Hope & Suicide - S/T2008, Supernova Records
Floridabandet Hope & Suicide bildades 2001 och består av medlemmar från bland andra Bloodlet. Deras självbebitlade platta utgiven på Steven Austins (Today Is The Day) Supernova Records består av tio spår av fullständigt förkrossande tung metal, i samma eklektiska stil som TITD, men utan deras tendenser åt rensig grindcore. Det är riktigt meckigt och oberäkneligt men hela tiden hårt fokuserat med undertoner av Helmetliknande gitarrarbete och postpunkelement. Produktionen är luftig med en viss live-i-studio-känsla men tillräckligt sammansatt för att lyfta tyngden i musiken utan att det straffar komplexiteten i kompositionerna.
The Greenery - Wasted Days2011
The Greenery från Longbeach består av fem killar i tjugoårsåldern och de lirar sanslöst gungig old school hardcore med inslag av modernt muskulöst Biohazard/Hatebreed/Fullblown Chaos-sväng. Epn Wasted Days är första gången jag hör bandet och jag är jävligt imponerad. Låtarna sitter som en smäck, produktionen är väldigt precis men också med djup och rum för alla instrument att andas, även om basen kunde varit något mer närvarande. Såvitt jag vet så har denna EP inte funnit något skivbolag ännu vilket är helt jävla vansinnigt, för dessa fyra spår innehåller mer stake än tio myspacefriserade och autotunade emodeathcoreband tillsammans kan åstadkomma. Om ingen annan snappar upp de här grabbarna måste jag nog starta ett skivbolag och signa dem själv.
Manners - Apparitions2011
Samma sorgliga tillstånd råder för Manners som för The Greenery. Detta otroligt talangfulla band saknar även de skivbolagsbackning vilket är så satans orättvist, för dessa killar lirar skiten ur de flesta av sina kollegor. De blandar old schoolhardcore med Quicksandliknande postpunkrock och skrikiga melodier - tänk Minor Threat så fattar ni nog. Produktionsmässigt känns Apparitions ibland lite grötig och något för tung för hardcoreelementen men i de tyngre och paradoxalt nog de lugnare partierna gnistrar det till ordentligt. En väldigt lovande EP på det hela taget.
Rise Against - Endgame2011, Interscope
Efter föregångaren Appeal To Reasons stora framgångar har nog både fansens förväntningar och branschens tryck på Rise Against att leverera en klusterbomb av hits varit stora och jag vet ännu inte om jag tror att uppföljaren Endgame uppfyller allt detta. På gott och ont. Det börjar bra initialt i öppningsspåret Architects men det hela eskalerar snabbt till en sorts proffsig arenapunk som får mig att tänka på ett mer melankoliskt (och musikaliskt komplicerat och kompetentare) Green Day. Samtidigt finner jag spår av progressivitet i det hela som drar åt ett mindre argt Propagandhi eller ett punkigt Rush (!), vilket tilltalar mig rejält. Jag har en känsla att detta är en platta som kräver många fler lyssningar för att skapa sig en komplett bild av.
Jag klämmer in ett gäng videor med några av banden ovan och en ny från American Heritagesångaren och gitarristens sidoband Heaving Mass.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar