My name is Michael Caine

Harry Brown (2009) är inte bara ännu en vigilantefilm; inte bara ännu en Death Wishkopia, uppdaterad till 00-talet, där hjälten dödar knarkande bad guys. Harry Brown är detta också, visst, men den är även den senaste filmen i en, kanske inte helt ny, trend inom brittisk film som började någonstans i krokarna av Nil By Mouth och som senare kan exemplifieras med b la This Is England och mer nyligen Eden Lake: filmer vilka vill spegla det allt snabbare sammanfallande brittiska samhället, den ökande polariseringen mellan de som har och de som inte har, mellan en alltmer moraliskt förtappad, apatisk underklass och en alltmer ointresserad, isolerad medel- och överklass.



Gettoisering, marginalisering, arbetslöshet, ärftlig kriminalitet, alkoholism och trasiga moraliska kompasser. Mitt i denna sörja lever Harry Brown, storartat spelad av Michael Caine, pensionerad marinsoldat, med sin ende vän Len och sin långsamt döende fru.

Omkring sig ser han, dag för dag, hur den nedgångna förorten han bor i alltmer förvandlas till en krigszon, där smålangare utan samveten säljer allt från småflickor och vapen till knark; hur det ur dess ingrodda hopplöshet och sysslolöshet gror ett allt starkare hat mot allt och alla och hur detta hat går i arv från far till son.

En serie händelser får Harry att tappa kontrollen över sitt liv och inom honom växer behovet att få hämnas: först dör hans fru efter en lång tids sjukdom i ett alltmer vegetativt tillstånd, därefter mördas hans sista vän av ett gäng chavs som trakasserat honom en längre tid. När dessa ankare i hans tillvaro försvinner, försvinner även det som hållit Harrys mörkare sidor i schack. Resultatet blir rörigt och våldsamt.

Harry Brown är inte en film som glorifierar våld även om det är en bitvis riktigt våldsam film; den moraliserar inte heller med den övertydlighet som många andra filmer i samma genre gör. Visst hejar man på Michael Caines rollfigur men samtidigt undrar man varför han gör som han gör. Viljan att hämnas är bara en liten del av hans motiv. Andra orsaker kan dunkelt skönjas i hans förflutna; i hans kanske alltför stillsamma liv efter sina upplevelser på Irland som marinkårssoldat; i hur han oförmögen att göra något sett sitt land sakta falla samman i isolerade hatfulla enklaver.

Harry Brown handlar i slutändan om tre saker: samhällets moraliska förfall, de ökande sprickorna mellan de olika samhällsklasserna och den naturliga mänskliga lusten till hämnd och aggression.

Sean Harris som Stretch

Filmens stora behållning är naturligtvis Michael Caine som med bravur och finkänslighet gestaltar den åldrade marinsoldaten Harry Brown, men även de många birollerna är klockrena, bland dem Emily Mortimer som spelar den kvinnliga polisinspektör som undersöker vännen Lennys död och Sean Harris utomordentligt vidriga porträtt av den heroiniserade langaren och vapenhandlaren Stretch.

På det hela taget är Harry Brown en mycket välspelad, välregisserad och relevant film med bra tempo och klippning som är väl värd att se både en och två gånger.

Spellistan:

Yakuza - Of Seismic Consequence
Black Army Jacket - Closed Casket
Bird Eater - Utah
Cease Of Breeding - Sounds Of Disembowelment