Ännu ett år börjar närma sig sitt slut. Med det kommer de oundvikliga årsbästalistorna och min hittar ni nedan (för utförligare förklaring till listan, se SOTB). De senaste veckorna har varit hektiska så uppdateringarna har varit, minst sagt, sporadiska, trots mina intentioner till det motsatta. Jag håller tummarna att det lugnar ned sig efter årsskiftet. Missa inte dokumentären We Jam Econo om det legendariska punkbandet The Minutemen. Hela filmen ligger upp på tuben. Vi ses på andra sidan.
GRINDCORE:
HEXIS - XI AGORAPHOBIC NOSEBLEED/DESPISE YOU - ON AND ON FUCK THE FACTS - DIE MISERABLY BRUTAL TRUTH - END TIMES GRIDLINK - ORPHAN NOISEAR - SUBVERT THE DOMINANT PARADIGM
BLACK METAL:
LEVIATHAN - TRUE TRAITOR, TRUE WHORE TERRA TENEBROSA - THE TUNNELS GORGOROTH - UNDER THE SIGN OF HELL MHORGL - HERESIARCH CARA NEIR - STAGNANT PERCEPTIONS WOLVHAMMER - THE OBSIDIAN PLAINS
DEATH METAL:
CORPSESSED - THE DAGGER & THE CHALICE THE ROTTED - AD NAUSEAM SONNE ADAM - TRANSFORMATION IMMOLATION - PROVIDENCE EP NADER SADEK - IN THE FLESH SVART CROWN - WITNESSING THE FALL DEMONICAL - DEATH INFERNAL
METAL/HARDCORE:
UNREST - ST TODAYS IS THE DAY - PAIN IS A WARNING HAIL HORNET! - DISPERSE THE CURSE HARM'S WAY - ISOLATION AMERICAN HERITAGE - SEDENTARY TOMBS - PATHS OF TOTALITY TRAP THEM - DARKER HANDCRAFT TOXIC HOLOCAUST - CONJURE & COMMAND RAVENCULT - MORBID BLOOD CLINGING TO THE TREES OF A FOREST FIRE/NESSERIA - SPLIT
HARDCORE/PUNK:
DEAD LANGUAGE - ST LP TRENCHFOOT - ST EP GRAF ORLOCK - DOOM BOX HESSIAN - ST EP PULLING TEETH - FUNERARY WITHDRAWAL - FAITH FLESH AND BLOOD EP BLACK GOD - ST EP THE DWARVES - ARE BORN AGAIN DRUGS OF FAITH - CORRODED LOW THREAT PROFILE - PRODUCT #2 JAPANTHER - BEETS, LIME AND RICE
ELECTRO:
OHGR - UNDEVELOPED BROTMAN & SHORT - HEIGHTS LP BROTMAN & SHORT - RANKING VATS CS SKINNY PUPPY - HANDOVER CONTREPOISON - ...UNTIL THE NEXT MORNING LUST FOR YOUTH - SOLAR FLARE
CRUST:
AMEBIX - SONIC MASS BOOK OF BLACK EARTH - THE COLD TESTAMENT ALPINIST + MASAKARI - SPLIT PROTESTANT - STALEMATE
DOOM/SLUDGE:
BÄDR VOGU - EXITIUM YOUNG HUNTER - CHILDREN OF A HUNGRY WORLD KEN MODE - VENERABLE DOPETHRONE - DARK FOIL
Death Wolfs, fd Devil's Whorehouse, platta rescenserad på Sound Out The Braille. Ett band vars Misfits och Samhaininfluerade musik jag just nu gillar lite extra.
Och föresten. Om man säger Hans namn trenne gånger när man står framför spegeln, så kommer han och mördar dig:
The Rotteds nya dunderplatta Ad Nauseam genomlyssnad och älskad på utrikiska på systerbloggen SOTB. För att ni ska fatta hur äckligt bra den är ligger öppningsspåret här nedan, tillsammans med Prurients Time's Arrow, från kassetten med samma namn och Sulacos video The Approach från deras fantastiska Build & Burn. Och för att inte massakrera era öron helt slänger vi med Boyd Rice och hans vänner med Watery Leviathan. Go for weekend. We have a go for weekend.
Zack de laRocha menade att man måste känna sin fiende för att kunna besegra honom, men i mitt fall är fienden livet och tiden själva, vilket ju krånglar till saker och ting, både vad gäller kännandet och besegrandet. Den senaste tiden har livet i största allmänhet kommit i vägen för bloggandet, vilket har satt stopp för och bökat till en massa saker som varit planerade här på RBS. Men med lite tur och hårdare disciplin bör det bli ett annat ljud i skällan framöver. Så, för att hastigt ge en inblick i vad som har fångat mitt intresse de senaste veckorna har ni här nedan ett axplock.
Senaste tidens inköpta ljud:
Lust For Youth - Solar Flare lp Contrepoison - ...until Next Morning lp Scorpion Violente - Überschleiss lp Brotman & Short - Heights lp UFO Gestapo - Grandemissair lp The Misfits - Spook City USA 7'' Lust For Youth - White Skin CS Death Grips - Ex Military CS Suffering Quota - Demo CS Lycus - Demo CS Brotman & Short - Ranking Vats CS World Burns To Death - Sucking Of The Missile Cock CD World Burns To Death - Totalitarian Sodomy CD Misery Index - Overthrow CD Misery Index - Retaliate CD Misery Index - Discordia CD TVTV$ - Brainwashington CD Jello Biafra & The Guantanamo School of Medicine - Enhanced Methods Of Questioning CD HALO - Guattari (From The West Flows Grey Ash And Pestilence) FU'S - Revenge + The Origins Of The Straw Dogs 2CD + en hel bunt med The Misfits cds för jag är alltjämt besatt av allt Glenn Danzing gjorde före bandet Danzig.
Senaste tidens läsning:
Subaltern - Apokalyps Nikanor Teratologen - Att Hata Allt Mänskligt Liv (drömde helt sataniskt obehagliga drömmar efter att ha läst första fyrtio sidorna) Peter Sotos - Tick Douglas Hofstadter - Gödel, Escher, Bach: An Eternal Golden Braid Richard Morgan - The Cold Commands Steven Blush - American Hardcore Umberto Ecco - Gårdagens Ö (andra försöket) Will Self - Walking To Hollywood Will Self - Dr. Mukti and other tales of woe Magnus Dahlström - Spådom Stephen Baxter - Raft JG Ballard - Hello America Simon Johnson & James Kwak - 13 Bankers
Senaste tidens seende:
I Saw The Devil Iconoclast The Libertine Cannibal Ferox Assault On Precinct 13 Halloween Bobby Fischer Against The World Namibia - Genocide and the Second Reich Antichrist Habemus Papam The Wild And Wonderful Whites Of West Virginia
Welcome To The Videodrome! Ett axplock av skit som får pälsen att resa sig på mig just nu.
Eftersom det inte finns någon video från nya Mastodonplattan får ni hålla till godo med gammalt groll från ett av världens bästa metalband.
Ett av de bättre spåren från senaste Brutal Truthplattan. Kevin Sharpe har fan nog lite blues i sin röst vill jag påstå. Eller så är han bara stenad.
Video från Amebix nya platta. Den första på ungefär tjugotusen år. Måste firas.
Från Oathbreakers debutfullängdare. Kross!
Bastard Noise gör sin grej live. Ännu mer kross!
Minimal synthduon Brotman & Short kör sin Eastland live inför en massa äckliga hipsters.
Eftersom det inte finns någon video från Anthrax senaste platta kör vi Haymakers cover på Caught In A Mosh istället.
Hard bop som svänger som fan.
Jag är just nu inne i en rätt så hård The Misfitsperiod. Kan fan inte sluta lyssna på dem. Angelfuck kan vara det bästa som hänt punken sen Jello Biafra passerade målbrottet.
Low Threat Profile heter bandet vars medlemmar har förflutet i band som No Comment, Infest, Lack Of Interest, Iron Lung och Man Is The Bastard. De lirar brutal hardcore med drag av power violence. Snabbt, argt och så satans bra. Deras två vinylsläpp har lagts upp i sina helheter på tuben av någon välvillig själ. Ta er tid att lyssna igenom dem; de är korta men så inihelvetes jävla bra att man vill kasta saker och starta slagsmål med någon man kan vinna över. Fullständig rescension av bandets två vinylsläpp hittar du här.
Today Is The Day - Pain Is A Warning
2011, Black Market Activities
Today Is The Day är tillbaka med en ny platta, nya medlemmar och till viss del ett nytt sound. Man har nästan helt gjort sig av med den psykedeliskt, meckiga bråkigheten och till viss del slimmat ned låtarna till mer normala rockstrukturer. Detta skapar en del (förmodligen medvetet) bisarra effekter, som till exempel det väldigt AC/DC-lika gitarrgunget i titelspåret eller de cockrockiga körerna i The Devil's Blood. Samtidigt har denna ljudmässiga nedbantning öppnat upp fältet för mer lättlyssnade och delvis mer kommersiella låtar. I spellistan hittar vi dessutom två lugnare spår (jag vägrar att kalla dem ballader) varav den ena, This Is You, märkligt nog, påminner mig om Tom Petty And The Heartbreakers.
Men bara för att det totala intrycket av plattan är något mer tillrättalagt och mindre kaotiskt än förut så betyder det absolut inte att Today Is The Day har gjort en konstnärlig och musikalisk störtdykning eller att man på något sätt har mjuknat. Tvärtom. Det slår fortfarande ordentligt med gnistor om musiken, den dryper alltjämt av ett maniskt ursinne med blicken lika mycket fokuserad på yttre fiender som inre demoner och den balanserar hela tiden på gränsen till det extrema även om man på Pain Is A Warning inte alls går så långt som på till exempel Kiss The Pig eller Axis Of Eden. Texterna osar fortfarande av politiskt reaktionär ilska och en energisk antipati mot det alltmer urspårade västerländska konsumtionssamhället och det råder ingen tvekan om att Steve Austin alltjämt föraktar majoriteten av mänskligheten och helst skulle vilja se den, om inte helt utrotad, så i alla fall, rejält nedtrimmad. Han är dessutom fortfarande en av metallens allra bästa riffmakare och det är svårt att låta bli att nicka i takt med musiken med ett stort leende på läpparna när man möts av det svängigt Satyriconliknande öppningsriffet i Wheelin' eller de episkt Manowardoftande riffen i Slave To Eternity. Allt detta är egentligen klassisk Today Is The Day, bara med den skillnaden att mycket av det tidigare lullullet är bortskrapat, visionen mer skärpt, anslaget mer precist. Jag har inte helt smält plattan än, men jag misstänker att den kommer att stå sig mycket väl gentemot bandets tidigare releaser.
Här kommer en recension av Hail! Hornets senaste platta, oöversatt direkt från Sound Out The Braille-bloggen. Om ni inte fattar vad det står, kan ni ju alltid köra texten genom Google Translate. Eller så skaffar ni helt enkelt plattan, för den är en riktig pungspark.
Hail! Hornet - Disperse The Curse
2011, Relapse Records
On their sophmore release Hail! Hornet brandish a bigger brush and use a broader palette of colours than on their self-titled debut, incorporating a greater variety of styles, from near grindcore and hardcore thrash, to bluesy sludge and NWOBHM-style riffs and more. Not only that, but on this album they manage to incorporate these disparate elements more succinctly and less stealthily than on its predecessor. The song writing is tighter, the vocal patterns are sharper, the riffs more memorable and the drumming fucking stellar. This is a huge step up from an already huge debut. Everything about Disperse The Curse is monumentally ferocious. From the backwards spoken passage and the thunderous opening of Shoot The Pigs to the thrashy, bass-jangly Suicide Belt, to the cavernous dirge-like closing track, Blacked Out In Broad Daylight listening to DTC is akin to being persistently pummelled with liver shots while someone screams rabidly in your face. There is seriously not one single song on this album that doesn't blow me away and does not make me want to break expensive things. The production is wicked heavy and stripped down with a killer bass presence. Did I mention the drumming? I just can't seem to stop listening to it. It's, simply, that good.
Jag har alltför mycket skit att göra idag för att göra en översättning av uppdateringen till Sound Out The Braillebloggen, så jag länkar till den här istället. Där finner du en recension av Toxic Holocausts senaste alster Conjure & Command. Plattan finns även på Spottan.
Xibalba - Madre Mia Gracias Por Los Dias 2010, Southern Lord
Xibalba lirar mullrande, nedstämd hardcore med en rejäl överdos metal inslängd. Med tyngden framförallt på chuggande midtemporiff och en vagt Hatebreeddoftande attityd blir resultatet väldigt lätt att gilla, även om kvaliteten på riffen ibland kanske är lite svajig och sången ibland känns ett uns stagnant. I sina bästa stunder frammanar Xibalba smaker av såväl traditionella NYHC akter som Sick Of It All, som tidiga Korn (!), Slayer, Sepultura och tidigare nämnda Hatebreed. Tyngden är ofta förkrossande och jag imponeras stort när denna tyngd följer med in i snabbare låtar, som Obituary, där den ofta är svår att kontrollera. Detta är en platta som snurrat ofta hos mig senaste tiden fastän jag egentligen inte är något fan av stilen, så något gör bandet uppenbarligen rätt.
