I wanna rip through all the faces of the fools I see

Raised By Snakes årsbästalista 2010 finns, i något redigerad form, att avnjuta på Spotify. Jag är väl medveten om att Ignites platta släpptes 2006 men det var inte förrän 2010 som jag insåg hur sjukt bra de är, så jag räknar Our Darkest Days som ett 2010-släpp. Don't like it? Suck it!

Eftersom ett antal av förra årets allra bästa släpp (Arson Anthem. Slang, Early Graves, OFF!, Total Abuse etc) inte finns på spottan har jag slängt med några andra trevliga releaser och några bubblare.

Så, för att stjäla Relapse Records catch-phrase: Point. Click. Grind.

RaisedBySnakes2010

The Holy Order Is Disorder

Arson Anthem - Insecurity/Notoriety
2010, Housecore Records

Fan fan fan fan fan! Fan vad bra det här är!

Ibland stöter man på en platta som så uppenbart kommer att bli en långkörare och framtida favorit; något man lyssnar ohälsosamt
mycket på i början - om och om igen - och som man sedan kommer att återvända till med en regelbundenhet som hos en paranoid maniker med OCD. Som Slayers Reign In Blood ungefär. Eller TV-serien The Thick Of It. Eller vinylversionen av Flåklypa Grand Prix.

Arson Anthems fullängdsdebut efter den självbetitlade ep:n från 2006 är svinfet hardcore i bästa 80-talsstil med korta sköna breakdowns utan någon som helst tillstymmelse till moderna metalcorefasoner. Det är skrikigt, halvkasst producerat (men satan så svängigt), inspelat till synes mestadels live i studion med få tagningar och inga eller få overdubs (jag kan ha fel men det låter väldigt primitivt) och det är argt.

Riktigt jävla argt!

Om man vill ha någon sorts musikalisk kompassriktning, tänk en blandning mellan Superjoint Ritual och Negative Approach, med ett flortunt täcke av gisten, sur, illvillig sydstatssludge.

A.A. är alltså Phil Anselmo (Pantera, Superjoint Ritual, etc) på gura, Mike Williams (Eyehategod!) på röst (klart den argaste killen i USA), Collin Yeo på bas och självaste Hank III på trummor. Detta projekt har varit i görningen en tid; faktiskt ända sedan 2006 då Mike flyttade in hos Phil efter att han förlorat allt i Katrinakatastrofen i Lousiana. Förstlingsverket bestod av åtta snabba hardcorespår med en knivsudd av metal inslängt. I uppföljande fullängdaren hittar vi inte färre än sjutton spår i samma anda, av vilka bara fyra stycken passerar treminuterssträcket. Så med andra ord är detta ursinnig, vildsint och snabb musik där man vevar så mycket det bara går.

Endast avslutande och smått fantastiska Teach The Gun (To Love The Bullet) avviker märkbart från mängden med sin långsamma och tydliga Eyehategodlika träsksvängssludge i vilken man kramar sönder Sabbathriff i bästa Southern Discomfortmanér.

Det är fan makalöst så bra det är!