Where's your god? He's in your head.

Corrosion Of Conformity COC III - Your Tomorrow 7''
2010, Southern Lord

Apropå Corrosion Of Conformity, ja. Bandet har ju gått och gjort en sorts reunion, fast då bara som trio (med Reed Mullin, Woody Weatherman och Mike Dean tillsammans igen), så som bandet såg ut då de släppte Animosity 1985. Animosity är för övrigt den enda platta jag någonsin blivit skrämd av. Nu har de alltså återförenats och spelar live (och då framförallt hardcorematerialet från 80-talet) under namnet C.O.C III. De håller även på att lira in en ny platta och har nyss släppt en sjutummare på Southern Lord, betitlad Your Tomorrow. Det nya materialet är ganska långt ifrån det som bandet ilsket kräktes ur sig på Animosity (om ni har hört Mikes sång på plattan förstår ni vad jag menar), vilken jag än idag håller som ett av de allra bästa hardcore/crossoveralbum någonsin.

Nya singeln består av två spår varav det första mestadels består av ungefär samma stonerdoftande ökenrock som bandet blivit kända för efter den katastrofala plattan Blind, med Karl Agell på sång. Det är svängigt och svettigt och Mikes numer inte särskilt kräkliknande sång passar riktigt bra. Tänk ett mindre flummigt Kyuss så hamnar ni ganska rätt. Spår två följer nästan samma vibb men har ett klart punkigare uttryck och hur mycket jag än tvekar att använda Black Flagliknelsen igen (jag verkar hitta Flaginfluenser ta mig fan i allting nuförtiden) så sitter den som en smäck. Det hela låter väldigt mycket My War/Loose Nut-eran. Vilket aldrig kan vara dåligt. På det hela en riktigt skön singel men som vanligt så är det alldeles för lite, man vill ju ha mer! Väntar med spänning på fullängdaren.

Loose nut in my head

The Fucking Wrath - Terra Fire
2010, Tee Pee Records

Denna ep är The Fucking Wraths uppföljare till debuten från 2007, Season Of Evil, och är menad att fungera lite som en teaser inför fullängdssläppet i början av nästa år. Den består av fem låtar med en snittspeltid på omkring 3 minuter.

Precis som på Season Of Evil är det Black Sabbathriffig metallisk hardcore som ligger till grund för TFWs musik; metallisk hardcore med en svavelosande ton av Holy Terror Hardcore i stil med Integrity, Gehenna och Ringworm. Men in i mixen på Terra Fire har man också injicerat en redig dos ren och skär hardcorepunk a la B'last, Black Flag och tidig Corrosion Of Conformity, vilket skapar en lösare form av metallisk hardcore och ett sound som skaver och gnisslar mer än på debuten.

Det är musik dränkt i sprit, hasch, olja, avgaser och svett. Det är flummigt och aggressivt på en och samma gång. Omslagsdesignen är märkligt Magnumdoftande men känns ändå på något sätt jävligt rätt, om man tänker på att de här tomtarna säkert röker olaglig tobak minst ett par gånger i veckan. Att sedan en av snubbarna i bandet, jag tror det är sångaren, ser ut som Ron Jeremy gör inte saken sämre! Kolla själva.

Ron Jeremy, andra från höger, har startat ett punkband

Corruption in the goat herd

Alldeles för mycket musik och åt helvete för lite tid. Så ser det ut för svartpåven just nu. Måste sortera och ordna och se till att få lite jävla ordning i röran. Återkommer framöver med mer i sinom tid. För tillfället släpper jag lös några snabba rekommendationer. Lyssna, skaffa, headbanga.

Bastard Priest - Under the Hammer of Destruction
2010, Blood Harvest

FET svensk death metal i old schoolstil, med inslag av tidiga Sodom, Kreator, Hellhammer och Destruction. Det är tungt och svängigt och skönt otight på ett sätt som det ofta var i slutet av åttiotalet. Allt är dränkt i thrash/death men med en droppe punkighet som jag fan dyrkar. Ibland tycker jag mig märka inslag av crustig melodiös death metal a la Hellchild men även en hel del At The Gates och Slayer. Man märker direkt vad de här killarna har lyssnat på under sin uppväxt.