Harm's Way - Isolation 2011, Closed Casket Activities
Isolation är Chicagobandet Harm's Ways senaste alster vars innehåll utgörs av en snuskigt tung mix av hardcore och metalinfluenser, precis som Xibalba. Plattan formligen dryper av ett pyrande ursinne och drar snabbt åt snaran runt lyssnarens hals med det slirande noiserockstrukturerna i öppningsspåret Scrambled och släpper inte taget förrän dryga trettio minuter senare. Under denna halvtimme serveras bland det bästa jag hört i genren de senaste åren. Hastigheten överstiger sällan midtempo men variationen är ändå beundransvärt dynamisk: man kastas mellan små noisepartier och vagt industriella metaltoner (framförallt i spåret Becoming), malande mosh/metalcore och supersvängig D-beat hardcore utan att det känns oregerligt eller förvirrat. Jag får ofta en bismak av power violence under resans gång vilket bara kan ses som en fördel. Jag imponeras om och om igen av bandets musikaliska förmåga; man lyckas knåpa ihop suveräna låtar med mycket små medel och en stor del av detta beror nog på hur bra man lyckats klämma in sköna detaljer i låtarna; små melodiösa partier, dissonanta vridningar och uppfinningsrika trumfills. Avslutande episka Pretender är en av årets absolut bästa låtar, alla kategorier.
Låten påminner lite om hur bandet lät på Among The Living, vilket bådar gott för nya plattan som släpps i september.
Ett annat band som nyligen lagt upp lite previews från sin kommande platta är Product Of Waste som just nu har fyra omixade spår från kommande Good & Evil uppe på sin bandcampsida.
Surfa sedan in på http://whitejuice.bandcamp.com och slanga hem/lyssna på norska White Juices sexspåriga debutplatta. Bandet består av medlemmar från bla Haust och Okkultokrati. De bjuder på ursinnig tidig åttiotalshardcore i stil med Black Flag. Skitigt rått och elakt. Och hur bra som helst.
The Dwarves - The Dwarves Are Born Again 2011, MVD Visual
De psykopatiska pervona i The Dwarves är med nya plattan, The Dwarves Are Born Again, tillbaka med sin ironiskt poppiga hardcorepunk. Det var ett tag sedan sist och bandet låter precis så attitydstinna som man förväntar sig. Det här är skit man blir glad av och samtidigt vill slå sönder saker till. Plattan tillför inget nytt, man spränger inga gränser eller skapar nya trender. Däremot lirar man suveränt respektlös punkrock med ett kaxigt småflin och fuck-fingret redo att flippa i närmaste persons ansikte. Här finns allt det som vi kommit att förvänta oss av en Dvärgplatta; de snygga melodierna, den gungiga tyngden, det pisksnärtsnabba ursinnesurladdningarna, den proffsiga skitigheten och Blag Dahlias egensinniga sång. Bästa punkplattan de senaste sex månaderna.
Tombs blandar primärt två musikstilar och skapar något tämligen unikt på Paths Of Totality. Man låter de mörka melodierna och bitvis också hastigheten från depressiv black metal smälta samman med den ursinniga tyngden och den tryckande atmosfären från blytung sludge och man gör det så förbannat suveränt jävla bra att jag inte kan begripa hur jag tidigare avskrev dem som blackmetalinfluerade hipsterflugpapper. Det finns inslag av någon sorts melodiös postmetal i det bandet gör men det kommer aldrig i vägen eller stör helheten, utan hjälper snarare att öka dynamiken på plattan. Redan i inledande, massivt blytunga Black Hole Of Summer hakar bandet sina klor i mig och jag har inte en chans att slita mig. Fan vad bra detta är! Veckans mest spelade platta.
Jag har alltid varit skeptisk till det man kallar teknisk death metal. Delvis för att det ofta är ett tecken på att bandet saknar kompetenta låtskrivare men också för att det ofta är kod för ogenerat musikerrunkeri. Jag vill ha min death metal framförallt aggressiv och känsloladdad, inte ultrateknisk och kall. Därför blev jag förvånad över hur pass mycket jag gillade Nader Sadeks debutplatta. För detta är bland det mest tekniskt imponerande jag hört i genren på väldigt länge. Trots sjukt precisa blastbeats, märkliga rytmsignaturer, bisarrt komplicerade gitarrarbeten blir det ändå på något sätt inte ett dugg runkigt. Det smattrar så inihelvete att man blir alldeles svettig men med den illustra personalstyrkan, bland annat bestående av Steve Tucker (ex-sångare i Morbid Angel) och Flo Mounier (från Cryptopsy), blir det hela inte bara en uppvisning i suverän musikalitet och kirurgisk komplexitet utan också i förkrossande brutalitet. Årets mest intressanta death metalplatta hittills, tillsammans med senaste Hate Eternal.
Efter två stillasittande dagar med migrän rusade blodet efter något ondskefullt och elakt att lyssna på. Jag drogs hastigt ned i en bubblande kittel av old schooldoftande thrash, black och death metal och verkar inte kunna ta mig ur den. Bäst att låta den koka klart helt enkelt. Här kommer ett gäng snabba (i flera bemärkelser) rekommendationer och en interaktiv spellista på Spotify. Länkarna är inte mina. Om de dör så dör de. Google är din (o)vän.
Nytt spår från Toxic Holocaust. Nya plattan, Conjure & Command, dyker upp i juli (på Relapse Records) och om den håller vad Nowhere To Run lovar, kommer plattan förmodligen att kvala in som en topp-tioplatta i år.
Cronos worship någon?
Om du inte har något att göra, spana in Philip K. Dick-dokumentären nedan. Den är klart sevärd även om för den som inte är ett PKD-fan.
Ok, så jorden gick inte under. Uppryckandet inträffade inte. Vi har inte drabbats av de oräkneliga kataklysmiska jordbävningar, vulkanutbrott och tsunamier den där amerkanska tokpastorn förutspådde. Jesus har inte uppenbarat sig. Gud har inte stigit ned från sin himmelska tron med hillebarden och spikklubban i sina händer. Ingenting hände. Vi är fortfarande här.
Fan.
Nomeansno - End Of All Things
Senaste singeln, Nevermore, från Morbid Angels kommande platta med ordet anus i titeln. Br00tal!
Klicka här för ny recension av Pulling Teeths nya platta Funerary på min andra blog Sound Out The Braille.
Idag testar vi ett nytt koncept. Vi översköljs dagligen av oräkneliga gigabyte av information från olika media - må det vara via internet, tv, tidningar och/eller radio - och ofta är det svårt, för att inte säga oövervinnligt svårt att sålla i informationsfloden. Detta leder ibland till apati och likgiltighet. Man orkar inte bry sig längre. Eller som i mitt fall, leder det istället till ett maniskt samlande på information. En liten del av denna informationstsunami består av musik.
För att samla upp en liten bråkdel av all den musik som via internet och snailmail, invaderar mitt universum, och för att ge en liten glimt av vad det är som snurrar på min vinylspelare eller i min cdspelare eller i min dator och iPod just nu så har jag bestämt mig för att introducera en nygammal idé, nämligen mixtapen. Här kommer jag att i komprimerad form (winrar) att ladda upp en ny samling med ojämna mellanrum, bestående av en del av det som fascinerar mig just nu.
>
Debutblandningen består av delvis gammalt och delvis nytt, alltifrån alternativ country till elektronisk musik och från slamrig screamo till teknisk death metal. Jag bryr mig inte ett dugg om genretillhörighet eller dynamik i de här mixtaperna. Det viktiga är musiken. Med lite tur kanske ni hittar något som ni inte hört förut, något som ni gillar.
En del av spåren är i mp3-format, en del i m4a och en del i FLAC. Om ni inte har en spelare som klarar av dessa format: Tough shit. Deal with it. Google är din (o)vän.
Future Breed Machine Mixtape #001
1. Meshuggah - Future Breed Machine (Destroy Erase Improve) 2. Hank III - I Don't Know (Risin' Outlaw) 3. Flowering Blight - The Perfect Pair (The Perfect Pair) 4. Xibalba - Bright Sun (Madre Mia) 5. Converge - Dark Horse (Axe To Fall) 6. Nine - No Air Supply (It's Your Funeral) 7. Belching Penguins - There's Gonna Be A War (Draft Beer...Not Me) 8. The Beast - The Beast (Power Metal EP) 9. Lash Out - Celebration Times (The Judas Breed) 10. Joe Buck - Devil Is On His Way (Joe Buckyourself, Motherfucker) 11. Scarpoint - Numb (The Mask Of Sanity) 12. Letlive - Beauty Queen Breast Stroke (Speak Like You Talk) 13. World Burns To Death - The Dead Sing This Hymn (Sucking Of The Missile Cock) 14. Pulling Teeth - Extinction (Funerary) 15. Baptists - Bachelor Degree Burns (Baptists) 16. Burnt By The Sun - Forlani (The Perfect Is The Enemy Of The Good) 17. Bad Brains - Pay To Cum (Various Artists: Let Them Eat Jellybeans) 18. Hate Eternal - The Art Of Redemption (Phoenix Amongst The Ashes) 19. ohGr - Pissage (unDeveloped) 20. Grayceon - War's End (All We Destroy) 21. Fear - I Love Livin' In The City (The Record) 22. Manowar - Blood Of My Enemies (Hail To England) 23. Razor - Take This Torch (Executioner's Song)
Belgiska Hessian lirar blytung metal med tydliga hardcoreinfluenser, med en riktigt solid känsla för dynamik och låtar som griper tag i en. Ingen av dessa fyra låtar tar sig förbi treminutersstrecket, men de uppvisar en manisk palett av influenser under de korta speltiderna. Och detta gör man utan att det låter kaotiskt, rörigt eller ostrukturerat. Jag finner drag av så vitt skilda band som Hatebreed, Trap Them, Converge, Entombed, Nomeansno och Black Flag. Deras sångare är dessutom helt suverän. Han har ett aggressivt tonläge men använder sig snarare av ilskna skrik (i klassisk hardcorestil) än gutturalt deathgrowlande eller kängiga grisskrik. Hessian är helt klart ett band att hålla ett öga på i framtiden. Jag väntar mig stora saker från dem.
Här har vi senaste släppet från detta legendariska Clevocoreband, nu med en något annorlunda sättning än under deras storhetstid, men alltjämt igenkännbara i deras märkbart metalliska hardcore. Efter förra årets fantastiska The Blackest Curse känns Thee DestroyORR lite som ett steg bakåt, både ljudmässigt och vad gäller låtmaterialet. Av de dryga tio låtarna (jag räknar inte med det halvtimmeslånga intervjuspåret) så finns det ett gäng guldkorn, varav minst ett par släppts tidigare på kortare format, vilket gör att Thee DestroyORR känns lite som en samlingsplatta där man kastat in lite fillers för att dryga ut speltiden. Inget av de tidigare osläppta spåren är dåliga, tvärtom, men de kommer inte riktigt upp i samma nivå som We Are The End/Beneath Black Flames We Ride eller Love Is The Only Weapon/Let The Night Roar. Ljudmässigt känns det spretigt eftersom produktionen är ojämn och låtarna verkar komma från olika studiosessioner. Det hela känns lite som en besvikelse, samtidigt som plattan egentligen är hyfsat bra. Bara inte så bra som Integrity kan vara.
Power violence, för de som inte känner till termen, är i grund och botten en brygd av lika delar grindcore och sludge och en mindre dos punk. Det är, precis som generaliserade termer brukar vara, en grovt förenklad bild av vad stilen egentligen består av. Men för enkelhetens skull kan vi nöja oss med det. Ljudmässigt brukar det låta ungefär såhär: Irrande rundgång (ibland med ett samplat intro taget från en filmdialog) leder in i ett långsamt trögflytande gitarriff, uppbackat av en rytmsektion som rör sig i oroväckande och förebådande slowmotion. Så håller det på en stund. Ibland vrålar någon någonting (man finner ofta dubbla sångare eller fler i dessa band, ofta kvinnor, som en motpol till de grövre manliga rösterna) och sedan så exploderar helt allt plötsligt i ett rasande jävla högintensivt kaos av snärtiga hardcorepunkriff och blästrande blast beats och vildsinta sånginsatser. För att sedan, helt plötsligt, stanna upp och dra fram sludgegrepen igen. Det är musik som i mångt och mycket bygger på en mycket effektiv, om än enkel, dynamik och på en villighet att leka med genrer och stilar. Inte sällan kan de sludgiga partierna övergå i ren elektronisk noisejam, något som pionjerades i hybriden Bastard Noise från power violencebandet Man Is The Bastard. Bland de mer kända utövarna av stilen (bortsett från nyss nämnda MITB) hittas namn som Spazz, Infest, Hatred Surge, Endless Blockade, Crossed Out, Black Army Jacket och Despise You. Och det är just de sistnämnda vi hittar här på den vansinnigt efterlängtade spliten med grindcorefenomenet Agoraphobic Nosebleed som släpptes i dagarna. Och trots min stora kärlek till och beundran inför ANb och deras galna cybergrindcorehybridisering av allt som ligger i metalmusikens närhet (däribland även power violencestilen) så är det gubbarna (och damen) i Despise You som gör den här plattan till vad den är. Med ursprunget djupt rotat i den västkustska hardcorepunken och siktet ställt på total samhällsomstörtning driver Despise You fram som ett ilsket anarkistfyllo på stan, fyllt av ironiserande hat och stöddig punkattityd. Det är inget finlir vi snackar om nu, men låtarna är ändå så pass starka att de på inget sätt glider ihop till en sörja som låter likadant. Tvärtom. Jag är superimponerad av kvaliteten på musiken de knåpat ihop till den här plattan. Det är ju trots allt omkring tio år sedan bandet släppte något nytt. Starkast av alla spåren är öppningsspåret Bereft, Roll Call och, ironiskt nog, The Fear Song; en cover på Fears punkdänga I Don't Care About You, fast med en något uppdaterad text. Bandet river av arton spår på omkring sexton minuter i ett förblindande tempo och det är precis lagom. Mer hade kunnat bli för mycket. Ljudmässigt finns inte mycket att kommentera. Allt sitter där det ska. På en sådan här platta ska det på något sätt vara litet krassligt, skitigt och opolerat. Men inte till överdrift. Det låter aldrig som om man lirat in plattan i någons badrum. Efter Despise You är det dags för Agoraphobic Nosebleed att äntra scenen och det gör de på sitt oefterhärmliga och högst oberäkneliga sätt med den trögflytande Half Dead; en brutal tjurig sludgemacka som fungerar trots de programmerade trummorna. Bara att lyfta på hatten åt Scott Hulls (Pig Destroyer) maniska och hookiga gitarriff. Sedan följer sex spår i den något mer utvecklade stil som bandet uppvisade på Agorapocalypse. Man har övergett de frenetiska tjugosekunders grindattackerna (eller ja, det gnistrar till i Misinformation, Los Infernos och Ungrateful - ingen av dem tar sig förbi minuten) och bygger upp låtarna på mer traditionellt vis, även om det aldrig blir långtråkigt. Man har åter använt sig primärt av Jay Randall på sång igen, vilket jag anser vara ett smart drag då den passar musiken bättre än Katherine Katz alltför tunna skriksång. Hennes röst fungerar bäst som ett komplement till Randalls mer ilskna pratskrik. Starkaste spåren: As Bad As It Is och Possession.
