No remorse, no repent, we don't care what it meant

Today Is The Day

Today Is The Day ÄR Steve Austin. Så är det bara. Resten av bandet kan komma och gå - och har så även gjort sedan bandet startades i början av nittiotalet; medlemmarna har onekligen varit många, omkring tjugotalet vid det här laget - men Steve Austin är evig. Han är bandets kärna och dess låtskrivare, tillika dess sångare och gitarrist. Han är sektledaren som bestämmer när den förgiftade Kool-Aiden skall delas ut till församlingen; han är tyrannen som bestämmer vem som får leva och vem som skall "försvinna".

Och tur är väl det: för få band har lyckats hålla sig så vitala, progressiva och samtidigt så fokuserade som TITD under så lång tid, utan att tappa bort sig på vägen. Här finns hela tiden en klarsyn och en exakthet i vad man vill uträtta, samtidigt en nästintill aggressiv orädsla för att gå vilse när man trampar upp helt nya, okända stigar. För ett av ledorden i Austins vision är progressivitet. Ett annat, kanske ännu viktigare, är kompromisslöshet. Denna kombination, tillsammans med bandets dynamiska sammansättning och Austins unika förmåga att fånga känslor, ofta av det extrema slaget, och förvandla dem till musik gör TITD till ett av den extrema metallens allra starkaste och intressantaste band, samtidigt ett av dess mest oberäkneliga. Man har sedan debut-epn How to Win Friends and Influence People (1992) fram till senaste Axis Of Eden, täckt in stora delar av den extrema metallens marker, från spretig mardrömslik noise-rock till progressiv psykedelisk Mastodon-metall och från ilsken hatdrypande sludgefetma a la Eyehategod till ursinnig grindcore.



Om man skulle försöka sammanfatta TITD i ett enda ord så är nog extremism det ord som först infinner sig. För oavsett om det handlar om de melankoliskt melodiösa inslagen i låtar som till exempel Temple Of The Morning Star eller gitarrernas elaka och svindelframkallande deathgrindgungande i IED eller Austins hatiska grisliknande skriksång i Why They Hate Us eller de utdragna lätt hypnotiska blastbeatsen i Mother's Ruin så andas allt en nästan psykotisk kompromisslöshet som är rotad i decenniers utmattning av och hat emot samhällets och kuturens långsamma glidning mot mediokritet och apati och utmynnar i en till synes fullständig, förtärande misantropi. Inte helt förvånande kallar Steve Austin sig för "a right wing conservative and I hate everything Obama stands for".



Att läsa Austins texter är ibland som att dyka rakt ned i en värld av varandra avlösande raseriutbrott; där samsas maniska svamlanden, lösryckta paranoida brottstycken, bipolärt människofientliga hatmantran och en aggressiv konfrontationsmentalitet som liksom bara ber om att du ska ställa dig i vägen så att hatet och våldet kan få flöda. Allt detta omgärdat av ett tillstånd av till synes permanent psykos. Att allt detta sedan inte är Austins egna åsikter och tankar kanske man kan utröna om man anstränger sig lite, men det krävs ändå en relativt vriden och cynisk hjärna för att frammana dessa psykiska vålnader av hat, febriga våldsdrömmar och kokande ilska.

Smaka bara på följande:

"Why am I pissing blood
I can't live I can't eat
Time has risen
Land of the free
It is no gift honesty
It is my life don't promise me
shit drunk sad fuck
Live your life don't live mine
Leave me alone
I don't wanna be sane
I don't wanna be saved"
("The Descent" från Sadness Will Prevail)

"This is how I load my gun
.308 makes lots of fun.
You can't touch what I have son.
Higher than the highest star.
Up above the world so high.
Like a rocket in the sky.
If it hollers let it go.
We should kill you god says so.
Never ending can't stop spending cash.
Stop pretending it's not ending fast"
("Why They Hate Us" från Kiss The Pig)

"My first knife
My whole life
I been good
Misunderstood
No more
We'd laugh and sing songs about GOD
I'd sing along
I wanna crash I wanna burn
I wanna drown I want to die"
("My First Knife" från Willpower)

Någonstans djupt därinne i berättarröstens nihilistiska, självömkande hat finns en fingervisning om att detta egentligen är en förbannelse, kastad mot hela det dekadenta västsamhällets långsamma moraliska, kulturella och socioekonomiska förfall. Det finns en klar politisk kritik i Austins verk och han verkar dessutom inte vara rädd för att visa att han även har lösningen på problemet:

"holographic weapon sight pointed on you
dynamite and theramite, use a short fuse
20 metric tons of hydrogen gas
we can overcome if we kick ass".

Eller är det bara en form av satir även när han tycks förespråka väpnad revolution? Jag antar att det är upp till var och en att ta ställning.



TITD har under bandets nu omkring två decennier långa karriär legat på framförallt independentbolag (även om varesig Amphetamine Reptile eller Relapse kan beskrivas som småaktörer) och det faktum att bandet sedan starten inte haft någon egentlig fast punkt beträffande skivkontrakt verkar inte ha påverkat musikens utveckling nämnvärt. Möjligtvis har det befriat den kreativa process om ligger bakom den, och på så sätt att man kunnat skapa utan att behöva ta hänsyn till ett skivbolags önskningar/påtryckningar eller deadlines. Bandets nästa platta, vilken än så länge saknar titel och som förväntas någon gång under 2011, kommer att släppas av The Red Chordsångaren Guy Kozowyks skivbolag Black Market Activities.

Diskografi i urval:
Supernova 1993
Willpower 1994
Today Is The Day 1996
Temple Of The Morningstar 1997
In The Eyes Of God 1999
Sadness Will Prevail 2002
Kiss The Pig 2004
Axis Of Eden 2007