Better run run run run run run run from the fire

Where's your brand new pretty wife? She might still be inside. Either save her or the cocaine from the fire.

Planet Of Ass

Dagens musikrekomendation: Scissorfight

Portsmouthkvartetten Scissorfight (senare baserade i Boston) är en av undergrundmetallens allra mest underskattade band. Med sin ultramaskulina blandning av punk, stonerrock och hård rock (inte direkt metall men samtidigt inte inte metall, om ni fattar?) och sina ofta juvenila och provokativa texter ("I don't think you seem to understand. I'm gonna fuck you in the can! Ass, ass, ass, planet of ass!") har de pumpat ut ett tiotal plattor av varierande längd sedan starten 1995. Senaste alstret, Jaggernaut, kom 2006 och sedan dess har det varit ganska tyst om bandet. En del bandmedlemmar har valt att lägga sitt kreativa krut på diverse andra projekt (Dead Whale, Mess With The Bull)så just nu ser det ut som om Scissorfight ligger i träda.

Redan på debuten Guaranteed Kill satte man tonen och stilen med rakbladsskärpa. Med låtar som Helicopter Killing Cottonmouth, Build More Prisons och Planet Of Ass inser man snabbt att bandets musik och texter är skrivna med en stor dos humor, men dock utan att någonsin falla i fällan och bli ett av alla dessa förhatliga humorband. Någonstans i de överparanoida, översexualiserade och övermaskuliniserade texterna finns ett uns av allvar, men det är, som altid, upp till lyssnaren att tolka det hela.

Man gjorde dessutom ett genidrag då man spelade in coverplattan Pisquata, på vilken bandet ger sina egna versioner av bl a Dead Kennedys Too Drunk To Fuck, Dwarves Fuck'em All och GG Allins Drink Fight & Fuck, plus de egna låtarna Outmotherfucker The Man och Shewolf. För undertecknad har Pisquata kommit att bli en av de allra bästa partyplattorna någonsin alla kategorier.





Diskografi:

Guaranteed Kill (Wonderdrug Records, 1996)
Balls Deep (Wonderdrug Records, 1998)
New Hampshire (Tortuga Recordings, 1999)
Piscataqua EP (Tortuga Recordings, 2000)
Mantrapping for Sport and Profit (Tortuga Recordings, 2001)
American Cloven Hoof Blues (UK only) (Tortuga Recordings/Eccentric Man Recordings, 2002)
Potential New Agent For Unconventional Warfare EP (Tortuga Recordings, 2002)
Deathchants, Breakdowns and Military Waltzes Vol. 2 EP (Tortuga Recordings, 2003)
Instant Live: Middle East - Cambridge, MA 11/13/04 (2004)
Victory Over Horseshit maxi-single (Tortuga Recordings, 2006)
Jaggernaut (Tortuga Recordings, 2006)




Dagens spellista:

Look above, fool!

This fucking city is run by pigs. They take the rights away from all the kids

Minirecension

Various Artists: Let Them Eat Jellybeans

Samlingsskivan Let Them Eat Jellybeans, utgiven 1981 på Alternative Tentacles, är en av den nordamerikanska hardcorepunkens viktigaste plattor. Inte enbart för att den var bland de allra första, eller för att den innehöll några av den tidens allra största namn (Dead Kennedys, Bad Brains, Circle Jerks, Black Flag mfl ) utan även för att den var generös med vad man ansåg vara punk. Kom ihåg att detta var 1981, då punken fortfarande knappt hade lämnat spjälsängen, INGENTING var egentligen definierat inom genren. Detta var något som samlingens sammanställare (framförallt Jello Biafra från DKs och ägare av AT) dessutom var framsynta nog att inse: just att genren som sådan täckte in ett väldigt brett spektrum av stilar, från långsamt till snabbt, från grymt och tungt till snurrigt och synthigt - och att all bra musik inte bara kom från Kalifornien och Washington. Något som illustreras väl av det faktum att två av de 17 banden på skivan, D.O.A och Subhumans, båda från Vancouver, Kanada.

Subhumans, Vancouver

Let Them Eat Jellybeans är indelad i två strikt olika delar: på första sidan finner man det som kom att bli traditionell hardcore och punk och på sida två samlas en salig blanding av skränig artrock, jazzinfluerat skronk och synthbaserad proto-new wave.

Bad Brains, Washington DC

Plattans första sida innehåller några av den amerikanska punkhistoriens allra största och segslitnaste låtar: Bad Brains gungigt snärtiga Pay To Cum, Black Flags ursinniga Police Story, Dead Kennedys aggressiva och snabba Nazi Punks Fuck Off, Circle Jerks fortfarande sorgligt aktuella Paid Vacation, Flippers malande maniska Ha-Ha-Ha etc, men även en rad mindre kända låtar från mindre kända akter, så som The Feederz med sin våldsamt antireligiösa Jesus Entering From The Rear och Really Reds repetitiva men ömsom lågmälda och ömsom argsinta Prostitution.