Eftersom jag har haft den goda lyckan att åka på en särdeles rejäl jävla förkylning (alternativt influensa) och har dragits med den sedan helgen, med allt vad det innebär med feber, huvudvärk, mental förvirring, total frihet från sömn och allmän jävla orkeslöshet så blev jag hemmasittande ikväll och missade detta.
Ord kan inte beskriva mitt missnöje. Bara våld. Extremt våld.
Därför bjuder jag upp till våldsam dans. Så i med munskyddet nu, på med suppen och spänn fast vuxenblöjan för nu kommer det att göra ont.
Först ut är nya videon "Existo Vulgore" från Morbid Angels nya platta, Illud Divinum Insanus (japp, de kommer att släppa en platta med ordet anus i titeln; väldigt grindcore av dem), som dyker upp någon gång i juni. Bandet har David Vincent tillbaka på sång (YES!) och jag får styve av bara tanken på hur plattan kommer att låta.
Efter det har vi debutvideon "Fuck Yeah" från mucho hypade svenska supergruppen DeathDestruction. Och när vi ändå är inne på svensk machotatuerad ölhävarmetal så slänger vi med "Master Of Delusions" med Umeågrabbarna i Live Elephant.
Det bästa har jag sparat till sist så att ni inte missar det. Den 26:e denna månad släpper Relapse en split mellan grindcorerävarna Agoraphobic Nosebleed och power violence-veteranerna Despise You och om man får tro hypen så kan denna komma visa sig bli en av årets allra bästa plattor. Jag har redan lyssnat sönder mina grannars tålamod med de två spår som Despise You lagt upp på sin Stereokillersida - klicka på bildlänken nedan, om du inte fattar hur du tar dig dit. Första spåret är en kort men dynamisk one-two-kombination till kroppen och huvudet som tillfälligt förlamar en och sedan, som en coup de grace, kommer deras cover på bandet Fears "I Dont Care About You" och knockar en med illvillig high-kick mot tinningen.
Håll i hatten, gubbar, för här vankas totalt ös! Vid det här laget känner nog de flesta till de norska blackmetalpunkarna i Okkultokrati och vet att de är grabbar som gör precis som de vill och skiter i vad andra tycker. Deras punkinjicerade crustmetal är slamrig och larmande och det råder inga tvivel om att det är just så de vill ha det. Denna turnéutgåva av Okkultokratis EP med den underbart bisarra titeln Knarkskog trillade, till min stora förtjusning, in här i veckan. Detta är samma EP som släpptes 2009 men denna gång med ett annat, Raymond Pettibon- och Black Flag-influerat, omslag. Knarkskog består av fyra korta spår av ursinnig hammerfistmetal/punk. Till skillnad från fullängdaren No Light For Mass, saknar Knarkskog dess tunga, rena ljudbild, vilket ger denna EP en mer markerad, punkig lofi-vibb. Det finns överhuvud taget en distinktare punkighet i riffen här och en stor dos av amerikansk nittiotalshardcore (även tempot är genrellt sett högre än på NLFM), men även drag åt slamrig noiserock, typ Pain Teens och The Jesus Lizard. Denna EP må vara kort - omkring sex minuter bara - men det gedigna låtmaterialet är så pass bra att längden inte blir något hinder, utan snarare borgar för upprepade lyssningar.
Efter att Discordance Axis gick i graven för omkring ett decennium sedan har det känts som om ett vakuum spridit sig inom den progressiva grindcorescenen. Visst har det funnits och finns alldeles fantastiska band inom genren (Brutal Truth, Noisear, Antigama, Pig Destroyer etc) men på något sätt lyckas de sällan fylla det tomrum som D.A. lämnade efter sig. Få band kunde/kan tävla med dem ifråga om intensitet, påhittighet och känsla. Man mixtrade med konstiga rytmsignaturer, märkligt långsamma riff till Dave Wittes maskinprecisa blastbeats, dissonanta men samtidigt melodiösa gitarrpartier och Jon Changs vridna sångröst och hans tillika fantastiska texter. I all ärlighet efterlämnade bandet ingen gedigen diskografi: endast ett gäng splitar och tre fullängdare, varav den sista, The Inalienable Dreamless, har kommit att representera mycket av det som är positivt och framåtskridande inom grindcore för min egen del. Allt detta försvann när bandet av olika anledningar gick ur tiden. Jag visste att en av gitarristerna mer eller mindre slutat med musiken eftersom han lider av någon sorts epileptiska anfall (orsakade av att ha stått för nära högtalarna live, påstås det), att Dave Witte gått vidare till ett dussintal andra band (Municipal Waste, Birds Of Prey och Burnt By The Sun för att nämna några) och att Chang hade fortsatt med ett par andra projekt, varav Gridlink var ett och Haiyaino Daisuki var ett annat men jag hade egentligen aldrig brytt mig om att forska noggrannare i dessa (jag avskrev Hayaino Daisukis första platta som tråkig, medioker och dåligt producerad efter ett par hastiga genomlyssningar; något som senare också visade sig vara fel). Det var inte förrän för ett par veckor sedan då jag läste om släppet av Gridlinks senaste platta Orphan som jag insåg att det nog var dags att kolla upp Gridlink igen, på riktigt.
Bandets båda plattor är korta. Mycket korta. Man har valt att kalla dem fullängdare men det är endast till antalet låtar man kan referera till debuten Amber Grey och efterföljaren Orphan som fullängdare. De klockar in på drygt tjugofyra minuter...tillsammans! Vilket torde göra dem till två av världshistoriens kortaste fullängdsplattor.
