Prime Directive: Exterminate The Whole Fuckin' Race.

Snabbrecension:

La Horde (2009)

Franska splatterfilmen La Horde handlar i all enkelhet om två saker:

1. En handfull snutar ska hämnas på ett gäng bovar som dödat en kollega. Dessa bovar håller till i ett nästan övergivet höghus i förorten.
2. Zombies.

Regissörsduon Yannick Dahan och Benjamin Rocher ödslar ingen tid med långa mödosamma introduktioner av karaktärer och platser. De bryr sig inte ens om att förklara premissen till filmen. Efter en kort begravningsscen kastas tittaren rakt in i filmens hjärta: det höghus i vilket 90 % av handlingen utspelas. Efter en misslyckad hämndaktion, rusar de odöda plötsligt in och börjar tugga på folk. Blodet sprutar, köttslamsor flyger och folk dör till höger och vänster, bara för att återuppstå en stund senare som fradgande fräsande zombies.

Varifrån kommer då dessa de odödas arméer och varför? Svaren på dessa frågor uteblir i stort sett helt. Till skillnad från många andra filmer i samma genre har regissörerna och manusförfattarna bestämt sig att detta är av underordnad betydelse. Vilket det ju på sätt och vis är. "We came for the blood and guts." Inga krusiduller, inget lull-lull. Hinka på med fejkblodet bara! Det enda man får reda på, under en scen på höghusets tak, är att staden och med sannolikt resten av omkringliggande bygd helt står i brand. Tunga explosioner dundrar dovt vid horisonten medan oräkneliga rökpelare stiger i natten.

Resten av filmen är ett enda långt cinematiskt blodbad, något som fransmännen på senare år lyckats bli riktigt bra på (se Ils, Martyrs, Inside, Frontieres etc), under vilket de så sakteliga allt färre överlevande försöker ta sig nedför det blodindränkta höghuset och ut i det fria.

Naturligtvis är detta inte någon stor film, inte någon cineastisk upplevelse. Den är ju trots allt en skräckfilm, men La Horde lyckas ändå väl med sin intention: att underhålla och kittla tittaren under dryga halvannan timme med kiloliter blod och tonvis köttslamsor. Inga av karaktärerna är varesig särskilt unika/minnesvärda eller särskilt irriterande (möjligtvis är den föredetta åldrande soldaten lite over-the-top) och inte en enda gång under filmens gång finner jag mig lojt snegla på klockan eller märker att mina tankar börjar vandra.

Omdöme: Sevärd men inte nödvändig.



På dagens spellista hittar vi:

Extortion - Degenerate
Extortion - Sick