Black Flag, Hermosa Beach

Circle Jerks, Hermosa Beach

På sida två finner vi de band som kanske i och för sig aldrig blev riktigt stora men samtidigt det som utgör en av de viktigaste orsakerna till att den här samlingen lyfter sig över många av sina samtidiga och efterkommande. Här finner vi Christian Lunchs new waviga Joke's On You, Geza Xs slamriga synthklassiker Isotope Soap, The Offs reggaeinspirerade Everyone's A Bigot. Sammalagt åtta spår av varierande tyngd och karaktär. Man kanske inte älskar alla men efter multipla lyssningar (själv har nog hört plattan ett hundratal gånger genom åren) så märker man att vissa ev dem faktiskt växer. Personliga favoriter på sida två är Christian Lunch och Geza X.

Dead Kennedys, San Fransisco

The Feederz, Arizona

D.O.A., Vancouver

Eftersom skivan inte längre går att få tag i från något skivbolag (Alternative Tentacles har beslutat sig att inte återutge den på grund av Jellos dispyt med resten av bandet och det faktum av Black Flag vägrar tillåta att deras låt släpps på nytt) så har jag beslutat att lägga upp den i all sin härlighet för nedladdning för den som vill höra detta klassiska punkepos.

Various Artists: Let Them Eat Jellybeans i RAR-format.

Alternativ länk HÄR


Idag lyssnar jag på:

Minor Threat - Complete Discography
Black Flag - Four First Years
Die Kreuzen - Die Kreuzen

I don't like the drugs but the drugs like me

Breaking Bad är tveklöst min absoluta favorit bland de väldigt få tv-serier jag följer nuförtiden. TV-serier i allmänhet är tråkiga, enformiga, formulaiska och sinnesslöande. Nuförtiden utgörs dessutom till synes minst hälften av utbudet av en sorts mainstream-förnedringstv, a la Robinson och Biggest Loser, där det snarare handlar om att på konstlad väg skapa konflikter där inga finns och utmåla vissa deltagare som intrigerande, själviska trekvartspsykopater än att underhålla, roa och kanske även upplysa oss tittare.

Resten av utbudet verkar bestå av inrednings-, matlagnings-, musiktävlings- och husrestaureringsprogram. I ljuset av detta är det konstigt att man väljer att endast se ett fåtal tv-program (om ens några) och att man dessutom då helst laddar hem dessa från nätet? För, ärligt talat, vem vill eller orkar planera sitt tv-tittande efter tablån? Jag vill kunna titta på tv när JAG vill, inte när tv-tablån vill det. Är det så jävla mycket begärt?

Breaking Bad är en uppfriskande odditet inom tv. Det är inte endast den udda ramhandlingen som särskiljer den från majoriteten av serier; även dess tempo, språkmedvetenhet och intellektuella karaktär har en unik sammansättning av högt och lågt och ofta med ett disigt skimmer av absurditet, som placerar serien långt fram i täten för nyskapande och formellös tv.

Den känns snarare som en produkt av sent sjuttio- och tidigt åttiotal än nollnoll- och tiotal; den har ett mycket långsamt, ibland lätt surrealistiskt bildspråk och tempo, med många långa statiska bilder på de ökenomgärdade förortslandskapen och mycket tillåts förbli osagt, underförstått. Det är upp till tittaren att förstå och tolka.

Serien utspelar sig i New Mexico, där den cancersjuke kemiläraren Walter White (Bryan Cranston) slår sig ihop med en före detta elev och numera metamfetaminlangare (Jessie Pinkman, spelad av Aaron Paul) för att säkra sin familjs ekonomiska framtid efter sin förestående död. Detta gör han genom att brygga en alldeles egen ultrapotent variant av meth. Problemet är bara det att han inte dör. Ett annat problem är att hans frus systers man är en DEA-agent.

Detta är själva premissen i serien, vilken kanske kan synas nog så absurd, men detta är bara fundamentet på vilket sedan en lavinartad följd av kalamiteter rasar och bygger på lager efter lager, som sediment, av sidospår, villospår, tunga pauser, underfundigheter, oräkneliga kriser och ibland också enstaka våldsamheter.

Breaking Bad är dessutom väldigt rolig; men med en svärta i humorn som känns väldigt äkta och med ett drag åt det vardagligt absurda, som när Walter och Jessie spenderar ett dygn åt att jaga en enda fluga i sitt underjordiska knarklaboratorie!

Personerna i Breaking Bad är som folk är mest: de är griniga, själviska och småaktiga; de är godhjärtade, generösa och altruistiska; ensamma och trängda på en och samma gång; kärleksfulla men samtidigt hämdlystna. De är komplexa utan att vara svåra, motsägelsefulla utan att verka konstlade. De är underhållande utan att vara bara yta. De är underhållande just för att de är som du och jag, som folk är i allmänhet; de är på riktigt.

Fast på tv.

Dagens spellista:


Exodus - Deathamphetamine


Marilyn Manson - I dont like the drugs (but the drugs like me)


Dead Kennedys - Drug Me

And so it was, our beloved Corporate Gods claimed they'd created Rock Video...

Dags för en lektion i var skåpet ska stå.



That is all.