Men det kanske är tur på sätt och vis att de är så korta. För nu hinner man inte bli både överkörd och tröttsamt bedövad av sjuttiosex stycken trettiosekundersspår som alla låter mer eller mindre likadant efter halva plattan: något som är alltför vanligt förekommande inom genren. Istället serveras vi på debuten elva genomtänkta, koncisa låtar, bestående av väldigt precis grindcore av det progressivare slaget: inte progressivt i bemärkelsen flummig, experimentell och osammanhängande, utan i bemärkelsen villig att leka med musiken och dess granngenrer (death metal , hardcore, metalcore etc), men fortfarande inom ramarna för det lösa regelverk som gör grindcore till vad det är. Man drar snabbt paralleller till Discordance Axis: naturligtvis delvis på grund av Changs märkligt känslosamma röst (det är ju trots allt ändå vrålande grisskrik och dödsgrowl det handlar om) men även den extremt viscerala tonen i musiken; i dess desperata intensitet och i det nästan kirurgiska i både utförandet och i produktionen.
En annan sak som imponerar är hur man lyckas snickra ihop gedigna klassiska hårdrocksmelodier och riff och blandar dessa med snirkliga black metalslingor i en och samma låt: jag hittar influenser ifrån allt från tidig norsk black metal till Manowar i spår som The Jenova, Black och Stake Knife.
Mitt enda egentliga klagomål är att det som allt som oftast saknas bastyngd i produktionen vilket gör att ljudet ibland kan kännas lite tunt och skört. Men detta är litet minus på det hela taget.
På purfärska uppföljaren Orphan har skruvarna dragits åt ytterligare och man har öppnat ljudbilden något med en lite luftigare men också något tyngre produktion, men fortfarande saknas basen i viss utsträckning. Den kunde gärna fått lite mer utrymme. Musikaliskt är detta en naturlig fortsättning på Amber Grey, vilken i sin tur känns som en naturlig fortsättning på Discordance Axis The Inalienable Dreamless. Allt sitter som i ett skruvstäd: prickskytteprecisionen i allt från trummisens galna blastbeats och virvelvindsfills och gitarrernas, nu i ännu större utsträckning, melodiösa slingor och riff till Jon Changs vildsinta skrik, vilka nu visar en större bredd än tidigare och en beredvillighet att testa nya infallsvinklar.
Jag är så satans imponerad och nöjd. Jag trodde aldrig att tomrummet efter Discordance Axis skulle kunna komma att fyllas, men som det ser ut är Gridlink den perfekta tronföljaren.
En lustig detalj: på Orphan börjar alla tolv spåren förutom öppningslåten, Dar Al-Harb, med inräkning på trumpinnarna. Punk as fuck.
Ett par youtubespår med bandet, plus en karaokeversion av titelspåret på nya skivan:
Ovanstående sjutummare trillade ned i min brevlåda idag, vilket drog igång ett oemotståndligt sug efter originalen med Negative Approach och bättre än nedanstående videor blir det inte utan psykofarmaka och sprit. Två av Negative Approachs allra hårdaste och bästa spår. Finns ingen artist som får mig att vilja slå sönder saker så mycket som de här grabbarna, förutom möjligtvis Kikki Danielsson. Samlingen Reproach kan du slanga hem genom att klicka på bilden.
Denna kartonginfattade vinyljuvel damp ned i min brevlåda idag och jag är så upphetsad att jag nästan kissar på mig. Graf OrlocksDoombox EP, utgiven på Vitriol Records är en hyllning till det sena 80-talet och 90-talets ghettofilmer och dess kanske allra mest revolutionerande teknologiska uppfinning: bergsprängaren. Detta är troligtvis den coolaste förpackningen för ett vinylsläpp någonsin: det suveräna omslaget kan - om man så önskar - vecklas ut till en klassisk boombox och i den medföljande klassiskt designade (svartvita) instruktionsmanualen hittar man bland annat linernotes och låttexterna till Doombox, vilka alla (enligt bandets säregna vana) är ordagranna stölder från olika filmdialoger. Om man sedan lägger till det faktum att en bonuscd med bandets alla tidigare cd-släpp (den så kallade Destination Time-trilogin) inkluderas så står det glasklart att detta är det bästa som hänt sedan man uppfann bacon och fotriktiga skor.
Musiken då? Ja, den är precis vad man kan förvänta sig av Graf Orlock om man känner till deras variant av rockinfluerad grind/hardcore: tunga och ofta dissonanta breaks interpunkterar svidande ilsken hardcore vilken i sin tur blästras ren av grindrens med sådär lagom slarviga blast beats. Eller ja, inte slarviga, men inte den där death metalklickiga varianten som skapas av trumtriggers. Låtarna ligger alla på omkring två minuter, vilket gör att man skalar bort allt överflöd från dem, vilket i sin tur ger en skarpare dynamik och effektivitet i musiken. Jag drar ofta paralleller till Burnt By The Sun när jag hör Graf Orlock, fast med mer punkattityd och ett mindre metaltungt fundament. Hursomhelst, grym jävla platta på precis varenda front. Buy or die!
Efter ett par EPs, varav den ena med den oslagbart metalhårda titeln Armed With Hammers, snappades israeliska Sonne Adam upp av tungmetalbolaget Century Media och en virvelvind av hype på metalbloggarna var sedan ett faktum. Man hänvisar till storheter som Morbid Angel, Paradise Lost, Celtic Frost och Triptykon och menar att detta band levererar "da shit". Och, visst, jag kan hålla med till en viss del: det finns drag åt vad dessa band gör eller har gjort musikaliskt, men det är kanske inte riktigt lika stilrent som till exempel Altars Of Madness, To Mega Therion eller Eparistera Daimones. Här finns alla ingredienser som behövs: nedsvärtade tunga riff som påminner lite om Satyricon, brutalt grynig ljudbild, black metalmelodiösa slingor och en känsla av klassisk Floridadeath metal, innan allt blev blast beats och ultratekniskt. Det finns även inslag av nordisk blackdeath i allt detta som breddar materialet lite extra. Kort sagt, detta osar old school death metal med black metalsvärta. Men det känns som att det saknas något för att få dessa nio spår från att lyfta ordentligt. Efter ett flertal genomlyssningar sitter plattan fortfarande inte helt, vilket gör intrycket lite flyktigt. Kanske även denna platta skulle ha kortats ned till en EP?
Från den kulturella tryckokaren Los Angeles kommer suveräna Low Places och deras senaste alster Spiritual Treatment finns gratis på deras bandcampsida här. Plattan består av fyra spår av snabb, betongtung hardcore och är över innan kaffet hunnit brygga klart, men när den är slut behöver du fanimig inget kaffe för att vakna. Bandet har stramat upp stilen något på Spiritual Treatment; man varvar fortfarande blytunga långsamma pass med ultrasnabba men nu finns en mer metallisk känsla som inte saknades förut men som var något otydlig. De tydliga power violencedragen från de tidigare släppen känns avlägsna och jag kommer på mig själv med att dra paralleller till band som till exempel Trash Talk, vilket är mycket positivt.
