Hardorebandet Nails består av luttrade veteraner i branschen, med medlemmar som bland annat figurerat i band som Terror, Carry On, Internal Affairs och Betrayed. Bandet har på kort tid hunnit ge ut två ordentligt uppmärksammade plattor; först vinyldebuten Obscene Humanity som utkom 2009 och nu senast Unsilent Death, 2010, båda på Six Feet Under Records. Obscene Humanity var en blixtsnabb men kraftig rallarsving rakt i solar plexus. Ljudet var skitigt och lite grumligt, men utan att bli grötigt på riktigt. Sju spår på omkring elva minuter ger inte direkt utrymme för något lullull eller onödiga intron eller runkiga solon. Det är fullt mangel nästan från första till sista sekunden, med endast kortare intervaller av andrum, framförallt i sludgetunga White Walls och andra halvan av suveräna Lies.
Obscene Humanity gjorde stort intryck på mig framförallt eftersom låtmaterialet är så klockrent men även för att aggressionen i musiken är så påtaglig, så ren och okomplicerad. Man har tagit intryck från klassisk old schoolhardcore i sin musik men också sömlöst vävt in såväl Slayerinfluenser som grindcore utan att tappa räkningen en enda millisekund. En i det närmaste perfekt debut.
På uppföljaren Unsilent Death, hittar vi mer av samma sak, fast mer väloljat, mer metalliskt och med större spänst. Här är ljudet helt jävla perfekt; klart, luftigt och välbalanserat men ändå med lite skit längst in i hörnen. Låtmatarialet har lite mer skärpa, är mer genomtänkt och något mer dynamiskt än på debuten, med toner av old school death metal och d-taktscrust. Även här handlar det om korta, intensivt koncisa låtar, fyllda av ilsket hat. Endast hälften av dem lyckas ta sig förbi minutsträcket. Det är argt, distat och så jävla bra.Av de två plattorna föredrar jag den något längre Unsilent Death, kanske mest för att den har ett skarpare mer death metalgrynigt ljud men också för att låtarna ibland uppvisar en skönt gungig Entombedvibb som man inte kan annat än älska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar