I don't like the drugs but the drugs like me

Breaking Bad är tveklöst min absoluta favorit bland de väldigt få tv-serier jag följer nuförtiden. TV-serier i allmänhet är tråkiga, enformiga, formulaiska och sinnesslöande. Nuförtiden utgörs dessutom till synes minst hälften av utbudet av en sorts mainstream-förnedringstv, a la Robinson och Biggest Loser, där det snarare handlar om att på konstlad väg skapa konflikter där inga finns och utmåla vissa deltagare som intrigerande, själviska trekvartspsykopater än att underhålla, roa och kanske även upplysa oss tittare.

Resten av utbudet verkar bestå av inrednings-, matlagnings-, musiktävlings- och husrestaureringsprogram. I ljuset av detta är det konstigt att man väljer att endast se ett fåtal tv-program (om ens några) och att man dessutom då helst laddar hem dessa från nätet? För, ärligt talat, vem vill eller orkar planera sitt tv-tittande efter tablån? Jag vill kunna titta på tv när JAG vill, inte när tv-tablån vill det. Är det så jävla mycket begärt?

Breaking Bad är en uppfriskande odditet inom tv. Det är inte endast den udda ramhandlingen som särskiljer den från majoriteten av serier; även dess tempo, språkmedvetenhet och intellektuella karaktär har en unik sammansättning av högt och lågt och ofta med ett disigt skimmer av absurditet, som placerar serien långt fram i täten för nyskapande och formellös tv.

Den känns snarare som en produkt av sent sjuttio- och tidigt åttiotal än nollnoll- och tiotal; den har ett mycket långsamt, ibland lätt surrealistiskt bildspråk och tempo, med många långa statiska bilder på de ökenomgärdade förortslandskapen och mycket tillåts förbli osagt, underförstått. Det är upp till tittaren att förstå och tolka.

Serien utspelar sig i New Mexico, där den cancersjuke kemiläraren Walter White (Bryan Cranston) slår sig ihop med en före detta elev och numera metamfetaminlangare (Jessie Pinkman, spelad av Aaron Paul) för att säkra sin familjs ekonomiska framtid efter sin förestående död. Detta gör han genom att brygga en alldeles egen ultrapotent variant av meth. Problemet är bara det att han inte dör. Ett annat problem är att hans frus systers man är en DEA-agent.

Detta är själva premissen i serien, vilken kanske kan synas nog så absurd, men detta är bara fundamentet på vilket sedan en lavinartad följd av kalamiteter rasar och bygger på lager efter lager, som sediment, av sidospår, villospår, tunga pauser, underfundigheter, oräkneliga kriser och ibland också enstaka våldsamheter.

Breaking Bad är dessutom väldigt rolig; men med en svärta i humorn som känns väldigt äkta och med ett drag åt det vardagligt absurda, som när Walter och Jessie spenderar ett dygn åt att jaga en enda fluga i sitt underjordiska knarklaboratorie!

Personerna i Breaking Bad är som folk är mest: de är griniga, själviska och småaktiga; de är godhjärtade, generösa och altruistiska; ensamma och trängda på en och samma gång; kärleksfulla men samtidigt hämdlystna. De är komplexa utan att vara svåra, motsägelsefulla utan att verka konstlade. De är underhållande utan att vara bara yta. De är underhållande just för att de är som du och jag, som folk är i allmänhet; de är på riktigt.

Fast på tv.

Dagens spellista:


Exodus - Deathamphetamine


Marilyn Manson - I dont like the drugs (but the drugs like me)


Dead Kennedys - Drug Me

Beer Drinkers & Hellraisers

Bara Psychopunch på väggen just nu. Är speciellt förtjust i 10-tummaren.

Spelar just nu:

Mark Lanegan - Whiskey For The Holy Ghost

Now it's dark!

Ännu en legend har gått ur tiden. Fan!

Lyssnar just nu på:

Ättestupa - Begraven Mot Norr

Enter the Criminal Mind

Kvartalsdeckaren nr4 1964















Spellistan:

Pharmakon - (MySpace)
Entombed - Hollowman
VA - Moonlanding 7'' (Haters, Thurston Moore, Aube, Bastard Noise, Spastic Colon etc - google them bitch!)