Virginiabandet Drugs Of Faiths fullängdsdebut Corroded är efterlängtad. Efter ett par kortare släpp (en självbetitlad EP och en split med grindmonstret Antigama) kommer den så till slut. Utgiven på Selfmade God, producerad av Kevin Bernsten (Triac) och mastrad av Scott Hull (Pig Destroyer), med gästsång från JR Hayes - också Pig Destroyer - är den, inte alldeles oväntat, inte en helt renodlad grindcoreplatta, även om bandet ofta beskrivs som grindcore eller ibland grind 'n' roll (ett fantastiskt uruselt genrenamn, för övrigt). Produktionen på Corroded är väldigt ren och luftig och inte alls grindgrötig: alla instrument är väldigt tydliga i mixen och den klara gitarrtonen och den punkigt gungiga basen påminner mig mer om postpunk än grind eller metal. Det är uppenbart att man under inspelningen av plattan tagit stor hänsyn till materialet så att ljudbilden matchar låtarna; det hade varit lätt att dränka plattan i tyngd och grynig distortion, men istället tog man den smarta vägen och låter musiken tala fritt, obehindrad av en "cool" metalproduktion. Musikaliskt är detta en ren hardcoreplatta med inslag av jazzig screamodissonans och sådär metalliskt skimrande postpunkmelodier och endast små dito av grindcore: man använder sig emellanåt av blast beats men tynger inte låtarna med mer än endast ett modikum av metalfetma. En sak som snabbt slår en när man lyssnar på Corroded är att bandet har en grym känsla för dynamik i sitt låtskriveri: man lyckas samtidigt att skriva minnesvärda låtar som man injicerar en stor dos av variation i dem, dock utan att göra dem röriga eller att de degenererar i riffsallad. En annan sak som gör att Drugs Of Faith står ut ifrån mängden är sångarens skönt klassiska hardcoresång som hamnar mitt mellan desperata skrik och ilsket vrålande; inget gutturalt grindcorekakmonstergrowl eller crustigt grisskrikande. En riktigt jävla rekommenderad platta.
Det har hänt något i Norge, vårt allra käraste broderland, vilket vi allt som oftast pratar lite nedlåtande om med ett överseende leende på läpparna, som om vi talade om en lätt förståndshandikappad kusin. Det har hänt något. Något omtumlande, kanske smått revolutionerande. Och bra. Kan det vara något i vattnet? Kanske har den svenska styvbroderligheten fastnat i halsen på norrmännen? Kanske det bara var en tidsfråga? Hursomhelst så formligen dräller det med bra rock/punk/hardcore/metalband i Norge: Kvelertak, Haust, Okkultokrati, Årabrot, Drugged SS, Blackest Woods, Noxagt etc etc. Här kommer första delen i en planerad serie recensioner av några av dessa band.
Eftersom alla jävlar redan vet hur Kvelertak låter så skippar vi den rescensionen och tar istället itu med deras landsbröder i punkrockmetalhybriden Haust. Till skillnad från Kvelertaks musik så finner man inga Turbonegroinfluenser i Hausts låtar, däremot så blandas det friskt med olika genrer; man räds inte mixa rejäla överdoser av thinnersniffande punkrock, nedsupen kristhatande black metal och fläskigt krossande Entombedmetal. Det går inte så särskilt fort, inga blast beats eller så men efteråt så känns det ändå som om man blivit överkörd av en skenande industrimangel. Vi serveras tretton krut- och hemkörd-sprit-stinkande spår, av vilka endast två tar sig förbi tre minuters speltid. Låtarna är riktigt bra och saknar inte hookar, men är samtidigt inget som fastnar i minnet på en gång. Kanske hade plattan vunnit på att gallras något och släppts som en EP. Hursomhelst så är detta partyrockmusik och då är ultravåld en bra strategi. Hammer smashed face!
Okkultokrati - No Light For Mass 2010, Fysiskt Format
Hausts labelpolare Okkultokratis debututflykt i de mörka trollinfesterade black metalskogarna i norr är en platta som fullkomligen dryper av första generationens black metal (tänk Venom) och snorig doomtung crustpunk och sludgefuktiga Eyehategodkrypningar. Det varvas blytung halvsnabb hardcoremetal (som påminner mig om såväl Carcass och Dismember som sentida Killing Joke) med långsamt malande krossdoom och en mer "rockig" mellantempometal. Sången drar åt det svartmetalliga men låter för den skull inte som om man fastnat med kulorna i dragkedjan, utan mer som en mager norsk Cronos (Venoms sångare för er som inte vet). Första spåret på plattan On Mouth Of Hells (se video nedan) är en av 2010 års allra bästa låtar. Resten av plattan ligger inte långt efter, men det finns ett par fillers vilket drar ned helheten lite grann och gör att plattan känns lite för spretig för ett toppbetyg.
Pain Runs Deep - Whispered Truths 7'' 2011, The Essence Records
Straight Edgehardcore från denna tyska kvartett med rötterna i metalpiskande nittiotalshardcore och blicken ställd på posthardcoregung med riktigt skön och luftig ljudbild och låtar som sitter efter bara ett par lyssningar. De otroligt sköna och kreativa gitarrerna slingrar sig fram mellan istertunga Slayerriff, rena, nästan helt odistade slammerpoppiga partier och dissonant postrockiga vändningar. Det är riktigt bra sväng med skön balans mellan tyngd och aggressivitet och som sagt, riktigt minnesvärda låtar. Men tro för allt i världen inte att detta är någon sorts pop-punkig emospya; Pain Runs Deep kommer aldrig någonsin ens att se baksidan på en hitlista. Än mindre kommer deras musik att hamna på en. Bandet har lagt upp denna sjutummare för nedladdning här. Mitt enda - lilla - klagomål är att sången kan ta lite tid att vänja sig vid.
Torche/Boris - Chapter Ahead Being Fake 7'' 2010, Hydra Head Records
Japanskt spattgung med inslag av psykedelisk sjuttiotalsrock, oljudsnoise och grindcore från kameleonterna i Boris. Det är otroligt svårt att definiera deras musik men det kanske inte spelar någon roll. Boris är ett band man lär sig att gilla, ungefär som Melvins. Först fastnar man på de lättillgängliga låtarna och efter ett halvår sitter man och lyssnar i mörkret på deras experimentella plattor där det ömsom låter som om någon tuggar på en spik med en piezomikrofon och en bärsärkgående tandläkarborr instoppad i näshålan och ömsom som om man släpar omkring på ett lik i en industrilokal i en halvtimme medan någon nynnar melankoliskt i bakgrunden. Inte för at det låter så på den här spliten, men ni fattar. Boris spår, Luna, är vilt och det spretar men det är också satans så bra. Torches spår, King Beef, låter, som någon beskrev det, som ett aslångt, skitbra tungriffande intro till en låt. Inte som en riktig låt. Sen är den slut. Men bra som fan är det.
Missa inte detta:
Har inte varit så här upphetsad inför en spelning sedan jag såg Youth Of Today, DRI och Corrosion Of Conformity (visserligen med Karl Agell på sång men ändå) på Rockborgen i Fagersta -jag tror att de lirade samtidigt men mitt minne kan (och gör det förfärande ofta) svika mig- för ungefär tvåhundrasjuttio år sedan.
Tre feta videor med japanska musikvidundret Boris, apropå släppet av deras senaste platta, New Album och deras sjätte (tror jag) kollaborationsplatta med Merzbow. När Boris är som bäst är det som att återigen sitta i det nedsläckta tonårspojkrummet, med omslaget i handen, och lyssna på Sabbath Bloody Sabbath för första gången... Jävligt läskigt och så urförbannat tungt!
Äntligen är den här! Plattan jag har väntat på alltför satans länge. Redan på inledande spåret El Dorado så inser jag snabbt varför jag älskar detta band så inihelvete och har så gjort sedan jag första gången hörde 2009 års Sasquanaut. Få, om några artister kan skapa själfyllt ökenrocksgung så som denna Ohiokvartett kan. Allt från de flummigt Black Sabbathtunga riffen, den drivande rytmsektionen, de mjukt bluesiga men också ibland psykedeliska melodierna till Jeff Martins helt fantastiska själfulla sång, är så bra att mina pojkdelar blir lite större när jag lyssnar på plattan. Salvador följer upp tidigare nämnda föregångaren med samma sjuttiotalsinfluerade stonerrock, samma uppfinningsrika låtbygge och samma berusande känsla: det formligen osar marijuana, Budweiser, Dodge Vans och Rob Zombie-estetik. Men missta inte detta för en gimmick eller en schtick. Lo-Pans musik är på fullt allvar. Detta är alltför jävla bra för att sjabbla bort med kitsch eller juvenil humor.
Winnipegtrion KEN Modes (Kill Everyone Now mode) sjätte album Venerable är ett monsteralbum på alla sätt och vis. Här samlas allt från noiserockinfluenser, math metal, stonerrock, punk och morderna metalcoredrag, allt under en samlande metalbanner. Jag är obekant med bandets tidigare släpp men har förstått att deras historia sträcker sig ända tillbaka till det sena nittiotalet. Nu har bandet plockats upp av heta Profound Lore och Kurt Ballou från Converge har rattat plattan och gett den en på samma gång riktigt skönt nedstrippad basgrumlig tyngd och en luftig klarhet med en lätt brusten ton i gitarrerna som jag gillar stenhårt. Om man skulle leka det-här-bandet-låter-som-X-leken kanske man kunde dra paralleller till band som tidigare nämnda Converge (men utan deras hetsigt meckiga hardcorefundament), Today Is The Day, NoMeansNo, tidiga Isis, Neurosis och E-Town Concrete. Men det skulle ändå inte vara en särskilt träffande beskrivning av deras sound utan snarare en fingervisning om vilken komplexitet bandets musik har. Jävligt rekommenderad.
Gratis är gott och extra gott är det om det som serveras delvis består av Pulling Teeth, Integrity, Rot In Hell, Gehenna, Amen Ra, Ringworm och Blind To Faith. Senaste gratissamplern från A389 Recordings är en riktig rökare full med hardcore, sludge och power violencegrind. Surfa in på deras nedladdningssida (klicka på bilden nedan) och fyll i downloadkoden (A3892011). Point, click, grind!
Floridabandet Hope & Suicide bildades 2001 och består av medlemmar från bland andra Bloodlet. Deras självbebitlade platta utgiven på Steven Austins (Today Is The Day) Supernova Records består av tio spår av fullständigt förkrossande tung metal, i samma eklektiska stil som TITD, men utan deras tendenser åt rensig grindcore. Det är riktigt meckigt och oberäkneligt men hela tiden hårt fokuserat med undertoner av Helmetliknande gitarrarbete och postpunkelement. Produktionen är luftig med en viss live-i-studio-känsla men tillräckligt sammansatt för att lyfta tyngden i musiken utan att det straffar komplexiteten i kompositionerna.
The Greenery från Longbeach består av fem killar i tjugoårsåldern och de lirar sanslöst gungig old school hardcore med inslag av modernt muskulöst Biohazard/Hatebreed/Fullblown Chaos-sväng. Epn Wasted Days är första gången jag hör bandet och jag är jävligt imponerad. Låtarna sitter som en smäck, produktionen är väldigt precis men också med djup och rum för alla instrument att andas, även om basen kunde varit något mer närvarande. Såvitt jag vet så har denna EP inte funnit något skivbolag ännu vilket är helt jävla vansinnigt, för dessa fyra spår innehåller mer stake än tio myspacefriserade och autotunade emodeathcoreband tillsammans kan åstadkomma. Om ingen annan snappar upp de här grabbarna måste jag nog starta ett skivbolag och signa dem själv.
Samma sorgliga tillstånd råder för Manners som för The Greenery. Detta otroligt talangfulla band saknar även de skivbolagsbackning vilket är så satans orättvist, för dessa killar lirar skiten ur de flesta av sina kollegor. De blandar old schoolhardcore med Quicksandliknande postpunkrock och skrikiga melodier - tänk Minor Threat så fattar ni nog. Produktionsmässigt känns Apparitions ibland lite grötig och något för tung för hardcoreelementen men i de tyngre och paradoxalt nog de lugnare partierna gnistrar det till ordentligt. En väldigt lovande EP på det hela taget.
Efter föregångaren Appeal To Reasons stora framgångar har nog både fansens förväntningar och branschens tryck på Rise Against att leverera en klusterbomb av hits varit stora och jag vet ännu inte om jag tror att uppföljaren Endgame uppfyller allt detta. På gott och ont. Det börjar bra initialt i öppningsspåret Architects men det hela eskalerar snabbt till en sorts proffsig arenapunk som får mig att tänka på ett mer melankoliskt (och musikaliskt komplicerat och kompetentare) Green Day. Samtidigt finner jag spår av progressivitet i det hela som drar åt ett mindre argt Propagandhi eller ett punkigt Rush (!), vilket tilltalar mig rejält. Jag har en känsla att detta är en platta som kräver många fler lyssningar för att skapa sig en komplett bild av.
Jag klämmer in ett gäng videor med några av banden ovan och en ny från American Heritagesångaren och gitarristens sidoband Heaving Mass.
Ännu ett år börjar närma sig sitt slut. Med det kommer de oundvikliga årsbästalistorna och min hittar ni nedan (för utförligare förklaring till listan, se SOTB). De senaste veckorna har varit hektiska så uppdateringarna har varit, minst sagt, sporadiska, trots mina intentioner till det motsatta. Jag håller tummarna att det lugnar ned sig efter årsskiftet. Missa inte dokumentären We Jam Econo om det legendariska punkbandet The Minutemen. Hela filmen ligger upp på tuben. Vi ses på andra sidan.
