Kill Theme For American Apeshit: +HIRS+

+HIRS+ - Worship 7''
2012,

Ok. Här går det fort. Jävligt fort. Tänk Agoraphobic Nosebleed fast kanske inte fullt så självmedicinerat. Det är alltså trummaskinsgrindcore vi talar om. Fast bra sådan. Normalt sett undviker jag slika orkestrar som de vore vardrypande tjackhoror på en Cinderellakryssning, men här gör jag ett undantag. Jag gillar helt enkelt inte trummaskiner i någon form av rockmusik (Godflesh undantaget naturligtvis) men här gör man det så vansinnigt bra att det inte stör mig. Tvärtom lyckas man lägga in riktigt sköna rytmer, omöjliga blast beats och spejsiga fills som lyfter resten av musiken en bra bit. Musiken då? Ja, den är sådär rakbladsvasst snabb (duh!) som man vill att den ska vara och gitarrshreddig utan att bli löjlig, det är tungt som fan och sångaren låter som om han gått alldeles för länge utan sin psykofarmaka. Sköna samplingar i power violencestil och grymma dissonanta inslag i riffandet gör att +HIRS+ är något utöver det vanliga. Lite som om man blandade vilt från Pig Destroyer, The Locust och AgNb, kan man säga. Allt deras inspelade material finns att slanga hem gratis på deras bandcamp, så sluta hitta på ursäkter och rulla in här och dra hem lite grind att skrämma grannarnas katt med.

Chambers of Dis: Black Breath - Sentenced To Life

Black Breath - Sentenced To Life
2012, Southern Lord

Yes! Äntligen! Den är precis så bra som jag hoppades att den skulle vara, om inte bättre. Black Breath lirar tung crustinfluerad hardcore med massor av metal och massor med melodier. Deras förra platta, Heavy Breathing, som för övrigt var en av 2010 års bästa plattor, grundlade min förkärlek till bandet och deras genialiska, djävulskt smittsamma, death-metal-möter-hardcoreblandning och nya plattan Sentenced To Life har cementerat denna uppfattning ytterligare. Bandet klipper ned allt motstånd vid fotknölarna med rasande hardcore fylld med smattrande dubbla bastrummor, kängtakt, Dismember/Entombed-death metal och vildsinta thrashriff och solon. Tänk er en drinkshaker fylld av allt som var bra med sen åttio- och nittiotals death, thrash och doom och ett par rejäla stänk av modern metallisk och japansk hardcore. Skaka av bara fan och häll rakt ned i halsarna på grabbarna i Black Breath och ni har en extremt kompakt, melodiös, tung och rasande snabb form av hardcore/metalcore (kalla det vad fan ni vill) som krossar allt i sin väg. Om du är ett fan av Dismember, Discharge eller Disclose spelar ingen roll; du kommer att älska Black Breath. Om du inte gör det, borde du nog helt enkelt avlivas för din egen skull.

Jag är den, Orgasmatron / den utsträckta, gripande handen

Min senaste recension från SOTB dragen direkt genom Google Translate. Enjoy the wonders of the google:

Lord Mantis - Pervertor
2012, Candlelight

Eftersom jag aldrig hade hört talas om bandet innan (ja, jag vet, jag är en idiot), dök jag in Lord Mantis "senaste album med ett oskrivet blad och inga förutfattade meningar (som är en sällsynt sak i dessa dagar, när info överbelastning vid gånger tenderar att ta bort din abilty - och i viss mån även behovet - att göra upp din egen uppfattning vad man tänker och känner om saker i allmänhet och musik, konst och film i synnerhet). Kanske detta faktum gjorde det enklare på ett sätt att inta musiken och anser att det på egen hand meriter snarare än någon före-färgad uppfattning om vad som väntar. Efter lite forskning har jag funnit att bandet har några ganska berömda personer inom metall samhället, från band som Nachtmystium, Von och indiska. Vilket i efterhand förklarar verkligen stellar musik vi får på Pervertor, antar jag. Oavsett vilket är Pervertor en best enorma proportioner i alla IT: s aspekter, från att skriva till produktion och genomförande. Det är rikt på slammiga riff, varierade men ofta långsamt, mullrande tempo och en ganska åttiotalet-känsla typ av doom metal som jag älskade från allra första instans. Dessa låtar är catchy som fan, särskilt med tanke på musikstil som presenteras här. Vad vi får är smutsigt svärtade slam / metal med massor av tremolo picking, mullrande dubbla bas trummor, elaka gunga krokar, jord shatteringly tunga riff och gift-spotta, morrande sång nästan lika grym som de Steve Austin of Today Is The Day. Det finns faktiskt mer än en vag likhet med TITD i den allmänna progressivitet och tonen i Lord Mantis "musik, om de aldrig är dras mot samma typer av ytterligheter som TITD. Några viktiga aspekter som sätter bandet bortsett från bördan av sina samtida är den lysande, innovativa trumma och sinnet blåser nästan kobolt-esque, slingrande riff och melodier, tillsammans med faktum att alla låtarna hålla utvecklas, aldrig någonsin bli stagnerat eller repetitiva. Sånger som Levia och Septichrist har mig leende som en idiot varje gång jag hör dem, eftersom de är den jävla catchy och bra! Åh, och den huvudsakliga riff på balansdagen spåra Whip och kroppen är den största Motörhead-riff Motörhead aldrig skrev. Vi har några album-of-the-år utmanare skit här, gott folk. Gräva i.