Fuck the police coming straight from the underground

När jag häromåret tittade på den utmärkta brasilianska filmen Tropa de Elite så fanns det en scen som jag reagerade lite extra på. Det var en scen som utspelade sig på en fest i en av Rio de Janeiros favelor (om jag minns rätt), där man i bakgrunden kunde höra en låt spelas; en låt som jag kände igen men inte kunde placera. Efter en stund så kopplade jag. Jag hade hört låten tidigare, men då var det annat band som spelade den. Även den gången hörde den till ett filmsoundtrack, nämligen till den måttligt imponerande Demon Knight. Då var det Sepultura som lirade den, men den här gången var det originalet, inspelad av pop/punk/reggae/whatever-bandet Titãs, från deras platta Go Back från 1988.

Här har ni båda spåren.


Sepultura - Policia


Titãs - Policia


Och här kan ni ladda hem båda i mp3-format: POLICIA


Can you dig it?:

Black Tusk - Taste The Sin
Sadus - Swallowed In Black
Wilt - Witches Brew

In The Doorway, Release the Black Dogs, We'll Never Rest

Rysare i kortfilmsformat av Edward Ballinger med musik/ljudkollage av bl a Jonathan Canady (Angel Of Decay, Deathpile etc) och Rich Hoak (Total Fucking Destruction och Brutal Truth). Filmen kan ses i HD om man vill.

The Secret Door from Edward Ballinger on Vimeo.

Spellista:
Cobalt - Gin
Thou - Peasant
Gaza - He Is Never Coming Back

Prime Directive: Exterminate The Whole Fuckin' Race.

Snabbrecension:

La Horde (2009)

Franska splatterfilmen La Horde handlar i all enkelhet om två saker:

1. En handfull snutar ska hämnas på ett gäng bovar som dödat en kollega. Dessa bovar håller till i ett nästan övergivet höghus i förorten.
2. Zombies.

Regissörsduon Yannick Dahan och Benjamin Rocher ödslar ingen tid med långa mödosamma introduktioner av karaktärer och platser. De bryr sig inte ens om att förklara premissen till filmen. Efter en kort begravningsscen kastas tittaren rakt in i filmens hjärta: det höghus i vilket 90 % av handlingen utspelas. Efter en misslyckad hämndaktion, rusar de odöda plötsligt in och börjar tugga på folk. Blodet sprutar, köttslamsor flyger och folk dör till höger och vänster, bara för att återuppstå en stund senare som fradgande fräsande zombies.

Varifrån kommer då dessa de odödas arméer och varför? Svaren på dessa frågor uteblir i stort sett helt. Till skillnad från många andra filmer i samma genre har regissörerna och manusförfattarna bestämt sig att detta är av underordnad betydelse. Vilket det ju på sätt och vis är. "We came for the blood and guts." Inga krusiduller, inget lull-lull. Hinka på med fejkblodet bara! Det enda man får reda på, under en scen på höghusets tak, är att staden och med sannolikt resten av omkringliggande bygd helt står i brand. Tunga explosioner dundrar dovt vid horisonten medan oräkneliga rökpelare stiger i natten.

Resten av filmen är ett enda långt cinematiskt blodbad, något som fransmännen på senare år lyckats bli riktigt bra på (se Ils, Martyrs, Inside, Frontieres etc), under vilket de så sakteliga allt färre överlevande försöker ta sig nedför det blodindränkta höghuset och ut i det fria.

Naturligtvis är detta inte någon stor film, inte någon cineastisk upplevelse. Den är ju trots allt en skräckfilm, men La Horde lyckas ändå väl med sin intention: att underhålla och kittla tittaren under dryga halvannan timme med kiloliter blod och tonvis köttslamsor. Inga av karaktärerna är varesig särskilt unika/minnesvärda eller särskilt irriterande (möjligtvis är den föredetta åldrande soldaten lite over-the-top) och inte en enda gång under filmens gång finner jag mig lojt snegla på klockan eller märker att mina tankar börjar vandra.

Omdöme: Sevärd men inte nödvändig.



På dagens spellista hittar vi:

Extortion - Degenerate
Extortion - Sick