Grind up your arse: there went 2011

2012 har rullat in och för att runda av det gångna året kommer jag framöver att här komma med några återblickar på dess, i mitt tycke, allra bästa plattor. 2011 var ett relativt bra musikår i största allmänhet. Men för grindcore var det ett helt fantastikt bra år: vi fick Brutal Truths End Times, Noisears Subverting The Dominant Paradigm, Gridlinks Orphan, Agoraphobic Nosebleeds split med Despise You och plattor från grindhybrider som Trap Them, Harms Way, Clinging To The Trees Of A Forest Fire och Graf Orlock. Men inga av dessa, hur fantastiska alla deras plattor än är, ligger i riktigt samma liga som plattan nedan:


Fuck The Facts - Die Miserably
2011, Relapse

Kanadensiska Fuck The Facts har med Disgorge Mexico och Stigmata High-Five, släppt ett par av grindcoregenrens, genom tiderna, allra bästa plattor, men med deras senaste alster Die Miserably, har de tagit ett par rejäla Jätten Jormkliv och, i mitt tycke, lyckats skapa ett av det senaste decenniets allra bästa metalalbum. Jag kanske överdriver en smula, men jag anser nog att Die Miserably är lika viktig för grindcoregenren och lika mångfacetterad som Brutal Truths Need To Control var 1994. Detta är monumentalt stor metal och tyvärr alltför underskattad i både press och av fans. Min stora kärlek till och uppskattning för band som Brutal Truth, Noisear och Gridlink till trots, så kommer dessa inte ens i närheten av dagens upplaga av FTF. Die Miserably är mer än bara en samling bra låtar, den har ett flöde och en soliditet som binder allt samman; en maskinlik precision och perfektion som ger en större enhet än dess sammantagna enskilda delar. Jag skulle kunna dravla på en massa om hur sataniskt bra denna platta är; hur grym gruppen är på att mixa in olika musikstilar utan att tappa fokus; hur otroligt snyggt de flikar in melodier i låtarna utan att förlora ett uns av tyngd eller skärpa; hur djävulskt bra riff de trycker in tamigfan överallt! Iställer väljer jag bara att begära detta: gör er själva en tjänst och lyssna på plattan. För oavsett om ni gillar grindcore eller inte så kommer ni, om ni över huvud taget uppskattar sjukt bra metal eller hardcore, att bli helt utrotade av Die Miserably. Plattan finns i en Deluxeversion på iTunes med en satans massa bonuslåtar, men den finns även att köp på FTFs bandcampsida här.

Let's get high and fuck some sluts

The Dwarves - The Dwarves Are Born Again
2011, MVD Visual

De psykopatiska pervona i The Dwarves är med nya plattan, The Dwarves Are Born Again, tillbaka med sin ironiskt poppiga hardcorepunk. Det var ett tag sedan sist och bandet låter precis så attitydstinna som man förväntar sig. Det här är skit man blir glad av och samtidigt vill slå sönder saker till. Plattan tillför inget nytt, man spränger inga gränser eller skapar nya trender. Däremot lirar man suveränt respektlös punkrock med ett kaxigt småflin och fuck-fingret redo att flippa i närmaste persons ansikte. Här finns allt det som vi kommit att förvänta oss av en Dvärgplatta; de snygga melodierna, den gungiga tyngden, det pisksnärtsnabba ursinnesurladdningarna, den proffsiga skitigheten och Blag Dahlias egensinniga sång. Bästa punkplattan de senaste sex månaderna.

Tombs - Path Of Totality
2011, Relapse

Tombs blandar primärt två musikstilar och skapar något tämligen unikt på Paths Of Totality. Man låter de mörka melodierna och bitvis också hastigheten från depressiv black metal smälta samman med den ursinniga tyngden och den tryckande atmosfären från blytung sludge och man gör det så förbannat suveränt jävla bra att jag inte kan begripa hur jag tidigare avskrev dem som blackmetalinfluerade hipsterflugpapper. Det finns inslag av någon sorts melodiös postmetal i det bandet gör men det kommer aldrig i vägen eller stör helheten, utan hjälper snarare att öka dynamiken på plattan. Redan i inledande, massivt blytunga Black Hole Of Summer hakar bandet sina klor i mig och jag har inte en chans att slita mig. Fan vad bra detta är! Veckans mest spelade platta.

