Lay down your soul to the gods rock 'n' roll

Black Anvil - Triumvirate
2010, Relapse Records

Black Anvils förstlingsverk, Time Insults The Mind, från 2008 var ett av det årets starkaste debuter inom den extrema metallen. Detta framförallt beroende på bandets egensinnigt black metalframtunga musik, vari man lyckas med konststycket att knåda in delar av trashens upptempo och riffteknik, samt även i viss mån dess tyngd och rytmik, samtidigt som man lutar sig mot ett stadigt fundament av black metalsvärta, mörksinnade melodier och sparsmakade men välriktade blast beats.

Sången, vilken egentligen är Black Anvils svagaste del, drar även den åt black metalhållet med ursinnigt väsande skrik, men den är tillräckligt variationsrik och har tillräckligt med djup för att få ett VG. Man kan ibland skönja små glimtar av melodikänsla men även en annan typ av inflektion som kanske känns mer hemma inom grindcore eller death metal än inom svartmetall.

På uppföljaren Triumvirate har djupet och tyngden i produktionen glidit nedåt ett par rejäla hack på skalan, men jag har lite svårt att bestämma mig för om jag tycker att detta är negativt eller ej för bandet. För här har man valt att fokusera något mer på det svarta i fusionen mellan black och thrash metal. Det hela känns väldigt mycket Satyricon i krokarna runt Now, Diabolical, något jag själv applåderar, men som kanske kan inte ses med samma entusiasm av andra.

Det som framförallt skiljer de två alstren åt är det senares mycket tydligare drag åt stenkrossande tyngd med melodiösa black metalslingor, tunga svängiga riff som påminner mig om Metallica omkring ..And Justice For All och tidigare nämnda Satyricon; och den rymligare, tyngre ljudbilden.

För mig är det ointressant om bandet medvetet valt att röra sig i denna riktning eller ej (för om vi skall vara ärliga är det inget Jätten Jormkliv vi pratar om; snarare ett närmast omärkligt knivuddsbrett steg åt sidan) för allt som spelar någon som helst roll i slutändan är om låtmaterialet, framförandet och ljudbilden får mig att vilja skada någon eller slå hårt på döda ting eller i alla fall springa riktigt riktigt fort.

I det här fallet måste jag erkänna att Triumvirate faktiskt får mig att snegla lite stressat på mina joggingskor.

Nog sagt. Dags för ett par varv i spåret.

Spellistan:

Gravemaker - Ghosts Among Men
The Rotted - Anarchogram EP

Hey there people, I'm Bobby Brown...

Volbeat - Beyond Hell/Above Heaven
2010, Vertigo/Universal

Jag är hemskt ledsen men vad är det för jävla karaktärsdefekt hos gemene man som gör att detta glorifierade afterworkband, vars enda positiva egenskaper är att de är hyfsade musiker och att de är duktiga på att apa efter andra större band (kanske ingen positiv egenskap nu när jag tänker efter), har blivit så populära?

Kan det vara det allmänna karaokiserandet av folks musiksmak? Det faktum att de allra flesta är nöjda med att kunna nynna med i en enkel melodi; något som man direkt känner igen oavsett hur packad man är på krogen?

Volbeat har lyckats med en sak, det medger jag: de har lyckats att skapa en sorts schlagermetal som till och med är lättare att ta till sig än Stone Sours mainstreammetal (som jag för övrigt gillar ganska bra). De har åstadkommit en chimär som är lika delar Metallica, Green Day, Ugly Kid Joe och den Sweet Home Alabama-ylande pubtrubaduren alla hatar, inklusive pubtrubaduren själv.

En hel del saker i deras musik stör mig, men det som framförallt får mig att gnissla tänder så att det nästan blir rundgång i huvudet är sångarens obehagliga hybrid mellan Keith Caputo, en ung Glenn Danzig och James Hetfield. Det enerverande gröt-i-halsen-vibratot får alla mina nerver att spänna sig som om de vore pianosträngarna man hängde Mussolini i. Jag kan bara inte med det, lika litet som jag uppskattar de vilda musikaliska stölderna i alla tänkbara jävla väderstreck: Slayer (jag antar att South Of Heaven/Mandatory Suicide-rip-offen i Who They Are är menad att vara ironisk?), Metallica, Green Day, Manowar etc etc ad nauseam.

Emellertid så kommer jag titt som tätt på mig själv med att gå omkring och smånynna på de här melodierna, trots min relativt starka avsky för dem; så oavsett vad jag tycker om Volbeat som musikalisk företeelse så måste jag erkänna att de har en förmåga att snickra ihop hookiga melodier och svängiga stycken som snabbt sätter sig i det undermedvetna och vägrar släppa taget, ungefär som candirufisken som simmar upp i urinröret på ovetande badare och sedan hakar sig fast därinne med hullingar.

När deras 15 minuter (ok kanske något mer än 15 minuter) i spotlighten är över har killarna i Volbeat troligen en lång och lukrativ karriär framför sig, som jingelskrivare i reklambranschen.

Eller som pubtrubadurer.

Spellistan:
The Crown - Doomsday King
Diskreet - Engage The Mechanicality
Adrenalin O.D. - Humungousafungusamongus

Tied down on a fucking leash!

Jag har en naggande misstanke om att allt inte stod helt rätt till mellan vännerna i Sjumilaskogen, eller att de åtminstone hade vissa mörka hemligheter sinsemellan som inte riktigt fick komma till uttryck i Milnes böcker.

