Up yer bum!

Maybe what we need are more trolls under the bridge

Planks - The Darkest Of Grays
2010, Per Koro Records

Tysk sludgig hardcore med metalliska inslag av såväl black metal, grindcore, mathcore (ännu ett uttryck - och genre - jag verkligen hatar; "mathcore", vad fan betyder det egentligen?! Överkomplicerad jazzgrindcore? Obegripliga metallhybrider som hellre serverar riffsallad än riktiga låtar?) och post-rockig melodiositet. Tankarna drar åt Black Anvil, Cobalt, Today Is The Day, Jesu, Cult Of Luna. Ja, kort sagt så spretar det åt alla håll och kanter. Dock utan att förlora ett uns av intensitet och tyngd eller en enda sekund av fokus. Det är egentligen jävligt svårt att kalla detta hardcore med en något sånär bibehållen definition av ordet eftersom Planks musik på nya plattan är så mycket mer komplex än den man normalt förväntas höra inom sagda genre. Progmetalcore (Progressiv metallisk hardcore), kanske? Här leker man dessutom med albumtäckande existentiella koncept i värsta Queensrÿchemanér, vilket gör att det hela spetsas till lite extra, både textmässigt och musikaliskt, vilket i sin tur är ett måste på en konceptplatta.

För, ärligt talat, hur många gånger har inte ett etablerat band avvikit från sin invanda rutin och bestämt sig för att göra en konceptplatta, vilket resulterat i fullständig och komplett katastrof? Konceptalbum verkar vara musikers frikort för att göra lite vad fan man vill utan att behöva ta ansvar för skiten de kräker ur sig. Om folk inte gillar det så är det deras problem; de förstår bara inte plattan, menar man då. Om publiken inte har vett nog att förstå storheten med en metallplatta, endast släppt på genomskinlig dubbelvinyl i Indonesien, med tjugominuterslåtar om utomjordiska féer med eldkastare och demonfyllda dystopiska framtidsscenarion, sjungna i falsett till samba- och jazztaktshårdrock, ackompanjerade av panflöjter, lasersyntar och fioler, så är det deras egen förlust. Liksom.

Detta undviker dock Planks här. Med ett koncept/tema som ligger mycket närmare det verkliga livet och som känns mycket mer aktuellt har man lyckats skapa en hyfsat sammanhållen berättelse med lagom diffusa texter för att man ska kunna tolka det hela lite som man vill. En imponerande insats som lockar till fler lyssningar. Här har bandet valt att, efter det att vinylversionen sålt slut, lägga upp hela plattan till allmänhetens förfogande, med texter, förklaringar av koncept och hela konkarången, så det är bara att rulla in på länken och slanga hem.

Thanks to Andrew of Aversionline for the tip.

You ball like the baby in Eraserhead

Endless blockades for the pussyfooter

Slang - Life Made Me Hardcore
2010, Prank Records

Japanska kvartetten Slang har med Life Made Me Hardcore lyckats skapa 2010 års, förmodligen, allra bästa metall/punkhybridsplatta. Bandet som, enligt sin hemsida, existerat sedan 1988 spelar en sanslöst medryckande blandning som spretar åt såväl Motörhead, Entombed, G.I.S.M, Poison Idea och Skitsystem som åt mer konventionell melodiös 70- och 80-talshårdrock. Allt detta är dock rotat i djup crustig hardcoremylla där Discharge är den kanske mest vitala maskrosen. Men, det måste påpekas att det inte alls låter som Discharge. Eller Motörhead eller Poison Idea. Men det märks att det är detta man lyssnat på. Ofta. Nä, Slangs egen variant av hardcore (eller metal eller vad fan det nu ska kallas) är snarare ett helt lysande distillat av allt detta som med en alldeles perfekt kompakt men ändå grynigt luftig ljudbild, lyckas blanda gammaldags Death Metal med rock/metal och känghardcore utan att det låter schizofrent eller lika misslyckat som Mucky Pup då de försökte göra sin efterblivna rock/punk/funk/rapmetalcore.

Efter ett tiotal genomlyssningar av plattan känns den fortfarande ny och fräsch, som om det vore första gången jag hör den, och samtidigt härligt inkörd som Slayers Reign In Blood eller Clutchs Blast Tyrant: jag hittar hela tiden nya saker jag gillar med den, nya nyanser som jag inte märkt förut. Detta från en i grund och botten simpel enkel hardcoreplatta. Detta är nog fan årets bästa fynd! Jag hade aldrig hört talas om bandet tidigare trots att de funnits i över tjugo år och så blir min första erfarenhet av bandet såhär stark. Makalöst! Jag måste helt klart kolla upp bandets back catalogue och hålla ett vakande öga på framtida releaser. Kolla bara in följande låt från Life Made Me Hardcore:

Born with a moustache and a Supernova, tossed off the cliffs of Dover. Washed up on a far away shore, in the arms of the daughter of the buffalo

En kortis idag. Mer imorgon. Now fuck off!

Burning Love - Don't ever change EP
2010, Deranged

Här har vi två snabbt avklarade spår från punkkvintetten Burning Love, i vilken bland andra Chris Colohan från Cursed figurerar. Precis som i hans gamla band handlar det mesta om skitig lätt metallspetsad hardcorepunk men här med starkare drag åt band som Bars, Black Breath och Mondo Generator. Spår nummer ett, titelspåret, är en midtempodängare med spastiga riff och ettriga gitarrslingor och lätt distad sång. Produktionen är top notch och de bluesiga start/stoppen i mitten med den malande basen inunder ger allt en schysst dos av Stooges och MC5. Don't Ever Change klockar in på under tre minuter vilket är föredömligt.