Nader Sadek - In The Flesh
2011, Seasons Of Mist

Jag har alltid varit skeptisk till det man kallar teknisk death metal. Delvis för att det ofta är ett tecken på att bandet saknar kompetenta låtskrivare men också för att det ofta är kod för ogenerat musikerrunkeri. Jag vill ha min death metal framförallt aggressiv och känsloladdad, inte ultrateknisk och kall. Därför blev jag förvånad över hur pass mycket jag gillade Nader Sadeks debutplatta. För detta är bland det mest tekniskt imponerande jag hört i genren på väldigt länge. Trots sjukt precisa blastbeats, märkliga rytmsignaturer, bisarrt komplicerade gitarrarbeten blir det ändå på något sätt inte ett dugg runkigt. Det smattrar så inihelvete att man blir alldeles svettig men med den illustra personalstyrkan, bland annat bestående av Steve Tucker (ex-sångare i Morbid Angel) och Flo Mounier (från Cryptopsy), blir det hela inte bara en uppvisning i suverän musikalitet och kirurgisk komplexitet utan också i förkrossande brutalitet. Årets mest intressanta death metalplatta hittills, tillsammans med senaste Hate Eternal.

10.000 lawyers dead on Robertson/Felt good to just kick back and look at'em/We were fucking laughing at them

Despise You/Agoraphobic Nosebleed - And On And On
2011, Relapse Records

Power violence, för de som inte känner till termen, är i grund och botten en brygd av lika delar grindcore och sludge och en mindre dos punk. Det är, precis som generaliserade termer brukar vara, en grovt förenklad bild av vad stilen egentligen består av. Men för enkelhetens skull kan vi nöja oss med det. Ljudmässigt brukar det låta ungefär såhär: Irrande rundgång (ibland med ett samplat intro taget från en filmdialog) leder in i ett långsamt trögflytande gitarriff, uppbackat av en rytmsektion som rör sig i oroväckande och förebådande slowmotion. Så håller det på en stund. Ibland vrålar någon någonting (man finner ofta dubbla sångare eller fler i dessa band, ofta kvinnor, som en motpol till de grövre manliga rösterna) och sedan så exploderar helt allt plötsligt i ett rasande jävla högintensivt kaos av snärtiga hardcorepunkriff och blästrande blast beats och vildsinta sånginsatser. För att sedan, helt plötsligt, stanna upp och dra fram sludgegrepen igen. Det är musik som i mångt och mycket bygger på en mycket effektiv, om än enkel, dynamik och på en villighet att leka med genrer och stilar. Inte sällan kan de sludgiga partierna övergå i ren elektronisk noisejam, något som pionjerades i hybriden Bastard Noise från power violencebandet Man Is The Bastard. Bland de mer kända utövarna av stilen (bortsett från nyss nämnda MITB) hittas namn som Spazz, Infest, Hatred Surge, Endless Blockade, Crossed Out, Black Army Jacket och Despise You. Och det är just de sistnämnda vi hittar här på den vansinnigt efterlängtade spliten med grindcorefenomenet Agoraphobic Nosebleed som släpptes i dagarna. Och trots min stora kärlek till och beundran inför ANb och deras galna cybergrindcorehybridisering av allt som ligger i metalmusikens närhet (däribland även power violencestilen) så är det gubbarna (och damen) i Despise You som gör den här plattan till vad den är. Med ursprunget djupt rotat i den västkustska hardcorepunken och siktet ställt på total samhällsomstörtning driver Despise You fram som ett ilsket anarkistfyllo på stan, fyllt av ironiserande hat och stöddig punkattityd. Det är inget finlir vi snackar om nu, men låtarna är ändå så pass starka att de på inget sätt glider ihop till en sörja som låter likadant. Tvärtom. Jag är superimponerad av kvaliteten på musiken de knåpat ihop till den här plattan. Det är ju trots allt omkring tio år sedan bandet släppte något nytt. Starkast av alla spåren är öppningsspåret Bereft, Roll Call och, ironiskt nog, The Fear Song; en cover på Fears punkdänga I Don't Care About You, fast med en något uppdaterad text. Bandet river av arton spår på omkring sexton minuter i ett förblindande tempo och det är precis lagom. Mer hade kunnat bli för mycket. Ljudmässigt finns inte mycket att kommentera. Allt sitter där det ska. På en sådan här platta ska det på något sätt vara litet krassligt, skitigt och opolerat. Men inte till överdrift. Det låter aldrig som om man lirat in plattan i någons badrum.
Efter Despise You är det dags för Agoraphobic Nosebleed att äntra scenen och det gör de på sitt oefterhärmliga och högst oberäkneliga sätt med den trögflytande Half Dead; en brutal tjurig sludgemacka som fungerar trots de programmerade trummorna. Bara att lyfta på hatten åt Scott Hulls (Pig Destroyer) maniska och hookiga gitarriff. Sedan följer sex spår i den något mer utvecklade stil som bandet uppvisade på Agorapocalypse. Man har övergett de frenetiska tjugosekunders grindattackerna (eller ja, det gnistrar till i Misinformation, Los Infernos och Ungrateful - ingen av dem tar sig förbi minuten) och bygger upp låtarna på mer traditionellt vis, även om det aldrig blir långtråkigt. Man har åter använt sig primärt av Jay Randall på sång igen, vilket jag anser vara ett smart drag då den passar musiken bättre än Katherine Katz alltför tunna skriksång. Hennes röst fungerar bäst som ett komplement till Randalls mer ilskna pratskrik. Starkaste spåren: As Bad As It Is och Possession.

