haarp - The Filth2010, Housecore Records
Det första som slår en när man lyssnar på haarps debutplatta med den passande titeln The Filth är inte så mycket det faktum att det går riktigt långsamt utan att musiken är så förbannat ultratung.
Som en långsamt skenande steroidsvullen ångvält rullar den fram och krossar precis allting i sin väg till damm. Som en lavin av stridsvagnar i slow motion eller som ett bergsskred i ultrarapid, exploderar musiken långsamt fram och tillintetgör alla hinder.
Och det är just denna förkrossande tyngd som placerar haarp i en helt annan liga än i stort sett alla andra band i samma genre.
Att lyssna på haarp är som att för första gången lyssna på öppningsspåret Collapse på Brutal Truths platta Need To Control. Det är så tungt att tänderna fanimig skallrar i huvudet! Detta parat med fantastiska riffbyggen och en sångare som måste käka betong och armeringsjärn till frukost gör att det är svårt att finna några som helst brister i haarps doomrecept.
Den enda sprickan i bygget jag kan finna är bristen på, men ändå inte totala frånvaron av, melodier. Även om de finns där under de väldiga rasmassorna är de svåra att urskilja och det krävs många lyssningar för att finna dem. Annars är det både svängigt och argsint, med täta riff och perfekt avvägd growlsång, men haarp faller inte, till skillnad från många andra, i den allra vanligaste av doomfällor; att försöka låta som Black Sabbath. Istället stakar man ut en helt egen väg och låter stridsvagnarna rulla.
De enda band jag kan komma på som ens kommer i närheten av haarps malande doomkross är Ramessess och i viss mån Rusted Shut (minus det hyperdistade ljudet) men där de flesta andra antingen förlitar sig på repetetiva riffmönster eller droneliknande oljudsmattor med rundgång och minimalism agerar haarp som ett klassiskt metalband, dock med enda skillnaden att man sänker hastigheten till knappt en tiondel och låter alla riffen få rullas ut fullt ut, utan krusiduller eller gimmickar.
Plattan är utgiven på Phil Anselmos (Pantera, Superjoint Ritual, Arson Anthem) skivbolag Housecore Records, som för övrigt släppte årets bästa old school hardcoreplatta med just Anselmos egna band Arson Athem. Ett bolag att hålla ett extra noggrant öga på i framtiden alltså.