Spår två, Jack The Ripper, är en långsammare, men minst lika skitig, historia med klara drag av 70-talsinfluerad hårdrock. Det är naturligtvis Nick Cave & The Bad Seeds original som man manglat till och gett en alldeles suverän kantstötthet. Klockrent.

Ni borde förövrigt rulla över till Burning Loves blog här och framförallt kolla in denna post. En liten Varning är dock på sin plats för den som är känslig. Bildmaterialet är litet i det grövsta laget. Bokstavligt talat.

Mark it zero

The sport is war, total war, where victory's really massacre

Det är som med skärsår; ibland droppar det lite granna bara, ibland forsar det. Plötsligt så finns det bara där, blodet, och man har ingen aning om var eller när man skar sig. Och ibland så sprutar det till ordentligt medan det ibland bara dripp-dripp-droppar sådär löjligt. Idag är en dag av förra varianten; idag har jag massor med skit att rekommendera, så försök hänga med lite nu för fan.

Pristina - The Drought (ov Salt and Sorrow)
2010, Trendkill Records

Ultrabrutalt mangel från Connecticut med hjärtat djupt nedsjunket i sludgetung metallera, blandad med lika stora delar death och metalcore, och med minimala rester av andra spårämnen, såsom till exempel grind djupt inne i smeten. Det låter som om Neurosis har fått ett barn med Terrorizers och Killswitch Engages barn ungefär. Lite som Today Is The Day, kan man säga, dock utan TITDs extremism. TITDs frontfigur Steve Austin medverkar för övrigt på ett av spåren (tillsammans med andra gäster) och ett av spåren på plattan har samma titel som en av TITDs plattor (Temple Of The Morning Star). Komplicerat? Skit i det. Här varvas tunga metalliska partier sömlöst med aukustiska och kasten är inte sällan tvära mellan aggression och monoton melankoli. Allting har dock en otroligt bra dynamik och blir aldrig meckig eller mathmetallig. Bästa nya på länge.


Nesseria - Nesseria
2010, Trendkill Records

Stenkrossande fransk metallisk hardcore med drag åt grind är vad som bjuds på Nesserias fullängdsdebut med samma namn. Ingen tramsig skönsång, inga At The Gatesminnande deathmetalmelodier, inget tjafs, ingen engelska, ingen hitliste-deathcore, ingen som helst jävla pardon alls. Bara rent hårt metalliskt ös, i stil med Integrity, Ringworm, Blind To Faith etc och med dissonanta drag åt screamo. Jag tar tillbaka det jag sa om Pristina; det här är det bästa nya på länge.


Scaremaker - What Evil Have They Summoned
2010, Razorback Recordings

Scaremaker lirar klockren retrothrashdeathblackmetal så som den lät innan något ljushuvud bestämde att man inte längre kunde spela så; man var helt enkelt tvungen att skapa helt separata genrer åt de olika uttrycken så att man kunde renodla dem och likrikta dem så att det skulle vara enklare att lyssna på. Typ. Idioter. Det skiter Scaremaker kapitalt i. Och det gör de rätt i. What Evil Have They Summoned är hård, vass, gammelskolad och har bra låtmaterial. Till detta kommer ett hyfsat barskrapat, uppruggat ljud och känsla för sväng. Bra så.


Hellmouth - Graveyard Skyline
2010, Paper + Plastic Records

Precis som på Hellmouths debut Destroy Everything, Worship Nothing hittar vi även här på uppföljaren en virvelvind av ilsken snabb hardcore med metallinslag där man finner drag av såväl Descendentspoppunkighet som NYHC breakdowns. Här är det hela dock lite smutsigare, lite mer ostädat och med en distinktare GG Allin-attityd som med ett hatiskt grisvrål skriker att det är fan bäst att du passar dig så att du inte får avsluta kvällen nedblodad och sönderslagen på en bakgata; i värsta fall nedsmetad med någon annans skit.


Black September - The Forbidden Gates Beyond
2010, Shaman / Iconoclast

Black September är ett namn som man inte riktigt vet om man ska på allvar eller ej, men tack och lov så råder inte samma tvekan om deras musik. Detta är bandets första fullängdsplatta såvitt jag vet och precis som på de föregående kortare släppen bjuds det på blackmetalkaka med crustiga inslag åt både old school death metal som gammelgrindcore. Stadiga (men kanske inte de allra tajtaste) dubbelkaggar ligger som en matta av exploderande minor under gedigna riffkanonader, understödda av black metalmelodier som mer påminner mig om tidiga Morbid Angel än modern black metal. Jag finner att Black Septembers musik hela tiden får mig att göra nya associationer: ena sekunden Morbid Angel och Metallica, i nästa sekund Satyricon och Manowar för att sedan få mig att tänka på Kreator omkring Terrible Certainty. Med andra ord en influens- och associationsrik platta men som helt klart är skriven av utomordentliga låtsmeder. The Forbidden Gates Beyond kommer säkerligen att snurra ofta i min stereo och iPod framför.

Annat som jag gärna vill pusha lite extra för är:

Coke Bust : Power violence, fastcore, riktigt sabla snabb ilsken musik. Som en känga i bröstet.
Cult Ritual : Som ovan, fast råare, smutsigare.
Knife Fight : Även här lite power violencedrag men mer renodlad hardcore.
No Balls : Oljudsskronkig rock.
Slang : Japansk gudomlig hardcorepunkmetall som låter som om Discharge fått horungar med Entombed, Amebix och Manowar.
The Holy Mountain : Klockren skitig hardcore, varesig mer eller midre. Gott så.