Protestant - Judgements
2010, Vendetta Records

Detta är, såvitt jag förstår, Milwuakeekvartettens andra fullängdare. Jag lyckades aldrig riktigt komma in i förstlingsverket The Hate, The Hollow, trots att den var riktigt bra. Det kan ha varit något med den lite enformiga sången och de tråkiga melodiösa inslagen. Men på nya plattan Judgements har det mesta som störde mig tidigare slipats bort. Här handlar det om snyggt utmejslad metallisk hardcore med inslag av dissonant emo/post rock/screamo och vissa melodiösa metalinslag. Tungt, grymt, mycket bra.


Total Abuse - Mutt
2010, Post Present Medium

Svinig, snabb, kaotisk och elak hardcore. Det är det Total Abuse handlar om. Det är skitigt, riktigt skitigt. Tänk Negative Approach och Ceremony mixat med Die Kreuzen plus en liten dos Jesus Lizard och ni hajar åt vart det lutar. Midtempo för det mesta men ibland raserar bandet allting i sin väg med sinnessjuk krosshardcore för att i nästa andetag sänka sig till tempon som får mig att tänka på b-sidan på Black Flags My War och The Melvins. Ljudet är på gränsen till black metaldåligt men det passar så satans bra. Mycket rundgång, mycket psykopatskrik i bästa Henry Rollinsstil, cirka Who's Got The 10 1/2? Kan vara ett av årets bästa hardcoresläpp. For reals.


The Rotted - Anarchogram EP
2010, Anarchogram Industries

När brittiska death metalbandet Gorerotted gav upp andan uppstod ur dess rester The Rotted. Det är fortfarande death metal men nu med en distinkt punkigare attityd. På självsläppta Anarchogram hittar vi två nya spår tillsammans med covers på Motörhead, Sepultura, Entombed och Mayhem. Man har behållt mycket av känslan i originalen men också lyckats göra låtarna till sina egna, förmodligen för att man helt enkelt älskar musiken och har lyssnat på de här banden och låtarna sedan de var tonåringar. Med en speltid på omkring 20 minuter är Anarchogram perfekt avvägd för musik av den här typen. Lagom med grind, lagom med death metal och alldeles lagom med punk. Inga fillers. Bästa spåret på plattan är dock deras egna Dawn Of A New Error, som är som en blixtattack med machete rakt in i bröstet. Går inte att värja sig helt enkelt.

Daggers from the swagger of a sodomites concubine

Always look on the bright side of life

Jag har aldrig förstått varför någon vid sina sinnens fulla bruk skulle vilja lyssna på Cradle Of Filth, men när det gäller Gilded Cunt från plattan Nymphetamine kan jag tänka mig att göra en kortvarig omvärdering. Jag vet inte varför den här låten tilltalar mig. Kanske har det att göra med låtens skönt crossoveraktiga sångstruktur, där suverän stavelse-per-beat-sång ligger precis i takt med rytmsektionen, eller kanske har det med den härligt depraverade texten att göra där Dani Filth rhymar som värsta Lord Byron-gone-gangsta:

Your thin pretence overstretched and sickly
Feigns love and light a long time laid in the grave
My preference leans to killing you quickly
Scissored in the gizzard
That a heart no more maintains

Eller kanske är det helt enkelt så att jag uppskattar att Dani growlvrålar om en förgylld fitta i refrängen i ett stycke medioker meainstream-(pseudo)black-metal och att jag helt enkelt inte kan låta bli att tycka att det är jävligt punkigt och coolt av dem, trots att deras band suger rejäl hästballe.

Vem vet?

Och kanske viktigare:

Vem bryr sig?



Spellistan:

Hellmouth - Destroy Everything, Worship Nothing
Triptykon - Shatter EP

O.C. life is not for me

Mikroinlägg idag. Bra band på MySpace. Night Birds heter de. Surfig Californiapunk. Gillar man Adolescents, tidiga D.I. eller O.C.- punk så gillar man Night Birds. Digga eller dö. Ditt val.

I was so wasted!

OFF! är Keith Morris (från Black Flag och Circle Jerks) nya band ihop med Mario Rubalcaba från Rocket From The Crypt, Steven McDonald från Red Kross och Dimitri Coats från Burning Brides. Det hela låter synnerligen bekant, men fy i helvete så jävla bra! Om jag inte visste bättre skulle jag kunna tro att låtarna jag hittills hört är bortglömt Black Flagmaterial från Nervous Breakdown-eran. Det är slamrigt, hetsigt, intensivt och så fyllt med attityd och punktestiklar att jag man har svårt att tro att Keith är en bra bit över femtio.

EP:n OFF! 1st EP (bra titel där, gubbar) är ute så det är bara att beställa, det ska jag i alla fall göra.

Rise Ghost of War

Cobalt - Gin
2009, Profound Lore

Det är ibland svårt att veta hur man ska förhålla sig till black metal. Jag småskrattar lika ofta nedlåtande åt det överdjävulskt stenhårda kristhatandet och corpse-painttöntiga skogsdyrkandet, med svärd, hillebarder och mimade avgrundsvrål, som jag kan falla som en fura för det totala upproret och den absoluta far-åt-helvete-attityd som ligger som en tung urgegga över genren.

Men det finns något löjeväckande över det faktum att fullvuxna män klär sig i metallbrynjor, nitar, läder och släpar omkring på Excaliburliknande svärd och kladdar ned sig med färg och getblod innan de går upp på scenen.

Skiljelinjen mellan det coola och det löjliga, ja nästan patetiska, är mycket smal, ibland nästan omöjlig att skilja på och verkar röra sig fritt från gång till gång: det som var fantastiskt stenkrossande coolt igår framstår som juvenilt och absurt idag.

Musiken kan vara rå, kall och halvkass och låta som om den vore inspelad i någon av kristhatarnas morsors badrum eller den kan vara djup, ondskefull och magnifik och ha extraordinärt högkvalitativ ljudproduktion. På något sätt spelar det ingen roll vilken av varianterna jag lyssnar på; ibland klickar det liksom bara och då är det skit samma om det är Judas Iscariots Distant In Solitary Night, Portals Swarth, Weaklings Dead Like Dreams eller Satyricons Now Diabolical. Eller, som i det här fallet, Cobalts senaste album, Gin, från 2009.

Bandets musik brukar kallas war metal, något jag kan förstå men som jag ändå ogillar, bland annat för att det ger en lite för snedvriden bild av vad Cobalt egentligen står för. Musiken är black metal men det är också så mycket mer. Cobalt skiter fullständigt i black metallens konvenanser om hur den ska struktureras och spelas; vad man får och inte får göra. Duon blandar intryck från andra delar av såväl metalspektrat som de hardcorebaserade genrerna så som screamon med sina drag åt dissonans och okonventionell rytmik; de plockar åt sig godbitarna från många olika håll, både vad gäller struktur och stil och de drar sig inte alls för att arbeta mycket med melodier. Cobalts förhållningssätt till melodiositet påminner om bland andra Cult Of Lunas eller kanske Justin Broadricks Jesu, där fokus ligger på melankoli, mörker och svepande, ibland monotona melodier. Dessa blandas på ett tämligen unikt sätt med en fantastisk känsla för helsjuka riffbyggen som i magnifika titelspåret, eller låtar som Arsonry och Stomach. Cobalt undviker i stort sett helt blast beats, annars en stapelvara i black metal, även om hastigheten ibland rör sig ovanför midtemposträcket. Till skillnad från den gängse strukturen inom mycket black metal, så blir aldrig låtarna enformiga eller enkelspåriga. Nästan alla spår på Gin är rejält variationsrika, nästan så variationsrika att jag skulle vilja använda ordet progressiv om bandets unika black/war metal.

Jag ser med spänd väntan fram emot Cobalts nästa platta. Om de lyckas knäcka Gin vad gäller variation, låtskriveri och rent jävlar-anamma så kommer jag att vara så jävla på det bara går att vara.