I wanna rip through all the faces of the fools I see

Raised By Snakes årsbästalista 2010 finns, i något redigerad form, att avnjuta på Spotify. Jag är väl medveten om att Ignites platta släpptes 2006 men det var inte förrän 2010 som jag insåg hur sjukt bra de är, så jag räknar Our Darkest Days som ett 2010-släpp. Don't like it? Suck it!

Eftersom ett antal av förra årets allra bästa släpp (Arson Anthem. Slang, Early Graves, OFF!, Total Abuse etc) inte finns på spottan har jag slängt med några andra trevliga releaser och några bubblare.

Så, för att stjäla Relapse Records catch-phrase: Point. Click. Grind.

RaisedBySnakes2010

I clock the signal to noise / And take suicide capsules now / For me the sky has fallen / Is this how Braille sounds?

Noisear - Subvert The Dominant Paradigm
2011, Relapse

HO. LY. SHIT!
Noisear spelar grindcore. Riktig grindcore, alltså. Riktigt elak, våldsam och nästintill bakåtsträvande grindcore. Sån grindcore som ger en njurskador och svårigheter med närminnet. Inget konstnärligt bjäfs med glastoner, ultrakomplicerade riffbyggen, underligt ironiska solon, jazzkrångliga sambablastbeats och texter på hexameter. Riktig grindcore. Med kuk i. Sån som Napalm Death skulle ha kunnat - och kanske borde ha - spelat in efter From Enslavement To Obliteration. Ursinnigt snabbt med en hejdlös och nästintill okontrollerbar aggression och i stort sett helt befriad från irriterande solon, lullull och skitnödig progressivitet.

Man kan finna en liten antydan om ett inte helt skygglappat synfält men man är extremt noga med vad man väljer att foga in i mixen, där det alltsom oftast går i minst trehundra knyck och sången antingen skälls fram gutturalt (dock utan att låta som ett nedpitchat Kakmonster med huvudet nedstoppat i toaletten) eller grisvrålas. Detta är så satans überbrutalt att det är tur att inga låtar, förutom avslutande ambient/noiseeposet Noiseruption, tar sig förbi tvåminutersstrecket.

Det som dock imponerar allramest är bandets förmåga att skriva riktigt svängiga minnesvärda riff (och att foga in dessa i minst lika minnesvärda låtar) och att inte falla i fällan att kulsprutepeppra låtarna med riffsallad. Det hela är ofta mycket minimalistiskt men man fyller ibland i en del av tomrummen i musiken med sjukt vridna små atonala inpass, magsjukt glidande ackordföljder och nästan black metalliknande melodislingor. Dock utan att för ett ögonblick försöka vara något annat än ren grindcore.

Det hela påminner ibland en hel del om både sorgligt insomnade Discordance Axis och Brutal Truth, både vad gäller riffandet och de atonala inpassen men även i själva sångstrukturerna. Detta är i mina ögon en helt perfekt grindcoreplatta. Jag finner inget som drar ned varesig tempo eller låtkvalitet (jag väljer här att helt ignorera det avslutande noisespåret eftersom det, i min mening, egentligen inte hör hemma på plattan). Min gissning: Subvert The Dominant Paradigm kommer att visa sig vara en av årets starkaste givar i genren. Vi får väl se hur Brutal Truths nya platta (som också väntas under 2011) står sig mot detta.