Svart Crown - Witnessing The Fall2010, Listenable Records
Fransk metal är en genre som jag inte ens har en rudimentär koll på. Än mindre då vi talar om dess subgenrer som death-, black-, blackdeathmetal och så vidare. Därför var det med ett helt rent sinne (nåja) och utan några som helst förväntningar som jag gav mig an Nicekvartetten Svart Crowns andra fullängdare Witnessing The Fall. De tjugo inledande sekunderna på öppningsspåret (egentligen ett intro) Where The Light Ends var allt som behövdes för att övertyga mig om att jag inte skulle släppa uppmärksamheten en enda sekund av Witnessing The Falls drygt fyrtiosex minuter långa speltid - något som nästan stämde. Sällan har väl en platta öppnats med en sådan oväntad råsop i magen. En MASSIVT sludgefet bas ekar fram under accentuerande tunga trummfills och drar med sig en slarvpunkigt rullande gitarrmelodi som dryper Altars Of Madness och når sitt crescendo med ett löfte om att snart så bryter Helvetet med ultrastort fetstilsH ut. Vilket det också gör i efterföljande, vildsinta Colosseum. Vidrigt svarta melodislingor och parerande riff slingrar sig likt ormar ovanpå en galet intensiv blastbeat, emellanåt varvad med mer behärskade hastigheter och death melalriff som ligger någonstans mellan det grovhuggna och det laserprecisa. JB Lebails lätt maniska resonansdjupa growlröst påminner mig ibland om hur David Vincent lät omkring Blessed Are The Sick och Rapture med det där maskulint grova blandat med ett högre vassare tilltal; ibland far han fram med värsta grindcoretaggtråden i halsen som vore han sångaren i Misery Index. En galet bra kombination med andra ord.
De följande spåren rasar fram med samma intensitet och grova men effektiva dynamik som får mig att båda tänka på old school death metal men även progressiv dito. Det finns även en uppkäftig attityd som ibland får tränga fram i musiken när de allra tyngsta våldsdimmorna lättar något; en - törs jag säga det? - nästan punkighet både i sångens inflektioner men även i musiken. Minst lika ofta lättar man på den ursinniga hastigheten och släpper fram ett större djup och en mångsidighet som både förvånar och imponerar; man låter musiken andas och räds inte att sjunka ned i intressanta interludium som ofta blandar tyngd med melodiositet.
Men för det mesta smakar det hela väldigt mycket amerikansk nittiotalsdeath metal och då framförallt Morbid Angel, något som på intet sätt förtar något av upplevelsen. Jag har läst recensioner i efterhand av denna platta och diverse elitister hävdar att Svart Crowns musik inte bara är derivativ, oengagerande och härmapig utan också valpig, innovativlös och tröttsam. Inget av detta finner jag själv i deras musik. Tvärtom så finner jag den oerhört engagerande och dessutom relativt egensinnig. Dock tappar plattan lite fokus i mitten efter Nahash The Temptator men återfångar skärpan mot sista tredjedelen och avslutar storslaget med den brutala Of Fire And Sulphur.
För övrigt skulle denna platta helt klart ha kvalificerat sig till Raised By Snakes Årsbästalista 2010 om undertecknad hade fått tummen ur och lyssnat på den före årsslutet. My bad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar