Which came first? Max Headroom or Gerald Ford?

Ända sedan jag första gången hörde låten Sehnsucht från Rammsteins andra platta (med samma titel) förstod jag att de pyromaniska tyskarna gillade inte bara Laibach utan också Ministry. Nedan har vi helt klara bevis på detta.











Spellistan

Kingdom Of Sorrow - Behind The Blackest Tears
Chris Connelly - Phenobarb Bambalam

I'm praying for rain, I'm praying for tidal waves

Dagens Nyheters artikel om Forever Youngfestivalen får mig att tänka på en textrad från Tools episka domedagsbön Aenima från plattan med samma namn:

Fuck retro anything.
Fuck your tattoos.
Fuck all you junkies and
Fuck your short memory.

Man vet ju vid det här laget att allt är på väg åt helvete med lilla planeten jorden och oss som drumlar omkring här och skitar ner och förstör men ibland önskar man liksom att det kunde gå lite fortare, framförallt när man ser sådant här, sådant här och sådant här.



Idag kommer jag att spela (om inte jorden går under):

Brutal Truth - Sounds From The Animal Kingdom/Kill Trend Suicide
Adept - Another Year Of Disaster
Melt Banana - Cell-Scape

Supervirgin vs Death Machine

vs

Samma låt i två olika versioner. Denna gång Die Kreuzens I'm Tired, från självbetitlade debuten från 1984, framförd både i original och Napalm Deaths version från Leaders Not Followers Pt 2, från 2004.

Napalm Death vs Die Kreuzen - I'm Tired

ND
DK

På dagens spellista hittar vi:

Gallows - Grey Britain
November Növelet - Sacred

Make war (not love)

Tre snabba
Pro-Pain - Absolute Power
2010, Regain Records

Efter en halvdan föregående platta (den märkligt uruselt producerade No End In Sight) är Pro-Pain tillbaka igen med sin patenterade metalcore (eller metalliska hardcore om man så vill); den här gången med en mycket bättre produktion, bättre låtmaterial och ett mer melodiöst stuk. Man har även skjutit in lite mer rockfeeling i materialet (lyssna på bryggan till refrängen i AWOL så fattar ni vad jag menar) även om fokusen ligger någonstans i farvattnen mellan klassisk hårdrock och den tidigare crossoverhardcore Gary Meskil introducerade med sitt första band Crumbsuckers. Fortfarande svajar låtmaterialet påtagligt i kortare partier, oftast då man försöker låta mer metal än Meskils röst egentligen klarar av, men dessa sektioner är tack och lov så pass korta att man kan bortse från dem utan att låtarna tappar alltför mycket. En liten uppstramning och ett mer fokuserat material och man hade tangerat höjdpunkterna The Truth Hurts från 1994 och Age Of Tyranny:The Tenth Crusade från 2007. Det är dock alltjämt en riktigt hygglig platta som både kräver och förtjänar många lyssningar.


Entrails - Tales From The Morgue
2010, FDA Rekotz

Här serveras grym Entombed-worship, rakt upp och ned: från den stulna fonten på Entrailslogon och det mullrande gitarrljudet som låter som en motor som håller på att skära, till låtmaterialet med fokus på midtempo och vassa slingor som slingrar sig in och ut mellan tidigare nämnda riffmuller. Man har här på ett snyggt sätt plankat deathmetalrävarna utan att man på något sätt tappar förtroendet för dessa debutanter. Låtmaterialet står helt klart på egna ben. En hyfsad dos av (typiskt svensk?) melodi och ett tämligen variationsrik rytmik gör att låtar som t.ex Triumph Of The Sinners och Entrails känns mer än bara simpla death metaldängor. Detta parat med det faktum att man har lyckats skaffa en sångare med lite personlighet och som inte låter som om en stridsvagn har fastnat i halsen på honom gör att låtarna blir riktigt hookiga och fastnar snabbt. Rekommenderas varmt för älskare av old school death metal.


Misery Index - Heirs To Thievery
2010, Relapse Records

Amerikanska Misery Index föregående skiva, Traitors (2008), innehöll en av den moderna extremmetallens mest slagfärdiga refränger. Den var inte bara tung som fan, den var dessutom riktigt hittig, nästan något man kan nynna medan man diskar. På nya klusterbomben Heirs To Theivery finns inga liknande popvarningar (även om refrängen i The Spectator är punkigt medryckande), men musiken är fortfarande bland den mest välskrivna, välspelade och dynamiska i genren. Kanske till och med i högre grad nu när man i större utsträckning än tidigare låter renodlad grindcore och gammal hederlig hardcore skina igenom i denna explosion av dubbelsmattrande bastrummor och Terrorizerriff. Just denna lättantändliga blandning av stilar är det som ger Misery Index ett stort försprång gentemot i stort sett alla sina samtida kollegor. Den otroliga dynamiken i samklang med överlägset gehör för låtskriveri gör att Misery Index just nu är ett av extremmetallens bästa band. Om inte det allra bästa.

Spellistan:
VA - Worldwide Tribute to Real Oi! Vol. 1
VA - Worldwide Tribute to Real Oi! Vol. 2

My name is Michael Caine

Harry Brown (2009) är inte bara ännu en vigilantefilm; inte bara ännu en Death Wishkopia, uppdaterad till 00-talet, där hjälten dödar knarkande bad guys. Harry Brown är detta också, visst, men den är även den senaste filmen i en, kanske inte helt ny, trend inom brittisk film som började någonstans i krokarna av Nil By Mouth och som senare kan exemplifieras med b la This Is England och mer nyligen Eden Lake: filmer vilka vill spegla det allt snabbare sammanfallande brittiska samhället, den ökande polariseringen mellan de som har och de som inte har, mellan en alltmer moraliskt förtappad, apatisk underklass och en alltmer ointresserad, isolerad medel- och överklass.



Gettoisering, marginalisering, arbetslöshet, ärftlig kriminalitet, alkoholism och trasiga moraliska kompasser. Mitt i denna sörja lever Harry Brown, storartat spelad av Michael Caine, pensionerad marinsoldat, med sin ende vän Len och sin långsamt döende fru.

Omkring sig ser han, dag för dag, hur den nedgångna förorten han bor i alltmer förvandlas till en krigszon, där smålangare utan samveten säljer allt från småflickor och vapen till knark; hur det ur dess ingrodda hopplöshet och sysslolöshet gror ett allt starkare hat mot allt och alla och hur detta hat går i arv från far till son.

En serie händelser får Harry att tappa kontrollen över sitt liv och inom honom växer behovet att få hämnas: först dör hans fru efter en lång tids sjukdom i ett alltmer vegetativt tillstånd, därefter mördas hans sista vän av ett gäng chavs som trakasserat honom en längre tid. När dessa ankare i hans tillvaro försvinner, försvinner även det som hållit Harrys mörkare sidor i schack. Resultatet blir rörigt och våldsamt.

Harry Brown är inte en film som glorifierar våld även om det är en bitvis riktigt våldsam film; den moraliserar inte heller med den övertydlighet som många andra filmer i samma genre gör. Visst hejar man på Michael Caines rollfigur men samtidigt undrar man varför han gör som han gör. Viljan att hämnas är bara en liten del av hans motiv. Andra orsaker kan dunkelt skönjas i hans förflutna; i hans kanske alltför stillsamma liv efter sina upplevelser på Irland som marinkårssoldat; i hur han oförmögen att göra något sett sitt land sakta falla samman i isolerade hatfulla enklaver.

Harry Brown handlar i slutändan om tre saker: samhällets moraliska förfall, de ökande sprickorna mellan de olika samhällsklasserna och den naturliga mänskliga lusten till hämnd och aggression.

Sean Harris som Stretch

Filmens stora behållning är naturligtvis Michael Caine som med bravur och finkänslighet gestaltar den åldrade marinsoldaten Harry Brown, men även de många birollerna är klockrena, bland dem Emily Mortimer som spelar den kvinnliga polisinspektör som undersöker vännen Lennys död och Sean Harris utomordentligt vidriga porträtt av den heroiniserade langaren och vapenhandlaren Stretch.

På det hela taget är Harry Brown en mycket välspelad, välregisserad och relevant film med bra tempo och klippning som är väl värd att se både en och två gånger.

Spellistan:

Yakuza - Of Seismic Consequence
Black Army Jacket - Closed Casket
Bird Eater - Utah
Cease Of Breeding - Sounds Of Disembowelment

It's the end of the world as we know it

Genierna på Brewdog har gjort det igen. Fuck the world!

The End of History from BrewDog on Vimeo.

Mer info här.

Planet Of Ass

Dagens musikrekomendation: Scissorfight

Portsmouthkvartetten Scissorfight (senare baserade i Boston) är en av undergrundmetallens allra mest underskattade band. Med sin ultramaskulina blandning av punk, stonerrock och hård rock (inte direkt metall men samtidigt inte inte metall, om ni fattar?) och sina ofta juvenila och provokativa texter ("I don't think you seem to understand. I'm gonna fuck you in the can! Ass, ass, ass, planet of ass!") har de pumpat ut ett tiotal plattor av varierande längd sedan starten 1995. Senaste alstret, Jaggernaut, kom 2006 och sedan dess har det varit ganska tyst om bandet. En del bandmedlemmar har valt att lägga sitt kreativa krut på diverse andra projekt (Dead Whale, Mess With The Bull)så just nu ser det ut som om Scissorfight ligger i träda.

Redan på debuten Guaranteed Kill satte man tonen och stilen med rakbladsskärpa. Med låtar som Helicopter Killing Cottonmouth, Build More Prisons och Planet Of Ass inser man snabbt att bandets musik och texter är skrivna med en stor dos humor, men dock utan att någonsin falla i fällan och bli ett av alla dessa förhatliga humorband. Någonstans i de överparanoida, översexualiserade och övermaskuliniserade texterna finns ett uns av allvar, men det är, som altid, upp till lyssnaren att tolka det hela.

Man gjorde dessutom ett genidrag då man spelade in coverplattan Pisquata, på vilken bandet ger sina egna versioner av bl a Dead Kennedys Too Drunk To Fuck, Dwarves Fuck'em All och GG Allins Drink Fight & Fuck, plus de egna låtarna Outmotherfucker The Man och Shewolf. För undertecknad har Pisquata kommit att bli en av de allra bästa partyplattorna någonsin alla kategorier.





Diskografi:

Guaranteed Kill (Wonderdrug Records, 1996)
Balls Deep (Wonderdrug Records, 1998)
New Hampshire (Tortuga Recordings, 1999)
Piscataqua EP (Tortuga Recordings, 2000)
Mantrapping for Sport and Profit (Tortuga Recordings, 2001)
American Cloven Hoof Blues (UK only) (Tortuga Recordings/Eccentric Man Recordings, 2002)
Potential New Agent For Unconventional Warfare EP (Tortuga Recordings, 2002)
Deathchants, Breakdowns and Military Waltzes Vol. 2 EP (Tortuga Recordings, 2003)
Instant Live: Middle East - Cambridge, MA 11/13/04 (2004)
Victory Over Horseshit maxi-single (Tortuga Recordings, 2006)
Jaggernaut (Tortuga Recordings, 2006)




Dagens spellista:

Look above, fool!