Pure Rock Fury: 3 snabba

Junior Bruce - The Headless King
2012, A389

Före detta Bloodlet och Hope & Suicide medlemmar återfinns i denna relativt nya konstellation som nu gett ut sin debutplatta The Headless King på suveräna A389. Här snackar vi TUNG groovig stoner med inslag av hardcore och ren metal i ohelig kombo. Det nedstrippade ljudet och den bullrande skriksången passar stilen perfekt och ger musiken en pondus som känns nödvändig med tanke på att det är ganska mycket metal i låtarna. Det finns ett stänk av hardcorekänsla i flera av låtarna även om det sällan blir något rasande tempo. Jag känner även doften av Melvins i riffen i låtar som Defeatist och A Plague For Thieves. Bästa plattan hittills i år, alla kategorier.

Aussitôt Mort - Nagykaniza
2012, Destructure Records

Storslagen och perfekt framförd fransk post-hardcore, post-metal som låter lite som om man blandat Isis, Breach, Cult Of Luna och Neurosis. Fantastiskt meditativ musik som långsamt byggs upp och får tid på sig att utvecklas. Sången är sparsam men fyller en funktion där den används. Annars saknar man inte sången särskilt mycket. Detta är musik att chilla till, läsa en bok eller slå sönder saker till. Det finns en intensivt aggressiv ton i vissa delar av musiken, likväl en stor dos tribala rytmiska inslag som gör att plattan blir oerhört dynamisk och komplex. Rekomenderas starkt.

Milligram - Hello Motherfucker!
2001, Tortuga Records

Efter att Only Living Witness splittrades startade vokalisten Jonah Jenkins bandet Milligram tillsammans med Darryl Shepard. Milligram är lite fuzzigare, lite punkigare och mer stoner rock än Only Living Witness och har inte samma hardcorebotten i sin musik; men är inte heller lika mycket metal. Men det är fan så bra. Efter ep:n Hello Motherfucker! och cover-epn Black & White Rainbow återutgavs Hello Motherfucker! som fullängds-cd tillsammans med sistnämnda epn. Inalles 15 spår av högoktanig stoner/punk med Jenkins oförglömliga stämma. Denna platta är en bortglömd juvel som borde återutges snarast.

Fuck your punk rock #4: Casa de Diversion Covers Vol.1

Alltid lika aktuella musik/mp3bloggen Toxicbreed Funhouse har just sammanställt sin senaste samling med nyinspelade låtar från några av de nyare banden inom den moderna hardcoren och dess närliggande stilar (Withdrawal, Heartless, Twitching Tongues, Full of Hell etc). Den här gången är alla 34 spåren (!!) covers på andra bands musik vilket gör det hela lite extra spännande. Hela schabraket går att strömma på deras bandcamp eller att tanka ned om man så vill. Favoriter bland låtarna är Masakaris enastående cover på hela Discharges Fight Back EP.

