Harder They Fall

Hessian - Hessian
2011, Smoke And Dust

Belgiska Hessian lirar blytung metal med tydliga hardcoreinfluenser, med en riktigt solid känsla för dynamik och låtar som griper tag i en. Ingen av dessa fyra låtar tar sig förbi treminutersstrecket, men de uppvisar en manisk palett av influenser under de korta speltiderna. Och detta gör man utan att det låter kaotiskt, rörigt eller ostrukturerat. Jag finner drag av så vitt skilda band som Hatebreed, Trap Them, Converge, Entombed, Nomeansno och Black Flag. Deras sångare är dessutom helt suverän. Han har ett aggressivt tonläge men använder sig snarare av ilskna skrik (i klassisk hardcorestil) än gutturalt deathgrowlande eller kängiga grisskrik. Hessian är helt klart ett band att hålla ett öga på i framtiden. Jag väntar mig stora saker från dem.

Integrity - Thee DestroyORR
2011, Holy Terror Records

Här har vi senaste släppet från detta legendariska Clevocoreband, nu med en något annorlunda sättning än under deras storhetstid, men alltjämt igenkännbara i deras märkbart metalliska hardcore. Efter förra årets fantastiska The Blackest Curse känns Thee DestroyORR lite som ett steg bakåt, både ljudmässigt och vad gäller låtmaterialet. Av de dryga tio låtarna (jag räknar inte med det halvtimmeslånga intervjuspåret) så finns det ett gäng guldkorn, varav minst ett par släppts tidigare på kortare format, vilket gör att Thee DestroyORR känns lite som en samlingsplatta där man kastat in lite fillers för att dryga ut speltiden. Inget av de tidigare osläppta spåren är dåliga, tvärtom, men de kommer inte riktigt upp i samma nivå som We Are The End/Beneath Black Flames We Ride eller Love Is The Only Weapon/Let The Night Roar. Ljudmässigt känns det spretigt eftersom produktionen är ojämn och låtarna verkar komma från olika studiosessioner. Det hela känns lite som en besvikelse, samtidigt som plattan egentligen är hyfsat bra. Bara inte så bra som Integrity kan vara.

Humanity Is The Devil

Integrity - The Blackest Curse
2010, Holy Terror Records

För den oinvigde kanske Integritys senaste alster bara är ännu en i mängden av hardcoreband som blandar från både metallgenren och den punkbaserade dito, men se då har de fel. För även om flera band - främst Rot In Hell och Blind To Faith - lever upp till och kanske även ibland överträffar Integrity i det de gör (metalcore såsom den lät från början, dvs mitten av nittiotalet) så är detta Originalet. Det var där, i Cleveland, hos Dwid Hellion, sångare i Integrity, som det hela började. På den tiden hade man ännu inte myntat uttrycket Holy Terror Hardcore eller Clevocore men det var bara en tidsfråga innan de involverade bandens och människornas intresse för The Process Church Of The Final Judgement och dess ledare Robert DeGrimstone, skulle spilla över i deras musik. Detta tillsammans med Integritys textmässiga fokus på undergångstemata och dess nästan religiösa språk skapade grunden för denna högst apokalyptiska metalcore. Men trots att gammal är äldst och allt det där, så överlever man inte i längden på att vila på sina lagrar och drömma om svunnen storhet. Nu är bandet tillbaka på riktigt, minus några medlemmar, plus några nya och de låter bättre än på väldigt länge. Feta gitarrer manglar i bästa Holy Terrorstil sönder tunga metallriff till takten av krigiska trumsynkop, omgärdade och infiltrerade av ömsom melodiösa, ömsom kaotiska soloslingor. Allt med en stor dos hardcore i själen. Melodiösa intervaller avlöser de hetsigt ursinniga och bildar en suverän kanvas på vilken Dwids fullständigt söndergrowlade röst kan vråla sitt hat och sina domedagsprofetior. Det som lyfter hela plattan lite extra är det suveräna låtmaterialet, där TUNGT feta The Last Great Seance kan samsas med ilsket snabba Simulcra och den åtta minuter långa, delvis aukustiska, episka Before The World Was Young. Kanske Integritypurister känner sig nödgade att protestera att "så här ska minsann inte Integrity låta": det är för mycket metal eller för lite, eller det är för lite chugga-chugga-mosh, eller det saknas nyckelpersoner i bandet etc etc. Allt detta skiter jag kapitalt i. Detta är bra, riktigt bra och det är allt som räknas.

If you don't ask why then you deserve to die

Blind To Faith - The Seven Fat Years Are Over
2009, Holy Terror Records

Blind To Faith's debutalbum The Seven Fat Years Are Over var en av förra årets starkaste hardcoredebuter. Det faktum att den är utgiven på lilla etiketten Holy Terror Records och då endast på vinyl gjorde att plattan förmodligen svischade rakt förbi de flesta, något man nu har rättat till på skivbolagets hemsida, där plattan finns att tanka hem i mp3-format (precis som en massa andra releaser).

Holy Terror, ja. Naturligtvis är det det legendariska hardcorebandet från Cleveland - Integrity - och dess evige frontman Dwid Hellion som står bakom det skivbolaget. Och om man känner till lite om Clevoscenen och tillhörande holy terrorband och de band som senare följde i dessas fotspår, fattar man ganska snabbt att detta handlar om rå djävla hardcore. Stenhårt, krossande, metallisk hardcore.

BTFs hardcore är precis så rå, elakt misantropisk och intensiv som man vill att den här typen av musik ska vara. Det finns inget ljus i slutet av tunneln, det är nattsvart och kommer att förbli så i evighet.

Produktionen är perfekt i detta sammanhang. Sången (framskälld som av en galen hund) ligger där den ska, gitarrerna har lagom med definition utan att bli alltför dominanta och rytmsektionen ligger som en tung matta under det hela. Musikaliskt landar BTF i det metalliska hardcorelandskapet (om man vill ha referenspunkter, tänk ett sumpigt träsk någonstans mellan Slayer och Poison Idea) men har inga problem att svetsa samman låtar där de tunga tuggiga metallriffen varvas med både pisksnärtshastigheter och sludgegung i bästa doommanér. Ofta inom samma låt.

Bäst är BTF när de sänker hastigheten påtagligt som i låtarna Mountain Of Gold och avslutande The World Ablaze men det rasande öppningsspåret Floodgates är något av det grymmaste som spelats in i en studio.

Plattan är kort, en bra bit under 20 minuter men detta gör att det aldrig blir tråkigt eller enformigt. Tvärtom, här finns så mycket variation att det är svårt att värja sig. Jag önskar ofta att fler band tänkte mer på dynamik och på att sålla sitt låtmaterial hårdare, än på att försöka klämma in så många låtar som möjligt per release. Detta för att man inte ska sitta där som lyssnare; övermätt, bedövad och uttråkad efter en maratonlyssning på över sjuttio minuter av samma sak om och om igen tills allt låter som om skivan fastnat på repeat.

Jag ser med spänd väntan fram emot TSFYAOs uppföljare.

Spellistan:

Ramallah - Kill A Celebrity och But A Whimper