Standing in the shadows and I'm pissing in the punch bowl

Gratis är gott och extra gott är det om det som serveras delvis består av Pulling Teeth, Integrity, Rot In Hell, Gehenna, Amen Ra, Ringworm och Blind To Faith. Senaste gratissamplern från A389 Recordings är en riktig rökare full med hardcore, sludge och power violencegrind. Surfa in på deras nedladdningssida (klicka på bilden nedan) och fyll i downloadkoden (A3892011). Point, click, grind!

Acting fast upon the way of the dog. Welcome to hell

Rot In Hell - As Pearls Before Swine
2011, Deathwish Inc.

Brittiska hardcorebandet Rot In Hell lirade mina pantalones av mig förra året på debuten Hallways Of The Always - som egentligen var en sammanställning av bandets utgåvor av begränsade sjutummare och splitar med diverse band, plus ett par nyinspelade spår. Deras egna variant av Holy Terror Hardcore (Integrity, Ringworm etc) ligger musikaliskt ett par rejäla snäpp över de flesta andra i samma genre, inte bara vad gäller instrumental virtuositet utan framförallt i deras låtskriveri, vilken är svårslagen, med influenser från såväl klassisk thrash metal som åttiotalshardcore. På andra fullängdaren (eller första om man räknar debuten som en samling..?) As Pearls Before Swine blandar man sömlöst ursinnig hardcore, melankoliska melodier, domedagsdepressiva partier och elak punkrundgång i ett och samma andetag, samtidigt som man slipat till en högre skärpa i låtarna än tidigare. Redan i inledande Fulminate Of Mercury hittar man det som gör As Pearls.. till en så mycket mer avancerad platta än föregångaren: en avskalning av överflödigt musikaliskt fett. Man harvar inte samma riff om och om igen, oavsett hur sköna de låter; istället rullar man det ett par varv och sedan drar man vidare till bryggan eller refrängen. Inget lullull, inga onödiga övergångar. Efter denna trimning så finns bara det allra nödvändigaste kvar; det som ger låtarna sitt driv och sin själ. Det märks att bandet redan lärt sig den läxan som många band aldrig verkar lära sig; bara för att ni gillar att spela just de här riffen och skulle kunna spela dem hela dagen lång, så innebär det inte att vi som lyssnare orkar höra dem upprepade i tre minuter med endast minimal variation. Kvalitet framför kvantitet alltså.
Annars är det alltjämt mest metallisk hardcore som gäller. Snabba, giftiga leads inlemmade i ett ständigt tungt driv, ofta i midtempo, emellanåt varvat med kortare kontemplativa intron, som i början av Ishtar's Descent/Between Iron Teeth eller depressivt melodiösa partier, som i fenomenala instrumentala Darkness Calls. Jag kommer ofta att tänka på deras musik som en blandning av Blind To Faith, Slayer, The Exploited och Amebix.
Produktionen är imponerande för att vara den här typen av band. Alla instrument får sitt eget utrymme i ljudbilden, vilken känns djup och luftig men med en viss metalskärpa och samtidigt motsägelsefullt tryckande. De avslutande två spåren (dessutom de längsta på plattan, vars speltid hamnar på dryga trettio minuter) Ars Sina Scienta Nihil Est och Twilight Rogues glider omärkligt in i varandra och bildar en sorts episk, nästan thrash metalklassisk avrundning på plattan och är egentligen de spåren som mest avviker från den annars så asketiska stilen.
Jag gillar starkt hur man har jobbat med sången på låtarna, där sångstrukturerna/melodierna känns naturliga och organiska utan att för den skull kännas simpla eller banala; tvärtom finns det en komplexitet i dem som påminner mig om Civs invecklade sångstrukturer i Gorilla Bisquit eller White Trash Robs sång i Blood For Blood eller Ramallah. Plattan är utgiven på suveräna Deathwish Inc som börjar bli en riktigt intressant aktör på marknaden. Rekomenderas varmt.

Full Metal Jack-Off

Kulspruterecensioner idag: Lock. Load. Aim. FIRE!

Dangers - Messy, Isn't It?
2010, Vitriol Records

Otroligt dynamisk hardcore från The Sunshine State med rötter i såväl metal som punk. Detta är melankoliskt melodiöst, maniskt förbannat, ofta dissonant, med tyngd och fart och med den intensivt närvarande sången tangerar Dangers åretsbästalistan helt klart. Har svårt att förklara hur jävla bra detta är.




Early Graves - Goner
2010, Ironclad Recordings/Metal Blade Records

Mer Calihardcore med metallinfluenser, lite i stil med band som Integrity, Nesseria, Blind To Faith, fast mer stenhårt och kompromisslöst. Tungt så in i helvete. Kan vara en av årets bästa plattor i genren. Detta är stenkrossmusik på den allra högsta nivån.




Wymyns Prysyn - Tres Umbros Tape
2010,

Feedbackdrypande, överdistad slamrig punk med lite 70-tals punkrockvibbar. Gratis nedladdning här. Vad har du att förlora? Bandet har för övrigt ingen hemsida eller ens en myspacesida, men dock en Facebooksida(!?).






Veins -Veins Tape
2010, Youth Attack

Jag har över huvud taget ingen info om detta band. Alls. Men det är snabbt, argt, influerat av 80-talets hardcorepunk med snabba korta låtar med tunga, hastigt passerande breakdowns; vildsint skrikande sång, rejält med rundgång och livsbejakande titlar: smaka på Sniper Parade, Hospice, Closed Eyes Always. Gott så.




Undergång - Apocalypse...Now!
2007, Shelf Ornament Records

Thinnerstinkande gutterhardcore från Uppsala. Enkla, snabba punkdängor som smakar tidigt nittiotal. Sköna metalliska riff bygger bättre låtar än man har rätt att förvänta sig av ett sånt här band. Enkelt. Bra.






The Secret - Solve Et Coagula
2010, Southern Lord

Italiensk modern, men melodibefriad, metalcore med mathcore- och crustiga blackmetalinfluenser. Det spretar åt varje tänkbart väderstreck men gör det med precision och hypermanisk intensitet. Snabbt på gränsen till grindcore, tungt på gränsen till doom och med samma tyngd som modern death metal men med svänget från hardcore. Guld!


State Poison - S/T
2010, ?

Om jag har förstått det hela rätt har dessa fransoser spelat in materialet till sin lp-debut live vilket ger deras noisiga d.i.y hardcore a la tidig japcore ett extra lager av intensitet och stressig ilska. Det enda som kanske enerverar något är det ständiga ekot på leadsången. Annars riktigt bra, med variation och låtkänsla.




Sex Prisoner - S/T
2010, To Live A Lie

Misantropisk ursinnig hardcore på gränsen till power violence. Inget rockdravel här inte, inget tjafs, ofta med tunga inledande riff eller oljudseffekter som leder rakt in i en käftsmäll på gränsen till grindcore. Korta låtar. Hat. Arga killar. That is all.





Last Laugh - Dead Serious
2007, Musta Maija Records

Negative Approach och Poison Idea måste ha varit detta finska hardcoregängs husgudar, för här piskas punkrock å det ilsknaste och det är så sataniskt jävla medryckande. Att man kan bli så glad av något så argt! Och finskt!?





Hårda Tider - Gatan Kallar
2010, Hårda skivor

Svensk hardcore på riktigt så som det ska låta, med influenser från såväl Gorilla Bisquits, Sick Of It All som Minor Threat och svensk kängpunk.







Gehenna & Blind To Faith - Split
2010, A389 Recordings

Gehennas blackmetalhardcore med influenser av klassisk hårdrock startar denna split mellan två av dessa Holy Terrorhardcorevildar. Blind To Faith är dock bandet som gör att denna sjutummare ger mig galen styve. Tur att det är en singel så att man kan lyssna om och om och om och om igen...




Blood I Bleed & Massgrav - Split
2010, Fast and Furious Records

Blood I Bleed fyrar av elva spår av aggrohardcore på gränsen till grindcore, någonstans i närheten av Fuck On The Beach, medan Massgrav manglar ur sig tolv grindkängor som Protesbengt skulle ha varit stolt över. Mera bruk i baljan boys!





Sofy Major - Permission To Engage
2010, Communication is Not Words och Communication is Not Words

Detta är tung, melodiös och ilsken rock/metall på en och samma gång, med influenser från såväl klassisk punk och postrock som stonerrock och doom. Dessa egensinniga fransoser har lånat friskt från bland andra Helmet, Cave In, tidiga Clutch och Quicksand. Otroligt skönt gung.

Humanity Is The Devil

Integrity - The Blackest Curse
2010, Holy Terror Records

För den oinvigde kanske Integritys senaste alster bara är ännu en i mängden av hardcoreband som blandar från både metallgenren och den punkbaserade dito, men se då har de fel. För även om flera band - främst Rot In Hell och Blind To Faith - lever upp till och kanske även ibland överträffar Integrity i det de gör (metalcore såsom den lät från början, dvs mitten av nittiotalet) så är detta Originalet. Det var där, i Cleveland, hos Dwid Hellion, sångare i Integrity, som det hela började. På den tiden hade man ännu inte myntat uttrycket Holy Terror Hardcore eller Clevocore men det var bara en tidsfråga innan de involverade bandens och människornas intresse för The Process Church Of The Final Judgement och dess ledare Robert DeGrimstone, skulle spilla över i deras musik. Detta tillsammans med Integritys textmässiga fokus på undergångstemata och dess nästan religiösa språk skapade grunden för denna högst apokalyptiska metalcore. Men trots att gammal är äldst och allt det där, så överlever man inte i längden på att vila på sina lagrar och drömma om svunnen storhet. Nu är bandet tillbaka på riktigt, minus några medlemmar, plus några nya och de låter bättre än på väldigt länge. Feta gitarrer manglar i bästa Holy Terrorstil sönder tunga metallriff till takten av krigiska trumsynkop, omgärdade och infiltrerade av ömsom melodiösa, ömsom kaotiska soloslingor. Allt med en stor dos hardcore i själen. Melodiösa intervaller avlöser de hetsigt ursinniga och bildar en suverän kanvas på vilken Dwids fullständigt söndergrowlade röst kan vråla sitt hat och sina domedagsprofetior. Det som lyfter hela plattan lite extra är det suveräna låtmaterialet, där TUNGT feta The Last Great Seance kan samsas med ilsket snabba Simulcra och den åtta minuter långa, delvis aukustiska, episka Before The World Was Young. Kanske Integritypurister känner sig nödgade att protestera att "så här ska minsann inte Integrity låta": det är för mycket metal eller för lite, eller det är för lite chugga-chugga-mosh, eller det saknas nyckelpersoner i bandet etc etc. Allt detta skiter jag kapitalt i. Detta är bra, riktigt bra och det är allt som räknas.

If you don't ask why then you deserve to die

Blind To Faith - The Seven Fat Years Are Over
2009, Holy Terror Records

Blind To Faith's debutalbum The Seven Fat Years Are Over var en av förra årets starkaste hardcoredebuter. Det faktum att den är utgiven på lilla etiketten Holy Terror Records och då endast på vinyl gjorde att plattan förmodligen svischade rakt förbi de flesta, något man nu har rättat till på skivbolagets hemsida, där plattan finns att tanka hem i mp3-format (precis som en massa andra releaser).

Holy Terror, ja. Naturligtvis är det det legendariska hardcorebandet från Cleveland - Integrity - och dess evige frontman Dwid Hellion som står bakom det skivbolaget. Och om man känner till lite om Clevoscenen och tillhörande holy terrorband och de band som senare följde i dessas fotspår, fattar man ganska snabbt att detta handlar om rå djävla hardcore. Stenhårt, krossande, metallisk hardcore.

BTFs hardcore är precis så rå, elakt misantropisk och intensiv som man vill att den här typen av musik ska vara. Det finns inget ljus i slutet av tunneln, det är nattsvart och kommer att förbli så i evighet.

Produktionen är perfekt i detta sammanhang. Sången (framskälld som av en galen hund) ligger där den ska, gitarrerna har lagom med definition utan att bli alltför dominanta och rytmsektionen ligger som en tung matta under det hela. Musikaliskt landar BTF i det metalliska hardcorelandskapet (om man vill ha referenspunkter, tänk ett sumpigt träsk någonstans mellan Slayer och Poison Idea) men har inga problem att svetsa samman låtar där de tunga tuggiga metallriffen varvas med både pisksnärtshastigheter och sludgegung i bästa doommanér. Ofta inom samma låt.

Bäst är BTF när de sänker hastigheten påtagligt som i låtarna Mountain Of Gold och avslutande The World Ablaze men det rasande öppningsspåret Floodgates är något av det grymmaste som spelats in i en studio.

Plattan är kort, en bra bit under 20 minuter men detta gör att det aldrig blir tråkigt eller enformigt. Tvärtom, här finns så mycket variation att det är svårt att värja sig. Jag önskar ofta att fler band tänkte mer på dynamik och på att sålla sitt låtmaterial hårdare, än på att försöka klämma in så många låtar som möjligt per release. Detta för att man inte ska sitta där som lyssnare; övermätt, bedövad och uttråkad efter en maratonlyssning på över sjuttio minuter av samma sak om och om igen tills allt låter som om skivan fastnat på repeat.

Jag ser med spänd väntan fram emot TSFYAOs uppföljare.

Spellistan:

Ramallah - Kill A Celebrity och But A Whimper