Humanity Is The Devil

Integrity - The Blackest Curse
2010, Holy Terror Records

För den oinvigde kanske Integritys senaste alster bara är ännu en i mängden av hardcoreband som blandar från både metallgenren och den punkbaserade dito, men se då har de fel. För även om flera band - främst Rot In Hell och Blind To Faith - lever upp till och kanske även ibland överträffar Integrity i det de gör (metalcore såsom den lät från början, dvs mitten av nittiotalet) så är detta Originalet. Det var där, i Cleveland, hos Dwid Hellion, sångare i Integrity, som det hela började. På den tiden hade man ännu inte myntat uttrycket Holy Terror Hardcore eller Clevocore men det var bara en tidsfråga innan de involverade bandens och människornas intresse för The Process Church Of The Final Judgement och dess ledare Robert DeGrimstone, skulle spilla över i deras musik. Detta tillsammans med Integritys textmässiga fokus på undergångstemata och dess nästan religiösa språk skapade grunden för denna högst apokalyptiska metalcore. Men trots att gammal är äldst och allt det där, så överlever man inte i längden på att vila på sina lagrar och drömma om svunnen storhet. Nu är bandet tillbaka på riktigt, minus några medlemmar, plus några nya och de låter bättre än på väldigt länge. Feta gitarrer manglar i bästa Holy Terrorstil sönder tunga metallriff till takten av krigiska trumsynkop, omgärdade och infiltrerade av ömsom melodiösa, ömsom kaotiska soloslingor. Allt med en stor dos hardcore i själen. Melodiösa intervaller avlöser de hetsigt ursinniga och bildar en suverän kanvas på vilken Dwids fullständigt söndergrowlade röst kan vråla sitt hat och sina domedagsprofetior. Det som lyfter hela plattan lite extra är det suveräna låtmaterialet, där TUNGT feta The Last Great Seance kan samsas med ilsket snabba Simulcra och den åtta minuter långa, delvis aukustiska, episka Before The World Was Young. Kanske Integritypurister känner sig nödgade att protestera att "så här ska minsann inte Integrity låta": det är för mycket metal eller för lite, eller det är för lite chugga-chugga-mosh, eller det saknas nyckelpersoner i bandet etc etc. Allt detta skiter jag kapitalt i. Detta är bra, riktigt bra och det är allt som räknas.