Screwing in America

Stompbox - Stress
1994, Columbia

Stompbox platta Stress från 1994 är ett sådant där album man hittar av en ren händelse och som man liksom aldrig riktigt växer ur. En platta som delvis definierar en personlig tidsepok - i mitt fall grungens alltför långsamma dödsryckningar, långt efter att den borde ha få dö en värdig död - men som också fungerar som en brygga mellan det som var (grungens punkflummiga driv parad med metallens tyngd och riffstaplande) och det som skulle komma (stonerrockens fuzziga psykedelia och skitiga sludgerocksväng). Den förebådade band som Clutch (från Elephant Riders och framåt), Lo-Pan och Freedom Hawk men hade även en nervig, mörk ådra som ibland drar åt såväl Unsane som Tool. Den är dessutom fylld med en punkig, lite tjurig, snärtighet som jag aldrig sett varesig före eller efter Stompbox. En sorts unik Vulcan mind-meld mellan punkrock, stoner, grunge och proggig mörk metal, med en sångstil som ligger någonstans mitt emellan Zakk Wyldes och Neil Fallons. Bandet dök upp i samma veva som Helmet och har väldigt mycket gemensamt med Helmets tidiga musikstil, både på sättet vilket de blandade drivande staccatorytmer med gungiga riff spetsade med dissonanta uttryck såväl som melodi men även i det faktum att inget av banden enkelt kan kategoriseras i en behändig genre. De var lika mycket metal som grunge och punkrock som noiserock i stil med band som Pain Teens och Jesus Lizard. I en tid då hardcorepunken strömlinjeformats att låta som Epitaph-, Burning Heart- och Fat Wreck Chordskloner gav Stompbox tillsammans med Helmet, tidiga Clutch och Unsane mig ett glimmer av hopp om rockens forsatta överlevnad. Synd bara att de inte höll längre än debutplattan.

Öppningsspåret No Woods är inte bara en perfekt musikalisk mödomsspräckare för en platta av denna dignitet utan kanske också plattans allra bästa låt. Man kanske kan tycka att det är en tämligen korkad idé att bränna allt krut sådär precis i början av en platta eftersom allting därefter, per definition, måste vara sämre. Men i det här fallet fungerar strategin, eftersom No Woods med sina ryckiga stampande rytm, uppkäftiga sång och sammanflätade riff liksom kastar in en i plattan utan att man kan motstå resten. Det finns egentligen inga riktigt svaga spår överhuvud taget, bara mindre hysteriskt bra sådana. Dessutom finns det en spännande bredd i materialet som gör att alla låtar har sin egen identitet i sammanhanget. Nästan alla låtar sticker ut på ett eller annat sätt och har trots tidens oförlåtliga gång överlevt förvånansvärt väl. Ljudmässigt finns precis ingenting att klaga på. Allt är tajt, luftigt och öppet; ljudbilden är varm och klar men tillräckligt skitig i det lägre registret för att ge en känsla av tyngd. Den känns egentligen inte alls arton år gammal, så det är inte alls högtravande eller en överdrift att kalla Stress för en tidlös platta. Trots att bandet hypades hårt i mitten av nittiotalet, av såväl skivbolag som media, så drunkade de i den lavin av skit som det decenniets senare hälft förde med sig inom de tyngre musikstilarna. Stompbox fick aldrig egentligen den uppmärksamhet och cred de förtjänade, precis som band som Milligram och Only Living Witness etc. Tyvärr så förlorade jag Stress-cdn någon gång under tidiga 00-talet, kanske i en flytt, kanske den blev stulen - vem vet? Men tack vare en write-up på Aversionline så hittade jag tillbaka till dem och fann cdn ultrabilligt på Amazon . Den är dessutom relativt lätt att hitta som nedladdning på nätet om man inte vill göra rätt för sig. Rekommenderas starkt för fans av Clutch, Kuyss, Lo-Pan, Helmet. För den som vill veta lite mer varför bandet imploderade, läs intervjun med bandets basist här.

We are the new barbarians

Tre snabba rekomendationer. Alla tre banden är helt nya bekantskaper för mig. Alla tre sparkar megaröv.

1. Wild//Tribe - Endless Nights
Brutal japcore från USA. Vinylen är på g till min brevlåda tillsammans med en digital version. Kissar på mig av upphetsning.



2. Skinfather - Atheos demo
Ultratung brutal hardcore i samma stil som mäktiga Harm's Way. Fullängdare ses fram emot som bara fan.



Hollow Earth - (Songs from)We Are Not Humanity
Vidrigt hookig hardcore med massor av driv och influenser av allt från Converge till Slayer till Minor Threat. Hoppas bandet hittar ett skivbolag snart. Riktigt jävla snart.