Hardcore cluster bomb pt 2: Pretenders To The Throne - Discordance Axis is dead, long live Gridlink

Gridlink - Amber Grey
2008, Hydra Head

Gridlink - Orphan
2011, Hydra Head

Efter att Discordance Axis gick i graven för omkring ett decennium sedan har det känts som om ett vakuum spridit sig inom den progressiva grindcorescenen. Visst har det funnits och finns alldeles fantastiska band inom genren (Brutal Truth, Noisear, Antigama, Pig Destroyer etc) men på något sätt lyckas de sällan fylla det tomrum som D.A. lämnade efter sig. Få band kunde/kan tävla med dem ifråga om intensitet, påhittighet och känsla. Man mixtrade med konstiga rytmsignaturer, märkligt långsamma riff till Dave Wittes maskinprecisa blastbeats, dissonanta men samtidigt melodiösa gitarrpartier och Jon Changs vridna sångröst och hans tillika fantastiska texter. I all ärlighet efterlämnade bandet ingen gedigen diskografi: endast ett gäng splitar och tre fullängdare, varav den sista, The Inalienable Dreamless, har kommit att representera mycket av det som är positivt och framåtskridande inom grindcore för min egen del. Allt detta försvann när bandet av olika anledningar gick ur tiden.
Jag visste att en av gitarristerna mer eller mindre slutat med musiken eftersom han lider av någon sorts epileptiska anfall (orsakade av att ha stått för nära högtalarna live, påstås det), att Dave Witte gått vidare till ett dussintal andra band (Municipal Waste, Birds Of Prey och Burnt By The Sun för att nämna några) och att Chang hade fortsatt med ett par andra projekt, varav Gridlink var ett och Haiyaino Daisuki var ett annat men jag hade egentligen aldrig brytt mig om att forska noggrannare i dessa (jag avskrev Hayaino Daisukis första platta som tråkig, medioker och dåligt producerad efter ett par hastiga genomlyssningar; något som senare också visade sig vara fel). Det var inte förrän för ett par veckor sedan då jag läste om släppet av Gridlinks senaste platta Orphan som jag insåg att det nog var dags att kolla upp Gridlink igen, på riktigt.

Bandets båda plattor är korta. Mycket korta. Man har valt att kalla dem fullängdare men det är endast till antalet låtar man kan referera till debuten Amber Grey och efterföljaren Orphan som fullängdare. De klockar in på drygt tjugofyra minuter...tillsammans! Vilket torde göra dem till två av världshistoriens kortaste fullängdsplattor.

Men det kanske är tur på sätt och vis att de är så korta. För nu hinner man inte bli både överkörd och tröttsamt bedövad av sjuttiosex stycken trettiosekundersspår som alla låter mer eller mindre likadant efter halva plattan: något som är alltför vanligt förekommande inom genren. Istället serveras vi på debuten elva genomtänkta, koncisa låtar, bestående av väldigt precis grindcore av det progressivare slaget: inte progressivt i bemärkelsen flummig, experimentell och osammanhängande, utan i bemärkelsen villig att leka med musiken och dess granngenrer (death metal , hardcore, metalcore etc), men fortfarande inom ramarna för det lösa regelverk som gör grindcore till vad det är. Man drar snabbt paralleller till Discordance Axis: naturligtvis delvis på grund av Changs märkligt känslosamma röst (det är ju trots allt ändå vrålande grisskrik och dödsgrowl det handlar om) men även den extremt viscerala tonen i musiken; i dess desperata intensitet och i det nästan kirurgiska i både utförandet och i produktionen.

En annan sak som imponerar är hur man lyckas snickra ihop gedigna klassiska hårdrocksmelodier och riff och blandar dessa med snirkliga black metalslingor i en och samma låt: jag hittar influenser ifrån allt från tidig norsk black metal till Manowar i spår som The Jenova, Black och Stake Knife.

Mitt enda egentliga klagomål är att det som allt som oftast saknas bastyngd i produktionen vilket gör att ljudet ibland kan kännas lite tunt och skört. Men detta är litet minus på det hela taget.

På purfärska uppföljaren Orphan har skruvarna dragits åt ytterligare och man har öppnat ljudbilden något med en lite luftigare men också något tyngre produktion, men fortfarande saknas basen i viss utsträckning. Den kunde gärna fått lite mer utrymme. Musikaliskt är detta en naturlig fortsättning på Amber Grey, vilken i sin tur känns som en naturlig fortsättning på Discordance Axis The Inalienable Dreamless. Allt sitter som i ett skruvstäd: prickskytteprecisionen i allt från trummisens galna blastbeats och virvelvindsfills och gitarrernas, nu i ännu större utsträckning, melodiösa slingor och riff till Jon Changs vildsinta skrik, vilka nu visar en större bredd än tidigare och en beredvillighet att testa nya infallsvinklar.

Jag är så satans imponerad och nöjd. Jag trodde aldrig att tomrummet efter Discordance Axis skulle kunna komma att fyllas, men som det ser ut är Gridlink den perfekta tronföljaren.

En lustig detalj: på Orphan börjar alla tolv spåren förutom öppningslåten, Dar Al-Harb, med inräkning på trumpinnarna. Punk as fuck.

Ett par youtubespår med bandet, plus en karaokeversion av titelspåret på nya skivan: