor del av detta beror nog på hur bra man lyckats klämma in sköna detaljer i låtarna; små melodiösa partier, dissonanta vridningar och uppfinningsrika trumfills. Avslutande episka Pretender är en av årets absolut bästa låtar, alla kategorier.

In on the kill taker

Wugazi! Hur resonemanget än gick då man bestämde sig för att göra en mashup mellan Fugazi och Wu-Tang Clan så gillar jag resultatet som fan.

Sweet Release by WUGAZI

Sleep Rules Everything Around Me by WUGAZI

Daily News! Daily News! Read all about it!

Här har vi ett alldeles färskt spår från mäktiga Anthrax (som återförenats med Joey Belladonna på sång) nya platta på Nuclear Blast:

ANTHRAX - Fight'em 'til You Can't by NuclearBlastRecords

Låten påminner lite om hur bandet lät på Among The Living, vilket bådar gott för nya plattan som släpps i september.

Ett annat band som nyligen lagt upp lite previews från sin kommande platta är Product Of Waste som just nu har fyra omixade spår från kommande Good & Evil uppe på sin bandcampsida.

Surfa sedan in på http://whitejuice.bandcamp.com och slanga hem/lyssna på norska White Juices sexspåriga debutplatta. Bandet består av medlemmar från bla Haust och Okkultokrati. De bjuder på ursinnig tidig åttiotalshardcore i stil med Black Flag. Skitigt rått och elakt. Och hur bra som helst.

Let's get high and fuck some sluts

The Dwarves - The Dwarves Are Born Again
2011, MVD Visual

De psykopatiska pervona i The Dwarves är med nya plattan, The Dwarves Are Born Again, tillbaka med sin ironiskt poppiga hardcorepunk. Det var ett tag sedan sist och bandet låter precis så attitydstinna som man förväntar sig. Det här är skit man blir glad av och samtidigt vill slå sönder saker till. Plattan tillför inget nytt, man spränger inga gränser eller skapar nya trender. Däremot lirar man suveränt respektlös punkrock med ett kaxigt småflin och fuck-fingret redo att flippa i närmaste persons ansikte. Här finns allt det som vi kommit att förvänta oss av en Dvärgplatta; de snygga melodierna, den gungiga tyngden, det pisksnärtsnabba ursinnesurladdningarna, den proffsiga skitigheten och Blag Dahlias egensinniga sång. Bästa punkplattan de senaste sex månaderna.

Tombs - Path Of Totality
2011, Relapse

Tombs blandar primärt två musikstilar och skapar något tämligen unikt på Paths Of Totality. Man låter de mörka melodierna och bitvis också hastigheten från depressiv black metal smälta samman med den ursinniga tyngden och den tryckande atmosfären från blytung sludge och man gör det så förbannat suveränt jävla bra att jag inte kan begripa hur jag tidigare avskrev dem som blackmetalinfluerade hipsterflugpapper. Det finns inslag av någon sorts melodiös postmetal i det bandet gör men det kommer aldrig i vägen eller stör helheten, utan hjälper snarare att öka dynamiken på plattan. Redan i inledande, massivt blytunga Black Hole Of Summer hakar bandet sina klor i mig och jag har inte en chans att slita mig. Fan vad bra detta är! Veckans mest spelade platta.

Nader Sadek - In The Flesh
2011, Seasons Of Mist

Jag har alltid varit skeptisk till det man kallar teknisk death metal. Delvis för att det ofta är ett tecken på att bandet saknar kompetenta låtskrivare men också för att det ofta är kod för ogenerat musikerrunkeri. Jag vill ha min death metal framförallt aggressiv och känsloladdad, inte ultrateknisk och kall. Därför blev jag förvånad över hur pass mycket jag gillade Nader Sadeks debutplatta. För detta är bland det mest tekniskt imponerande jag hört i genren på väldigt länge. Trots sjukt precisa blastbeats, märkliga rytmsignaturer, bisarrt komplicerade gitarrarbeten blir det ändå på något sätt inte ett dugg runkigt. Det smattrar så inihelvete att man blir alldeles svettig men med den illustra personalstyrkan, bland annat bestående av Steve Tucker (ex-sångare i Morbid Angel) och Flo Mounier (från Cryptopsy), blir det hela inte bara en uppvisning i suverän musikalitet och kirurgisk komplexitet utan också i förkrossande brutalitet. Årets mest intressanta death metalplatta hittills, tillsammans med senaste Hate Eternal.