En ilsken och segsliten förkylning har terroriserat mig hela veckan. Orken tryter för att tre sekunder senare återkomma för att genast spontant självdö. Så där håller det på. Runt runt.

Skit.

Spellistan
Circle of Dead Children - Psalms of The Great Destroyer
D.I.S - Critical Failure
GAF - Cultivate Disdain

Which came first? Max Headroom or Gerald Ford?

Ända sedan jag första gången hörde låten Sehnsucht från Rammsteins andra platta (med samma titel) förstod jag att de pyromaniska tyskarna gillade inte bara Laibach utan också Ministry. Nedan har vi helt klara bevis på detta.











Spellistan

Kingdom Of Sorrow - Behind The Blackest Tears
Chris Connelly - Phenobarb Bambalam

I'm praying for rain, I'm praying for tidal waves

Dagens Nyheters artikel om Forever Youngfestivalen får mig att tänka på en textrad från Tools episka domedagsbön Aenima från plattan med samma namn:

Fuck retro anything.
Fuck your tattoos.
Fuck all you junkies and
Fuck your short memory.

Man vet ju vid det här laget att allt är på väg åt helvete med lilla planeten jorden och oss som drumlar omkring här och skitar ner och förstör men ibland önskar man liksom att det kunde gå lite fortare, framförallt när man ser sådant här, sådant här och sådant här.



Idag kommer jag att spela (om inte jorden går under):

Brutal Truth - Sounds From The Animal Kingdom/Kill Trend Suicide
Adept - Another Year Of Disaster
Melt Banana - Cell-Scape

Supervirgin vs Death Machine

vs

Samma låt i två olika versioner. Denna gång Die Kreuzens I'm Tired, från självbetitlade debuten från 1984, framförd både i original och Napalm Deaths version från Leaders Not Followers Pt 2, från 2004.

Napalm Death vs Die Kreuzen - I'm Tired

ND
DK

På dagens spellista hittar vi:

Gallows - Grey Britain
November Növelet - Sacred

Make war (not love)

Tre snabba
Pro-Pain - Absolute Power
2010, Regain Records

Efter en halvdan föregående platta (den märkligt uruselt producerade No End In Sight) är Pro-Pain tillbaka igen med sin patenterade metalcore (eller metalliska hardcore om man så vill); den här gången med en mycket bättre produktion, bättre låtmaterial och ett mer melodiöst stuk. Man har även skjutit in lite mer rockfeeling i materialet (lyssna på bryggan till refrängen i AWOL så fattar ni vad jag menar) även om fokusen ligger någonstans i farvattnen mellan klassisk hårdrock och den tidigare crossoverhardcore Gary Meskil introducerade med sitt första band Crumbsuckers. Fortfarande svajar låtmaterialet påtagligt i kortare partier, oftast då man försöker låta mer metal än Meskils röst egentligen klarar av, men dessa sektioner är tack och lov så pass korta att man kan bortse från dem utan att låtarna tappar alltför mycket. En liten uppstramning och ett mer fokuserat material och man hade tangerat höjdpunkterna The Truth Hurts från 1994 och Age Of Tyranny:The Tenth Crusade från 2007. Det är dock alltjämt en riktigt hygglig platta som både kräver och förtjänar många lyssningar.


Entrails - Tales From The Morgue
2010, FDA Rekotz

Här serveras grym Entombed-worship, rakt upp och ned: från den stulna fonten på Entrailslogon och det mullrande gitarrljudet som låter som en motor som håller på att skära, till låtmaterialet med fokus på midtempo och vassa slingor som slingrar sig in och ut mellan tidigare nämnda riffmuller. Man har här på ett snyggt sätt plankat deathmetalrävarna utan att man på något sätt tappar förtroendet för dessa debutanter. Låtmaterialet står helt klart på egna ben. En hyfsad dos av (typiskt svensk?) melodi och ett tämligen variationsrik rytmik gör att låtar som t.ex Triumph Of The Sinners och Entrails känns mer än bara simpla death metaldängor. Detta parat med det faktum att man har lyckats skaffa en sångare med lite personlighet och som inte låter som om en stridsvagn har fastnat i halsen på honom gör att låtarna blir riktigt hookiga och fastnar snabbt. Rekommenderas varmt för älskare av old school death metal.


Misery Index - Heirs To Thievery
2010, Relapse Records

Amerikanska Misery Index föregående skiva, Traitors (2008), innehöll en av den moderna extremmetallens mest slagfärdiga refränger. Den var inte bara tung som fan, den var dessutom riktigt hittig, nästan något man kan nynna medan man diskar. På nya klusterbomben Heirs To Theivery finns inga liknande popvarningar (även om refrängen i The Spectator är punkigt medryckande), men musiken är fortfarande bland den mest välskrivna, välspelade och dynamiska i genren. Kanske till och med i högre grad nu när man i större utsträckning än tidigare låter renodlad grindcore och gammal hederlig hardcore skina igenom i denna explosion av dubbelsmattrande bastrummor och Terrorizerriff. Just denna lättantändliga blandning av stilar är det som ger Misery Index ett stort försprång gentemot i stort sett alla sina samtida kollegor. Den otroliga dynamiken i samklang med överlägset gehör för låtskriveri gör att Misery Index just nu är ett av extremmetallens bästa band. Om inte det allra bästa.

Spellistan:
VA - Worldwide Tribute to Real Oi! Vol. 1
VA - Worldwide Tribute to Real Oi! Vol. 2